Klaustrofobi

Klarade inte magnetröntgen i går. Det gör mig ledsen för jag är i stort behov av hjälp för mitt onda trasiga knä. Känner en liten gnutta av förtvivlan och hopplöshet.

Hur fungerar min klaustrofobi och varför är det inte bara att skärpa sig?
Önskade att det var så enkelt, att liksom bara skärpa sig och se faran i vitögat och genomföra det som kroppen signalerar fara om.
Jag har alltså i tankarna förvridit saker och ting till ett sorts flyktbeteende. Och jag vet precis när det hände och varför. Jag vet att det är i mina tankar som jag i från start börjat framkalla det hela och där med också utvecklat den här fobin som växt sig starkare och starkare under årens lopp. För mig i vissa stunder även socialt handikappande.

Grejen med den här fobin är ju att du undviker saker som försätter dig i panik, alltså ger jag mig själv möjligheten att låta den växa sig starkare för varje hinder jag undviker eller kringgår på något vis. Just nu är jag ju förbannat snusförnuftig och rationell, nästan ett resonemang som låter för bra för att vara sant.

Jag tror att många som inte har fobin tycker just det också, ja men fan skärp dig nu, det är väl inte farligt att åka hiss. Vad skulle kunna hända? Ja just nu i mitt rationella tänk kan jag svara att det händer väl ingenting. Men när fobin slår till kommer man till en del av hjärnan som inte ägnar sig åt rationella tankegångar, hade hjärnan enbart ägnat sig åt rationella tankar så hade ingen av oss fobiker lidit det minsta av just fobi.

Så alla ni som slipper denna åkomma är jag den första att gratulera. Och på något vis så kan jag också förstå att det blir svårt att sätta sig in i fobins värld för den som aldrig känt de irrationella tankarna bryta ut som ett vulkanutbrott. I bland hinner man inte själv blinka fören paniken ångesten och adrenalinet pumpar igång som en blixt i från klar himmel.

I min bil finns det tex en liten, pytte liten knapp på förardörren. Denna knapp är en nödlåsarknapp. Skitbra att ha om jag susar runt i bilen och plötsligt skulle bli stoppade av vägpirater som vill råna mig. Snabbt och smidigt kan jag med hjälp av knappen låsa alla bilens dörrar och i säkert förvar sitta kvar i bilen och kanske lipa åt den stackars vägpiraten som inte kunde råna mig på allt mitt guld och stora summor pengar.

Men den här knappen hjälper också min fobi på traven. I bland har jag kommit åt den av misstag och det är en obeskrivlig känsla i kroppen när bilens centrallås rasslar till. Ljudet av centrallåset får mig på bråkdelen av sekunder in i en känsla av stort hot, nu är du instängd och kan inte gå ut. Ljudet av centrallåset får mig att känna iskyla i hela kroppen.

Först kommer iskylan. Det känns som att varenda cell stannar upp. Allt blir stilla, det där med yttrycket att det känns som att hjärta stannar är faktiskt sant.Kroppen iskall under en kort  liten stund. Sen vänder det och plötsligt känns det som ett vulkanutbrott. Alla sinnen tar fart och vips är det som om kroppen ska sprängas. Adrenalinet pumpar på bra så jag tror att styrkan i kroppen är enorm, tror att det är superkrafter som frisätts. Tror inte att man ska gå så nära mig just i det där ögonblicket.

Andra vardagliga saker som kan bli svårt är att gå på offentliga toaletter och stänga och låsa en dörr. Oftast när jag är hemma så låser jag inte toalettdörren, hällts låter jag bli att stänga den också. Men det är ju inte alltid lämpligt att vara på toa utan att stänga dörren även om man är hemma. Ofta så kalkylerar jag i huvudet med min fobi, gör planer och utrymningsplaner. Har alltid koll på dörren, försöker placera mig nära dörren. Försöker sitta där det är lite luftigare, inte så nära många andra för att ha fri passage ut så fort det går om jag behöver det. Jag vill gärna köra bilen själv så att jag vet att jag kan stanna när jag vill och gå ut.

Finns säkert mängder av flera saker jag gör vardagligt men som jag inte kommer på just nu för att det är just vardagligt för mig. Oftast så märks det kanske inte på mig när jag kalkylerar och skapar flyktvägar, det är väl så att det är ganska osynligt. Men inom mig så är det i bland otroligt jobbigt.
Som i går när den mycket viktiga röntgen inte blir av för att fobin och det irrationella sätter sig över det rationella som en betonggris. Det gör det lite jobbigare och jag i mitt rationella tänkande blir jävligt irriterad på mig själv också.

I bland har också intressanta föreläsningar blivit förstörda för att rummet varit för trångt. Att gå på Bio är heller inte så jätte enkelt. Att sitta på ett gemytligt litet cafee under rusningstiden ger ingen behaglig känsla i kroppen. Att sitta instängd i ett flygplan är uteslutet, att åka tåg var heller inte så enkelt som jag trodde. Det blev jag varse om i somras.

Så är det med den saken. Nu måste jag fortsätta lösa knäskadan och hoppas på en förstående läkare.

