Nu är det inte så och jag med mina ärbara 36 år skall klara livet helt själv. Rodda och riva runt i allat, ringa, fylla i blanketter och finna lösningar på allehanda ting i från botten till toppen.
Det är just i de ögonblicken man blir den där lilla osnytna ungen som är en tvärhand hög. Uppsatt hår med gummisnoddar, ja ni vet äkta gummisnoddar som var det enda som fanns före frottesnoddarnas tid. I de där snoddarna har mor fäst sidenband i vitt. Träskor pryder min lilla barnfot och knälång klänning i för den tidens moderiktiga färger. Exakt så liten och barslig känner jag mig.
Och som i ett trollslag loggar mor in på chatten och det kliar i mina barnsliga fingrar. I stället för att vara den där lilla ungen som ligger och sparkar på golvet så känner jag hur jag totalt måste freeka ut i skrift. Orden skrivs utan egentlig mening. De skrivs för att kännslan utifrån det lilla barnet som jag just nu känner mig som.
-Tjena mamma Vad skulle du säga om jag bajsade i X bil och sprängde hela x-byggnaden i luften?
Förväntade mig kanske en viss återkoppling i från vuxenvärlden i det hela. Men tja mor är med på noterna och svara direkt med ett läte eller snarare en mening i från en Stefan och Christer farsen.
-To däää ( vilket i farsen betyder tror du det för den oinvigde i den här humorn)
Jaha mer än så blev det just inte i det samtalet. Men i nästa mening mor skriver så blir jag jävligt snabbt nedryckt på jorden igen.
-Jo på tal om detta, hur går det med ditt skiteri? Är det som det ska igen?
-Jo tack mamma det går aldeles utmärkt och hemorrojdproblemet är nu ur världen.
Sen blir det inte så mycket mer samtal om den saken. Men så skönt det är att få barnsla sig på detta viset. Det ger någonstans en kännsla av skratt, kännslan av att känna sig från vettet barnslig är faktiskt nödvändigt på något sätt, rent utav förlösande och befriande. Vet inte om detta är ett tecken på att man är jävligt barnslig alla timmar i livet, eller om det fungerar så här för flera än mig. Kan det vara ett sätt för att sen orka fortsätta vara så jävla vuxen och ståndaktig i livet?
Jag har en viss passion och humorsida för det förbjudna. Det ligger nog nära kopplat till mina egna värderinga om hur man ska och bör uppföra sig mot sin omvärld. Man ska vara snäll och vänlig och behandla alla typer av människor med ett viss mått av respekt. Vissa är det svårare att hålla en god ton till, andra behöver man inte fundera på så mycket utan det hela sköter sig själv.
Det roligaste jag vet är just att häva ur mig ett sånt där normativt väldigt socialt fel oaceptabla saker när människor i min omgivning minst anar det. Det handlar aldrig om att göra narr av andra människor, det handlar om att se den chokerande omgivningen och deras fullständigt tappade hakor och förvånande ögon, det är roligt. Det är lite som ett socialt expriment kan man säga.
Som den där gången när jag och min sambo var i Nyköping och skulle svänga ut i från parkeringen vid OBS. På trotoaren rullar en man förbi oss på sin lilla trehjuliga moped. Det i sig är inte ett dugg roligt och det handlar inte om att man gör sig lustig över ett handikapp. Nej det handlade om att locka fram en förvåning och ett fullständigt tappat ansikte hos min sambo.
-Stanna bilen för fan ! Jag vill råna den där snubben på den där trehjuliga moppen. Säkert har han hela pensionen i plånboken, lätt byte.
Jag lyckades jävligt bra måste jag säga. Så förvånad och häpen har jag aldrig sett min sambo någonsin. Hjälp vad jag skrattade, det gjorde ont i mig av detta okontrollerade dårskratt. Detta var väl begynnelsen av vårat gemensama samliv och då hade han kanske inte lärt sig riktigt hur jag fungerade. Ännu i dag kommer det där upp som tidernas festligaste skratt. När han efter några sekunder fattade att jag bara dumpratade och vad det hela handla om så skrattade han själv med mig.
Man får inte liksom säga så, och man får inte heller råna stackars personer som är helt utlämnade. Och att bryta den sociala normen bara genom att säga så där känndes kittlande förbjudet otroligt roligt. För den delen är det väldigt sällan jag rånar någon varken med eller utan trehjulig liten moped. Det har faktiskt aldrig inträffat. Jag har heller aldrig skitit i andra människors bilar eller sprängt byggnader, kommer heller aldrig att göra.
Men någonstans är det otroligt tillfredställande att bakom ridån få bete sig lite så där i bland. I bland har jag kännt mig som ett miffo just för att sånt här kan roa mig. Men sedan såg jag faktiskt på en dokumentär om just varför vi skrattar åt saker. Vad är humor egentligen. Till min stora förtjusning och lycka så tog de just upp detta absolut mäst förbjudna, det man absolut inte får skoja om. Att det faktiskt är det som leder till skratt just för att man verkligen inte får.
Vem har inte garvat åt Roland i filmen Torsk på Tallin? Roland är en särling och singelperson som är ett av det torraste man kan hitta. Alla försök till att träffa damer misslyckas han med. Alla fattar varför just han är singel och han är egentligen en liten stackare som vill så väl men det går inte ända fram, harmynt och allt som han är. Detta är ju egentligen sorgligt men blir så förbannat roligt. Just för att det är en sån sak som man faktiskt inte ska skratta åt.
Någonstans är det också legitimt att baka in tjocka människor där man ska skratta. Jag är ju en av tungviktarna på jorden, men jag har då aldrig haft en tanke på att det hela handlar om just vikten i sig och tagit illa vid mig. Säkert finns de persoener som tar åt sig av den här typen av humor men jag kan inte hjälpa det, är det roligt så är det. En av mina favoriter är faktiskt Benny Hill. Just för att man i dag inte får garva åt sexistiska skämt, just för att det egentligen inte är roligt alls.
Nähä, då ska väl jag gå och skita i en bild då och i samma veva spränga hela x-byggnaden
Hej påre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar