Så jävla metal

Filmen om Sveriges hårdrockshistoria är dokumenterad. Banden som så småningom satte fotspår i hela världen. Vad handlar det om att vara så jävla metal? Tja det är kanske olika beroende på vem man frågar. Nu frågar jag mig själv och att svara på det är inte allt för enkelt.

På något vis så har man väl nästan  växt i från nitarna, både i åldern och på bredden. Men nitarna och jeansvästen är väl två saker som har kommit att symbolisera vilken kultur man tillhör. Jag tjatade åt mig en aldeles ny jeansjacka av morsan och farsan, det stog inte på för än saxen satt i den och den förvandlades till väst, morsan var skitförbannad på mig med all rätt. Vi hade väl inte allt för gott ställt hemma vid under min uppväxt. Jag gjorde min jeansjacka ännu finare tyckte jag, morsan såg den som förstörd.

Rock musiken har alltid varit en del i mitt liv eftersom min pappa var en hängiven samlare av 50-60 tals musik. Jag lärde mig i unga år hur man tar väl hand om en LP skiva och noga tar hand om skivorna.Farsan lärde mig att ha respekt för musiken och ganska tidigt så visste jag skillnad på bra och dålig musik. Jag lärde mig att trots att musken man lyssnar på inte kanske faller en i smaken kan den framföras av talangfulla musiker som kan hantera sina instrument på ett magiskt vis det är alltså inte dålig musik. Dålig musik är den som framförs på ett taffligt sätt det hörs mycket väl sa farsan alltid.

Det här går att avhandla i alla oändlighet, men att hårdrocken skulle bli min musik och en del av mig känns inte så främmande utan mer förstårligt. Jag hade den turen att få beställa skivor i bland när pappa sände i väg sina beställningar, jag kunde önska fritt och fick en och annan skiva mellan varven. Hade också den turen att jag fick överta pappas gammla sterio efter att han med sina finsmakande musiköron tyckte att han skulle införskaffa sig en ny, jag hade en fin anäggning med den tidens mått mätta.

Många gånger till morsan och farsans stora förtret eftersom jag hade mitt rum brevid köket.
-SKRUVA NEEEERRR!
-NÄÄääääää, det tänker jag inte!

Problemet försöktes kringås genom att jag även fick ärva pappas hutlöst stora hörlurar med spiralsladd också, vet inte om det förbättrade situationen för mamma och pappa så värst mycket. Så jävla metal kände jag mig mig väl inte alla gånger i livet, men någonstans fann jag och musiken varandra och ingick där och då ett livslångt äktenskap. Oräknerliga gånger ha musiken varit med mig i alla olika händelser under livets gång. Det har altid varit där, aldrig svikit aldrig varit oärlig bara kravlös och aldelels underbar.

Nu mer behöver jag inte de yttre attributen, jag vet att jag i hjärta och själ tillhör en kultur som kallas hårdrockare. Där är jag trygg och hör hemma. Alla är vi lika på något sätt, ändå så väldigt olika och varianterna av personligheter är ju så klart lika många som människorna. Men vi har det gemensamma och det är musiken.

Minns den där gången då grabben och jag skulle fixa påskmaten till familjen. Vi hade av någon anledning köpt jordgubbar. Jag skulle vara lite underfundig tyckte jag och i den stunden undervisa lite i påsken som högtid och varför viss mat var med på påskbordet. Noga talade jag om att jordgubbar inte hade någon anknytning som så till påsken ur den religiösa aspekten.
-Ja men mamma, vi är ju hårdrockare och sånna där regler skiter vi väl i, vi äter väl jordgubbar om vi vill.

Så  sant, det är en samanfattning av vad så jävla metal handlar om. Man går sin väg, man blir lite av en utfälling i utkanten av markerna, men man har otroligt mycket att säga världen.Man är less på etablisemanget och man vill måna om sin egen frihet och person. Kanske en protesthandling mot vuxenvärldens alla förstå sig påare som absolut vet vad som är bra eller inte bra. Det är då vi hårdrockare säger Fuck you, blir förbannade och sätter ner foten. En del av oss började lira i band, andra av oss blev de hängivna fansen.

När man seglat med på metal båten under så många år som jag nu mer har så vet man hur vindarna i seglen har blåst. Nu mer så tror jag inte alls att hårdrocken skrämmer och provocerar människor i så stor grad som på 80-talet. Det var då det bildades föräldrarföreningar mot hårdrocken, detta var absolut livsfarlig tyckte de. Det var då Ann Ekeberg gjorde sitt framträdande och på absolut allvar hävdade att blommor dog i en miljö där det spelades hårdrock. Frågan är vem är farligast?  En person även undervisande lärare som hon eller hårdrocken? Jag hävdar bestämt att det är Ann Ekeberg och att en människa med en så skev världsbild verkligen är farlig för anndra och kanske sig själv. Anders Tegner tycker lika som mig och skräder inte orden i filem om sin åsikt över denna kvinna. Tack
Anders Tegner , du är så jävla metal !


Ann Ekeberg arbetar forfarande som lärare i Häsleholm, det är aldeles förskräckligt att veta att hon verkligen tror på och ville få resten av världen att tro på att blommor dör av hårdrock. Undrar vad hon har proklamerat om för sina elever och vad hon undervisar efter för grundvärderingar under årens lopp?

Den enda tänkbara dödsorsaken för en krukväxt i hårdrocsamanhang jag kan tänka mig är enbart ihågkomsten av att den bör vattnas, men det glömskan kanske man inte kan beskylla hårdrocken för utan mer se det som en mänsklig faktor. Inte skylla på musiken. Vad har Ann Ekeberg för kort i rockärmen då det gäller en avliden krukväxt på Operan tro? Är det någon som i smyg skulle ha spelat hårdrock för blomsterarrangemanget eller vad skulle det bero på tro?

Allt detta skitsnacket och kännslan av påhopp triggar ju alla hårdrocksfans att verkligen stå upp för sin musik, alla gör det och man ger liksom inte vika på den punkten. Även om man som hårdrockare kan glömma att vattna sina blommor så är det INGEN som någonsin kommer glömma Ann Ekeberg och hennes sektliknade jävla tramsiga uttalande och hela bok hon tog sig tiden att skriva. Jag har läst bokjäveln och det var banne mig inte helt självkllart att den skulle inhandlas till vårat hemma bibliotek. Efter noga övervägande så bestämde vi oss för att ge henne en del pengar för boken för att vi skulle kunna elda på med motargument. För mig är det helt fantastiskt att denna Ann Ekeberg fortfarande får möjligheten att arbeta som en undervisande lärare efter att ha läst den boken.

Samtidigt är jag tacksam för att hon skriver helt offentligt om sin galenskap så att alla får möjlihet att deltaga i denna frökens åsikter, man kan ju alltid hoppas på en förändring hos henne. Tyvärr tvivlar jag efter nog a resurtsch och studier på internet så är det samma jävla skit i dag som då, men hon förpackar det lite snyggare bara.

Siewet Öholm och Ann Ekeberg är två människor som gjorde sig osams med hela hårdrockskulturen. Samtidigt gav de bränsle till många kids att måna om sin musik. Så det får jag väl lov att tacka de två väldigt glada fiskarna att de då gav oss en vuxenvärld som besannade vad vi trodde, ingen jävel förstår sig på oss och vi går våran väg, Fuck you!