Yttrandefriheten och ansvaret.

Har under den senaste tiden sett avsteg i från reglerna gällande yttrandefrihet. Funderar lite kring detta och har lite svårt att ta in hur bildningsnivån kring detta tycks vara undermålig eller saknas totalt.

För mig är yttrandefriheten och ansvaret kring denna frihet otroligt viktig. Något som jag lärt mig sedan barnsben, långt före jag kunde uttala ordet yttrandefrihet. Jag tror inte heller att mina föräldrar avsiktligt fostrade mig just utifrån yttrandefrihetens grundfundament som fokus. Mina föräldrar såg nog det hela mer som ordinär barnuppfostran.
Det handlade mer om att jag faktiskt fick säga hur jag kände och tyckte med ansvar. Att skada, såra eller göra någon annan illa avsiktligt ingick inte i yttrandefriheten. Grundfundament i barnfostran som inte känns så avlägset utan mer generellt för många föräldrar.

Under tiden jag växte upp började jag fatta att det här med att säga vad man tycker inte alls är självklart för alla i världen. Började se och förstå att människor mördas för att de står upp för sin åsikt. Människor fängslas och med olika metoder tyglas människors frihet. Vissa visar mod genom att sätta sig över dödshot och ändå framföra sin åsikt. Detta blev för mig en stor insikt och en känsla av stor vördnad och respekt för människors kamp världen över.

Natten mot Söndagen så fick jag själv smaka på skriftliga hot och absurda anklagelser just för min åsikts skull. Tonen var otrevlig och uttalanden om att jag minsann skulle passa mig framgick tydligt. Personen i fråga klargjorde att jag hade en stor stämningsansökan att förvänta mig, och att jag hade förtalat en affärsverksamhet som nu var drabbad pga min stora okunskap. Att jag minsann skulle passa mig noga före jag skrev i kommentatorsfälten i den lokala tidningen. Så gick det på och argumentationen i frågan fungerade föga eftersom människan hade bestämt sig för vad den trodde sig ha sett att jag skrivit. Detta är egentligen irrelevant och inte andemeningen i min text. Så jag lämnar det dit hän.

Blev jag skrämd och rädd? Nej inte det minsta eftersom jag vet vad jag skrivit. För att säkerställa det hela tittat jag på länken ännu en gång för att säkerställa och friska upp mitt minne. Ogrundade påhopp och hot av en totalhavererad logik blir min slutsats.

Blev jag förbannad och upprörd? Svar ja! När människor försöker hota mig eller någon annan till tystnad och skrämmas med ord som du har en stor stämningsansökan att förvänta dig pga förtal så blir jag JÄVLIGT förbannad. Det ironiska i hela kråksången är ju den att den hotande individen just då var mer kriminell än vad denne försökte få mig att framstå mig som pga sina hot, självinsikt noll.

Varför blir jag så förbannad? Människor världen över sätter sina liv på spel och även offrar sina liv för yttrandefriheten.Att fåna sig med hot om stora stämningsansökningar blir patetiskt och som ett hån mot de människor i världen som dagligen strider för sin frihet. Hade det inte bara varit att släppa igenom denna dårpippin med ett axelryck och låtit detta passerat gå? Nej för mig är det inte så. Jag lever i en värld där jag inom ramen för yttrande frihet får framföra min åsikt helt fritt och så länge jag gör det ska jag aldrig behöva ängslas över hot eller påhopp av något slag. Så ser spelreglerna ut i den bästa av världar.

Är det rätt att ursäkta hoten som en eventuell fyllegrej? Nä det är det inte. Och om det nu skulle vara så att personen svamlar och beter sig illa mot medmänniskor när den dricker alkohol så finns det ett bra recept och bot för bättring. Sök hjälp! Självinsikt är bra i många lägen. Ja men alla kan väl göra snedsteg på fyllan? Ja kära nån vem har inte gjort det? Saker jag bittert fått sonat och städat upp efter mig. Men detta var inte en kommentar, det haglade in hot och dumheter i min inkorg mellan 01.00 natten mot Söndag och slutade vid ca 06.00 på Söndag morgon. Och det handlar inte om en ungdom, vilket iof inte heller ursäktar detta beteendet på något vis.

Någonstans så tycker jag att detta med yttrandefriheten, spelreglerna och den enorma förmånen vi har i den här delen av världen bör värnas om bättre. Det gör mig ont att människor försöker bruka sig av yttrandefriheten som ett maktmedel i stället för att se hur  privilegierade vi är. Det är just vad som gör mig otroligt förbannad.

Debatten flödade under en period då många tidningar på nätet bestämde sig för att man inte anonymt skulle kunna lämna kommentarer, vilket jag vänder mig mot. Det är ju förvisso behagligt att slippa se onyanserade uttalanden av fegisar som brukar sin anonymitet för att kliva över yttrandefrihetens ramar, att vara dum och skada andra och framlägga ogrundade argument utan större eftertanke. Samtidigt så lockas inte de värsta trollen fram i ljuset. Även om vi inte ser de mest ljusskygga så slutar de ju inte att existera.

