Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

torsdag 24 november 2011

Tycks bli en till i familjen :-D

Under många år har vi i familjen sida vid sida levt med en tonårings liv och levende. Det har varit soligt, molningt, mycket regnigt och i bland stormande orkaner och tornadovarningar. Men jag älskar henne obehindrat och gjorde man inte det sommorsa tvivlar jag på att man skulle uthärda den här perioden.

Att vara tonårsmorsa innebär en hel del saker som tydligen står skrivet i någon underlig osynlig manual som är väldigt svårt att från dag till dag, i bland timme till timme anpassa sig efter. Det kan plötsligt vara en självklarhet att man ska begripa vissa saker som tidigare inte har kännts som ett problem. Att färdas till skolan i en för rostig bil kan vara dagens största problem, eller at mamma har en ful frisyr, skor, kläder eller bara är så fel så man tänkas kan bli och borde inse att man skall förpassa sig till en öde ö långt ute i Kaspiskahavet,.

Det är inte lätt för en morsa att se och förstå den hemliga manualen, hade man en liten gnutta inblick i den så skulle man ju så klart till det yttersta verkligen försöka göra sig så osynlig det går och tänka efter före man utsätter den stackars tonåringen för så grova övergrepp som att gå ut i offentligheten med fel frisyr på skallen. Hade gärna annställt en stylist som hade begripit bättre än mig själv också om det nu hade varit möjligt. Allt för att undvika skamen och pinsamheten tonåringen utsatts för.

Det underliga i det hela är at jag aldrig någonsin har sett den där manualen eller handboken för hur  jag ska bete mig efter reglerna så att  risken minimeras till noll pinsamhetskännsla hon tonåringen. Jag har bett om den där boken flera gånger men aldrig fått se den. Har många gånger sakt att så länge jag inte får en beskrivning på hur det hela ska gå till så skiter jag i vilket och kör på som vanligt.

Plötsligt har pinsamheten avtagit och efter några år hör jag sällan att jag ser ful ut eller skrattar för ljudligt, trots att jag inte har förändrat mig ett enda dugg. Jag har lika kläder också som tidigare men det blir inge åthutningar alls för hur jag ser ut. Den hemliga manualen måste ha skrivits om på något sätt. För mig känns det skönt och det gör det nog för tonåringen också gissar jag, det blir ingen behaglig stämmning när man får höra att man gör fel och är fel, roligare saker kan man allt tala om tycker jag.

Den här pinsamhetsnivån har alltså avtagit dramatiskt men i dag upptäckte jag något nytt och väldigt annorlunda.Jag tror att familjen just nu i skivande stund står inför en ny milstålpe och att ytterligare en tonåring håller på att flytta in i huset. Är inte säker men vissa tecken tyder nu på detta om än i en mycket, mycket mild grad ännu så länge.

Sonens umgänge med oss övriga har ofta bestått av gemensamhet i köket. Där har han ofta byggt sitt lego och varit väldigt nära trots att han pysslat med saker på egen hand. Han har liksom inte varit uppe i sitt rum väldigt ofta och sysslat med saker. Det har nästan varit så att han måste bli påminnd om att han har ett rum där man faktiskt kan vara och syssla med saker också, men njaa nog har det varit trevligare att vara nära familjen. Ha lite koll på övriga liksom.

Han är ingen ängslig typ eller alls mörkrädd, det har inte med saken att göra. Han har bara som ett barn ofta är haft behovet och viljan av att vara nära sin familj. Självständig är han men ändå.....
Och i dag hände det! Plötsligt kommer han ner till mig i köket och frågar efter CD skivorna han fått av mormor. Efter en liten stund till så kommer han ner och frågar efter knappnålar, han ska fästa upp plancher och göra fint, han vill ha sin AC/DC planch på väggen säger han.

Lite häpnas jag av det hela och så här har han aldrig gjort tidigare. Nu hör jag hur han pysslar där nere och spelar hårdrock på sin CD. Jag känner i hela kroppen att en nu milstålpe och epok börjar i våra liv. grabben är 10 och ½ år så tjjja det kanske är dags igen då. Nu spelar han en av sina favoriter hör jag. Det är I surrender med Rainbow och nog kommer han överleva allt.

Tacksam och stolt ska jag nu in i tonårsvärlden igen. Men jag hoppas att den där manualen och det hemliga kodex i den sannerligen blir enklare att efterfölja den här gången. Jag vet med all säkerhet att det INTE kommer bli svårare i alla fall.

Kram mina älskade barn./ mamma

1 kommentar:

Anonym sa...

Så fint skrivet. Ja som mamma så vet jag att det kan storma ordentligt i dessa år. Men de går så fort förbi. Ta vara på de lyckliga stunderna blott. Ligger mycket i dessa ord. Jag saknar eran barndom nått enormt den gick alldes för fort. Kram <3
Lilla mamma