Många borde läsa på bättre om vad yttrandefrihet innebär. Det handlar INTE om att man kan och får säga vad man vill. Det handlar heller inte om att bara för att man kan säga så behöver man tvungen att göra det. Som alltid när det handlar om frihet så är det också ett ansvar.

 Du som nu försöker skrämma mig med den stora stämningsansökan kan börja med att läsa på lite här HÄR .

LÄNGE LEVE DEMOKRATIN!

18-års dagen är nu över.

Hela dagen har vi firat och haft trevligt. Jag har mellan varven varit emotionellt berörd och tårarna har trängt sig på. Konstigt kan man tycka när det är en glädjens dag men bara trevligheter och glada gäster. Men mina tårar handlar om historia, en långväga kamp i från galenskap och en del av mitt barns släkt som väl mer eller mindre hade passat in i en dokusåpa som Glamour. Inte ett dugg för det glamorösa, mer för de galna intrigerna och makthungriga tillvägagångssättet för att vinna troféer.
Mitt barn har planerat, bakat, gjort tårtor och dukat fint under de senaste dagarna. Hon har siktat på att göra sin dag till en fin minnesvärd dag. Det har varit viktigt för henne, hon har haft allt för sorgliga födelsedagar i sitt liv redan. Allt för många svek, allt för många gånger den galna sidan har visat en närvaro och ploppat fram ur jorden som svampar men helt utan närvaro med hjärtat och kärlek. Bara för att döva det gångna årets samvete. Det gångna året de totalt struntat i att visa det som alla barn behöver, värme, närhet, äkta omtanke, bekräftelse och kärlek. I stället har man gästspelat i bland med presenter för att döva det man inte lyckas frambringa på riktigt.

För över tre år sedan så klipptes banden med den biologiska pappan, ingen hade någonsin brytt sig på riktigt med äkta känslor. Minst av alla den som borde gjort det mest, den biologiska pappan.
Jag själv har inte den blekaste aning om varför en hel släkt i samma veva kan liksom strunta i ett barn. Ett barnbarn, ett syskonbarn. För mig är det obegripligt att ingen någonsin har talat med mig om saken. Att INGEN har ringt upp mig och konfronterat mig med vad fan är det som är det som händer här.

Men det var ingen som gjorde det när kontakten fortfarande fanns heller så för den delen är det väl inte så märkligt. Om nu hela släktskapet har gått på den biologiska pappans skruvade verklighetsuppfattning och de svalt hans sagor om mig som person så tycker man väl ändå att det borde ha känts som att någon ville ställa mig till svars för den helvetesmänniskan han brukar måla upp av mig. Men ingen har någonsin gjort det. En gång ringde bio farmodern till mitt barns mobiltelefon och tyckte att hon skulle be sin pappa om ursäkt för han var så ledsen för det hon hade gjort?!?

En konflikt hade uppstått och hennes pappa hade slängt ut henne och ville aldrig se henne igen, men farmor tycker att mitt barn ska ringa och be om ursäkt? Så skruvat lever den här familjen. Och givetvis ska någon som felat be om ursäkt. Men som vuxen får man väl ta det med sina barn själv kan man tycka. Framförallt slänger man väl inte ut sina barn och talar om att man aldrig vill se de igen?

Jag kan inte räkna alla gånger han slängt ut mitt barn, jag säger mitt barn för det är inte hans och det kommer det aldrig att bli heller så för den delen. En natt ringde han mig och talade om att jag skulle åka till Nås och hämta henne där, det var där han skulle ställa av henne och var jag inte på plats så var det mitt problem. Jag fick lov att ha is i magen och jag ringde polisen i stället. Det var inte självklart att polisen skulle åka dit alls. Och jag bönade och bad på mina bara ben. Senare ringde polisen upp och sa att läget var under kontroll och jag kanske borde kontakta Socialtjänsten för att reda i den här konflikten. Ja kära du det har jag försökt med sen 1997 för fan, blev mitt spontana svar.

Jag var tvungen att stilla mig den natten, jag kunde inte åka och hämta henne. Jag vågade helt enkelt inte göra det för jag visste inte vad för trasig själ jag skulle få hem, jag var tvungen att ha backup och jag visste mycket väl hans tillvägagångssätt. Hade jag åkt hade polisen varit där på tre röda sekunder för han hade talat om att han hade inkräktare i huset. Jag vet också att han brukar ha basebollträ vid dörren. Och jag visste inte hur jag skulle kunna få polishjälp just då, jag hade inga bevis för något. Jag hade bara min magkänsla, jag hade bara år av erfarenhet av vad han brukar säga och hur han brukar uppföra sig. Ord mot ord situationen skulle uppstå.

Den natten satt jag klarvaken och tvivlade på om mitt förnuft skulle tippa över till hysteri. Den natten var jag tom i hjärtat. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda mitt barn i från denna fullständigt galna individen som med smorda käkar kunde snacka sig själv i bättre dager på alla tänkbara sätt. En människa som till det yttre tycks vara helt fungerande ut men fullständigt galen om du ifrågasätter eller går mot på något sätt, då har du en fiende utan spärrar.

I dag för exakt tre år sedan var sista gången han ringde till mitt barn på födelsedagen. Före det samtalet hade han inte hört av sig på många månader. Men som alltid så skulle det dåliga samvetet dövas på födelsedagen, allt det man gjort bort sig under det gångna året skulle sonas. Så fungerar den här familjen uppenbarligen.

Mitt barn tog samtalet och drabbades av en panik i blicken jag sällan skådat. Hennes vackra bruna ögon spärrades upp och hon signalerade ren skräck. Och någonstans i detta så försvann hela hennes själ så långt bort så det nästan kändes som en vindpust i köket. Hon skrek rakt ut, ett skrik i från magen och ut. Ett nästan djuriskt skrik där hon fick ur sig att han aldrig, aldrig mer så mycket som skulle komma och tro att han skulle vara en del av hennes liv igen. Att hon aldrig, aldrig någonsin ville ha med honom eller någon av den sidan att göra mer i hela sitt liv.
Hon slängde på telefonen och sprang upp på sitt rum. Min man tog telefonen i chock och med en lika djurisk röst fråga om han nu fattade budskapet. Att vi alla nu ville ha sinnes ro framförallt hon som nu tydligt talat om sitt budskap. Sen avslutades samtalet. Allt gick så fort, alla gästerna chockades för den turbulens som plötsligt uppstod. I från att sitta vid bordet och småprata till kaos.

Jag fann mig till sist och rusade upp på hennes rum. Någonstans fann jag ett lugn inom mig, ett rationellt handlade. Jag hittade henne där på golvet sittandes på knä och blodet slaskade i från hennes armar. Hon satt på knä med huvudet böjt bakåt i en svårångestattack och drog efter andan och försökte få andningen i styr igen.
Jag föll ner bredvid henne och höll om henne så hårt jag bara kunde. Lugnt och rationellt agerade jag. Jag försökte andas med henne och liksom få ner henne igen till mig. Jag pratade lugnt med henne och sa att det var över nu. Att det var sista gången och att vi tillsammans skulle finna en väg ut. Ett nytt sätt att hantera hela hennes förflutna liv så att hon aldrig mera skulle behöva drabbas av denna paniken och göra sig själv illa igen. Just där och då lovade jag henne det och jag har stått stenhårt fast vid mitt ord.

I dag är vi där jag lovade henne. Tillsammans har vi kämpat och framförallt hon min fina diamant, det är hon som gjort jobbet och jag som har väglett och handlett på alla sätt och vis. I bland genom samtal, ofta genom att gå före och visa vägen. Trampat upp stigar och puttat på henne. Det har inte alltid varit lätt, inte för någon av oss. Men jag valde för många herrans år sedan att jag aldrig i helvete skulle svika. Ett barn väljer inte att komma till världen, det var jag som valde att ta emot henne och då mitt ansvar och skyldighet att finnas där. Hennes biologiska pappa valde en annan väg och det får helt stå för honom. I dag talar vi inte om honom i termer som pappa ens. Det är Jonas som är pappa, farmor det är Jonas mamma och farfar Rune finns hos stjärnorna i himlen men för henne är det farfar.

I dag kom det några grattiskort till henne på posten. Förväntansfull och glad för hågkomsten började hon öppna kuverten och läsa vykorten.
Ett av vykorten trodde hon först var i från en vän boende långt bort. Det visade sig vara den biologiska farmodern som plötsligt skulle sona sitt dåliga samvete. Inte ett livstecken på flera år men nu  ploppade det upp som svamp i skogen igen.

Hon läste vykortet flera gånger och såg så frågande ut. Sen sa hon det står i från farmor och farfar. Min farfar lever ju inte han är ju död och min farmor heter Ingeborg. Hon tog vykortet och rev det i småbitar och slängde det i skräpkorgen.
-Vet du mamma jag känner ingenting, absolut ingenting för det här. Att de har mage till att ens försöka. Jag fattar inte hur de tänker.

Det var allt som hände, det var resultatet och konsekvenserna av flera års frånvaro. Jag känner en sorg för att de inte förmår bättre än så här. Jag tycker synd om dom. de har gått miste om så otroligt mycket, de har valt bort en fin unge som verkligen har så mycket att ge. En klok ung kvinna som är en tänkare med stor skärpa och omvärldsanalytiskt sinnelag som är mycket intressant att samtala med. Man kan skratta sig sönder och samman, man kan tala politik, man kan samtala om allt. Hon har så mycket att ge och ett vackert hjärta. Ingen enkel person som så, men en enkel människa på det viset att hon inte räds olikheter och ser saker i svart eller vitt. Hon har förmågan att kunna se, känna in och befinna sig i alla olika sociala situationer och ändå klara av det galant. Hon bryr sig om och hon vill bli omtyckt för den hon är.

I dag när kalaset avslutades och jag skulle ge mig av så kramade hon mig. Han sa till mig att det var den bästa födelsedag hon någonsin haft i hela sitt liv. Mina tårar kom för jag vet hur svårt det har varit att fylla år för henne tidigare. Hon har aldrig kunnat känna att det varit en festlig dag, hon har känt att den dagen har varit dagen hon kom till världen och en person ville inte ha henne. Även hur mycket vi alla andra har öst kärlek över henne så har det alltid varit en som inte ville ha henne.

Nu mer är det hennes spelregler som gäller. Hon väljer sin stig i livet. Nu är det hon som styr sitt skepp, inte någon annan. Jag beundrar hennes.

Jag är så glad att det blev den bästa födelsedagen i hennes liv, det var den finaste gåvan hon någonsin kunde få. Och hela dagen har hon omgett sig av människor som bryr sig på riktigt. Äkta, uppriktigt och ärligt.

Godnatt världen.

Skrivbordskrigaren.

Jag har skrivit i några olika skepnader under några års tid. Ofta har jag spytt galla över aktuella händelser, i bland uttryckt min förtvivlan, stunder då jag har känt ett påträngande behov av att häva ur mig.

Som den gode skådespelaren, regissören och musikern Thorsten Flinck lär ha uttryckt sig så kan jag känna igen mig. " Jag presterar som bäst när jag känner ångest, det är ångesten som ger bränsle åt konstnärssjälen".

High five på det Thorstis, det är för mig mycket enklare att klä känslorna i ord då det bränner inombords, då det känns som krigföring i blodomloppet. Då det spänner i bröstet och pulsen är hög, då något gör riktigt förtvivlat för jävla ont, det är då jag kan och skriver som bäst.

Tror att det är en av mina styrkor som skrivande person, att jag kan sätta ord på känslorna och ofta få fram ett budskap med min text. Har aldrig en färdig plan på min text. Vet bara vilket budskap jag ska försöka skriva sen rinner det på som vatten. Antar att det är vad jag tränat på och nu mer sitter det utan att jag behöver fundera på saken.

Att skriva är också att utlämna en del av sig själv och sin närmaste familj. Men det som varit av mycket personlig karaktär har jag konsulterat med min familj om först och de har så klart okejat det, om inte hade det aldrig varit publicerat material.

Har skrivit om hemorrojder, Sverigedemokraterna ( ganska samma sak för mig vid närmare eftertanke), Kronofogdemyndigheten som förkortas KFM, har skrivit om det politiska läget i Malung-Sälen Kommun och mycket mera.

Det viktiga har alltid varit att om jag skulle möta någon i affären så skulle jag rakryggat kunna säga samma sak mellan fyra ögon som det jag skrivit. Att balansera på tråden för vad som är kritik och personliga påhopp tycker jag själv att jag har klarat bra. I de fallen jag har kritiserat personer har jag hållit mig till vad de har gjort eller borde ha gjort i sin yrkesroll, inte att de har fula kläder eller stora näsor.
Har aldrig stött på någon i det verkliga livet som skrikit åt mig eller agat mig för vad jag skrivit. Däremot så har mycket av det jag har kritiserat förändrats, kanske inte min bragd alls men kanske någon läst och funderat på saken. Kanske har jag varit en röst som hjälpt till att förändrat. Vet ju inte det så på rak arm men många gånger har jag tex kritiserat kommunens undermåliga hemsida som i dagarna nu är förändrad och tagit sig an en ny ton.

Sprängde helt min bloggstatistik då jag skrev mycket personligt om Kronofogden, och efter det har jag mött en del som tackat för mitt mod att skriva om det. Och det kändes bra eftersom det var min tanke också. Jag ville berätta om ett fenomen som kan uppstå för vem som helst och snabbt som ögat sitter du fast i en skuldboll som bara snurrar fortare och fortare.

När jag skrev om Nicklas Gotthardsson och hans, enligt mig, människohandel så debatterades det friskt på min blogg. Söker man på Nicklas Gotthardsson på Google så ligger min blogg fortfarande i topp för det söket, ger mig en egoboost så klart.

Som bloggare vet du aldrig hur ditt skrivna ord tolkas in hos mottagaren, det kan bli många vinklingar som man inte anande i från början. Jag som skriver vet ju mitt syfte och kan ju inte ansvara hur mottagaren tolkar in det hela. Men givetvis försöker jag tänka mig för och se tänkbara variabler för det. Mitt tidigare inlägg som heter Jävla blatte stick hem för fan är en ren provokationshandling. Det handlar om att få läsarna att reagera och läsa. Jag kritiserar den sittande regeringen för att inte våga ta vid SD och därigenom ger man bara mer och mer mandat till det odemokratiska Sverigedemokraterna med rötter i nynazistiska rörelser. Läser man bara rubriken så kan man ju tro att är fullkomligt i från mina sinnesfulla bruk. Att jag just rakat av mig håret, satt på mig bomberjackan och snörat på mig kängorna och  börjat vrålar sige hail. Vilket alltså inte alls är fallet och kommer heller aldrig att bli. Det var en risk jag tog och jag funderade länge om jag skulle bruka mig av den rubriken också.

Att skriva är så roligt och i bland kan jag sitta och snickra på en text i flera timmar och tiden liksom bara försvinner, tappar lite av omvärlden och det som sker runt om. Är som ett behov, som att behöva gå på toan eller äta, jag måste skriva. Kombon med mitt samhällsintresse samt skrivande som behov är ganska bra. Man kan skriva om allt egentligen men enklast för mig är det som berör mig. I bland kan det kännas lite ensligt att vara en samhällsintresserad individ. Har inte så många att tala med om Irans politiska läge eller sharialagarna.

Har också fått ett perspektiv på det politiska läget och medias sätt att behandla den. Något jag inte riktigt hade före min tid i landet bredvid. Det gick bra för Norges FrP i valet. Vilket då var som att slänga in ett köttstycke till svenskmedia. Plötsligt blommade det upp någon sorts bild av Norge som ett rasistland där minsann invandrare inte skulle släppas över gränsen och det blev en bild av Norge som jag faktiskt inte kände igen mig i. Norska FrP framställdes likvärdigt med Svenska SD och hej och hå perfekt att skriva om.

För att så här på rak arm nämna något som skiljer FrP mot SD åt är att Sverigedemokraterna är ett populistiskt enfrågeparti med rötterna i nynazistiska kretsar. FrP grundar sig i mångt och mycket på
Carl I Hagen som varit en toppolitiker i 25 år och också varit delaktig i den Norska politiken i mer än frågor kring invandring. Hur sen FrP ser på invandringsfrågan är en annan sak, men i Sverige så har vi ju just nu ingen som tar i det, mer än då SD som säger sig vara de som vågar göra det. Och så spårar det ut i någon helt vansinnigt galet. Men att likställa Svenska SD med Norska FrP är felaktigt. Jan Guillou sa i Skavlan, "Om Sverigedemokraterna hade liknat Fremskrittspartiet så hade vi levt i en bättre värld", och jag förstår hur han menar. Trots att Janne G och jag inte har någon kärleksaffär på samma våglängd så är jag beredd att hålla med honom i just detta.

Hur saker och ting nu än ser ut i världen så är jag evigt tacksam för att kunna skriva. Att jag har modet att i bland bli mer personlig. Vissa kan få för sig att tråka och håna bloggare, att det skulle vara fegisar som gömmer sig bakom en bildskärm och inte vågar tala ut på "riktigt". Att man som bloggare skulle sitta och vara en fegis och inte på riktigt våga gå ut i samhället och förändra på riktigt. I den beskrivningen känner jag inte igen mig ett dugg, jag känner mig lika delaktig och påverkande som om jag skulle stå på en scen och tala. Jag tycker inte att man ska underskatta det skrivna ordet på det viset.

Syftet med min blogg är att kanske väcka en människas tankar, har jag gjort det är jag nöjd. Jag har ingen ambition om att nå ut i världen och störta USAs President, inte heller framhäva mig själv som en stilicon på stureplan. Inte min grej och jag gör det på mitt sätt.

Jag är och förblir en skrivbordskrigare!

Jävla blatte, stick hem för fan!

Passar det inte dig så åk hem för fan. Invandrarna kommer till Sverige för att utnyttja systemet. Leva som parasiter på skattebetalarnas kronor, jävla pack! Fattar dom inte svenska lagar och regler så häv ut skiten. Skulle jag komma till deras land inte fan skulle jag få bygga en kyrka där då, nej just det skulle inte tro det.

Vanligt florerande statusuppdateringar och snicksnack på Facebook. Och det här gör mig vanvettigt förbannad. Det är så otroligt obegåvat och fullständigt nedvärderade så det är inte klokt. Det gör mig ont att läsa, höra och se hur vanligtvis ganska reko personer kan spy ur sig något liknande. Inte så vidare värst genomtänkta saker.
Jag vet inte om många av de som sprider liknande saker saknar förmågan att uttrycka sig bättre i skrift. Jag vet inte säkert om de verkligen menar det de skriver eller om de ens har funderat med djupgående på vad det är de säger. Kan inte svara på den saken.

Jag kan bara tala för mig själv och det gör jag ofta, och om nu någon där ute skulle känna sig provocerad av det jag står för så kom gärna till mig och ta diskussionen, skjut inte pilar på de som INTE har med saken att göra.

Jag har av olika orsaker och anledning en större inblick i Migrationsverkets jobb än många andra, närmare än så går jag inte in på den saken. Jag har besökt ett Migrationsverk inte allt för långt bort och jag kan ju säga att det var en mycket omtumlande upplevelse för att uttrycka mig milt.

Hur människorna behandlades där var i Myndighetssverige helt ofattbart undermåligt. Det fanns inte en enda liten hänvisning i entrén. Det fanns inte en klocka, det var slitet tomma väggar och jag missade helt receptionen eftersom den var inne i ett mörkt rum så jag uppfattade inte att det var dit jag skulle gå. Hamnade helt fel i huset högst upp. Det var tydligen ett boende för de människorna som sen skulle transporteras vidare. Inte så mycket som en blomjävel i siktet.

När jag väl hittade receptionen satt det en handskriven lapp på dörren. Stängt kl 13-14. Frågade en tjej där varför, vi har fått information om att de var tvungna att stänga för det kom ett viktigt möte i stället. VA!?!? Kan man göra så hur man vill och när man vill? Uppenbarligen gick det jätte bra att smeta upp en lapp och dra igen luckan? Skulle man kunna göra så på någon annan myndighet i Sverige? Tveksamt säger jag då.

Klockan tickade och blev 14.......14.10......vips öppnas luckan. I det väntrummet var det överfullt kan jag säga. Och stilla funderade jag på hur alla dessa människor skulle hinna göra sina ärenden före 16.00, klassiskt stängningstid för myndigheter i Sverige. När jag pressat mig in i väntrummet förbi barn, gamla människor, unga vuxna och familjer så hittade jag lapparna för att ta ett nummer i kön. Gissa vad? På den satt ännu en dit smetad handskriven lapp med texten trasig.

Alltså jag kan inte stå för detta, jag kan inte smälta ned att detta är Myndighetssverige 2013. Jag kan inte för mitt liv tycka att detta sätt att behandla människor på är okej. Papperen som skulle fyllas i fick fyllas i utomhus vid ett bord i en lekpark. Och till slut och sist så var det fel tolk beställd så resan var i princip helt ogjord. Men frågan är vad gjorde den här resan med berörda människor? Deras liv ligger i händerna på Migrationsverket och bemöts på detta respektlösa helt ovärdiga sättet.

Kl 16 stängdes luckan i väntrummet med budskapet till många väntande människor där inne var tyvärr kom tillbaka en annan dag vi stänger nu.

Under veckan har det politiska utspelet av SD och Jimmie Åkesson handlat om att han erbjuder sig att tona ned SDs invandringspolitik i gengäld mot att kunna diskutera och samarbeta med övriga partier. Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) säger blankt nej till detta. Och jag sliter mitt nu mera gråa hår. Va fan, vem ska våga ta vid det hela. Vem ska våga stå för detta på ett vettigt sätt? Vem ska skapa ordning i leden utifrån ett demokratiskt perspektiv. Inte som SD med grunder ur en nynazistisk rörelse, vem ska våga?

Jag står fast vid att det måste till något och det snarast. Jag vill INTE att SD ska vinna nya mandat för att ingen vågar kliva fram. Som det är nu vinner SD mandat på mandat genom detta hyckleri och kallahanden spel i från övriga partier. Det jag såg och förstod av mitt besök på Migrationsverket är att detta håller på att haverera totalt. "Vi har haft det så här i några månader nu", sa en personal där.

Det måste finnas en plan för de människorna som söker sig till Sverige. Det är ovärdigt att bli hanterade som postpaket, aldrig få besked, aldrig få trygghet och ro. Aldrig veta, att leva så förstår ju varenda människa att sliter sönder människor inombords. Lägg där till att det finns orsaker och medhavda saker som gör att de just också ge sig av i från sina hemländer. Givetvis är det så och jag med min inblick i det hela vågar påstå att det är få eller kanske ingen som ger sig av för nöjes skull. Vad sen orsaken må vara är något helt annat.

Jag är djupt bekymrad över det politiska läget och jag är djupt bekymrad för de människorna som söker sig till Sverige och hamnar i denna långbänk av helt makalösa och ovärdiga sätt att behandlas på i statens regi
.
"Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och tolerant land"  säger integrationsministern Erik Ullenhag (Fp).
 Han talar utifrån sig själv som liberal och jag gillar det liberala. Men ska man vara så liberal att det drabbar enskilda människor med stora livsöden och trauman redan? Ska man vara så liberal och välkomna människor som man inte sedan kan stötta och hjälpa utan forslas runt i Myndighetssverige i många långa år och sen vips får de avvisningsbeslut och ska ut? Är det att vara liberal och human i sin politik? Nej jag tycker det är ovärdigt på alla sätt och vis.

För mig handlar det inte om mängden människor som kommer över gränsen. Det handlar heller inte om etnicitet. Det handlar om att skapa en dräglig tillvaro för dessa människorna och att Sverige ska ha ett så pass utarbetat Migrationsverk som så snabbt det går klarar av hanteringen. Och det har jag med egna ögon sett att vi inte har. Är det att vara liberal?

Nej sätt press på politikerna att faktiskt våga ta sig ann de här frågorna på ett vettigt nyanserat sätt. Och se för guds skull till att SD åker ur riksdagen och aldrig någonsin sätter sin fot där igen. Vi har råd att ta emot flyktingar, vi har vett nog att skapa ett fungerande system, vi har möjligheten att skapa en trygg framtid för människor så se till att göra det nu också!


För den intresserade som vill veta mera http://www.migrationsverket.se/info/start.html

Brungräddat leksandsknäcke

Så vidare värst dramatiskt mer än en knäckebrödsskiva är inte mitt liv just nu. Även om det inte är det minsta pausat så är det väl aningen stillsamt på händelser och och mingelpartyn.

Har väl förvisso aldrig vunnit pris i mingelmästerskapen, jag trivs bättre här under korkeken luktande på mina blommor liksom. Däremot vann jag en tatueringstävling. Jag ställde upp i klassen hårdrockstatuering. Fick dela förstapriset med en annan glad hårdrockare. Det var inte direkt en så ansträngande tävling. Känns ju inte som så stor prestation gjord av mig. Är ju som att visa upp snyggaste tavlan gjord av Rembrandt, menar hur svårt och jobbigt skulle det vara att äga ett sådant konststycke och sedan stolt visa upp, nej just det inte så jätte jobbigt. Kul var det i alla fall och glad blev jag.

Däremot har jag väl som vanligt haft skallen fullproppad av samhällshändelser på både på nationell och internationellt nivå. Jag blir i bland så jävla trött på mig själv att skallen ska lockas över att börja snurra och grubbla så snart jag hör något som väcker upp mitt medmänskliga samhällsintresse.

Som tex detta med upphandlingen av köttråvaror i Malung-Sälen kommun. Det lokala slakteriet förlorade upphandlingen vilket sorgesamt nog sätter det lokala slakteriet i mindre bra ekonomisk dager. Ja visst så kanske reglerna är i upphandlingssvängen, de är inget jag kan orda så mycket om för jag är dåligt insatt i lagarna gällande upphandling. Jag tycker det hela  är för jävligt oavsett hur reglerna är och ser bara stora förluster för alla inblandade parter.
Nå väl, det i sig var något som så klart satte igång hela min tänkarskalle. Men det som nog nära på provocerade fram politikern inom mig ännu mer var när självaste kommunalrådet Kurt Podgorski (S)
 klart och tydligt talar i de lokala nyheterna om hur alla människor bör ta sitt ansvar och handla lokalt på orten.
Att lokalbefolkningen skulle hålla sig i kommunen och inte åka till IKEA, Mora och orter utanför och handla. Kommunalrådet sa det så klart i ett tamt försök att få människor att tänka på det lilla lokala slakteriet och på något vis kanske försöka beskriva vikten av att hålla de lokala företagen igång.

Vad rev då igång hela mitt register inom mig av detta uttalande? Jo ett förbannat jävla sätt att projicera problemen på ortsbrona i stället för att aktivt ta tag i saken och fundera på nya lösningar och framtidsplaner för Malung-Sälen kommun. Framförallt då presentera en ny framtidsplan för orten. Hallå! Hur ska det se ut? Det som fungerat förut fungerar ju inte längre och det i sig är inte det minsta konstigt alls  för så ser samhällsutvecklingen ut i hela jävla världen. Det är just i de ögonblicket en stark ledare måste kliva fram, leda och styra upp.

I samma veva ledaren kliver fram och river upp gamla strukturer så skapar det en del oordning i leden, det blir massa otrevligheter som tex att bli ifrågasatt. Det skulle också kunna hända att någon blir riktigt skitförbannad. Men jag anser att detta är en ledares roll, i detta fallet kommunalrådets skyldighet att ordna fram illa kvickt.

Nu är jag inte så jätte korkad så jag begriper att butiker och ett levande centrum inte skapas av politikerna. Politikernas roll däremot är att skapa en levande ort. Ett ställe människor ska trivas i och känna sug efter att bo och besöka. Jag tjatar hål i skallen på alla i min omgivning om hur viktigt det är med mördande reklam och ansiktet utåt i världen om man ska vara med i matchen. Vilket även gäller som spelregler för att sätta Malung-Sälen kommun på kartan. Det måste sättas en mer personlig prägel på orten. Och det är nödvändigt i dag att synas och höras och där har vi ju nätet och all socialamedia som en toppen grej.

Det går helt över mitt förstånd varför inte kommunalrådet själv i just egenskap av kommunalråd tex har en egen Facebooksida? Snabbt som blixten når man ut till ortsbefolkningen med vad som händer och sker. Man kan snabbt presentera det dagliga arbetet, vad som sker under möten och vilka möten som komma skall. Man kan presentera och representera sig på ett kallekanon bra sätt. Kan man inte Facebook så kan man lära sig, min mormor har ju för tusan Facebook. Om inte det går så kan man ju skaffa sig en spökskrivare, det är ju inte heller så ovanligt att någon annan sköter den officiella biten om man inte har tid för det själv.

Kommunen har nu ÄNTLIGEN en mycket bättre hemsida, men enligt mig grå trist och tråkig. Men att ha tagit steget i från den som var är detta en stor förbättring. På den kan man läsa att den 28 Oktober fattade Kommunfullmäktige ett beslut om att anta en plan om att underlätta dispens i från strandskyddet i utvalda områden. Ja visst det får man veta om man speciellt söker på Just Malung-Sälen kommun. Men syntes man och fanns på socialamedier skulle det nå ut till så otroligt många flera som bara av en händelse snavade över den informationen. Allt i syfte att kanske locka några nya människor att vilja bygga och bo i kommunen. Det ska väl skrikas ut i hela världen vad kommunen har att erbjuda om man någon gång ska kunna ha en chans att locka till sig intressenter.

Får några år sedan processades det hårt om att byta namn i från Malungskommun till
Malung-Sälen kommun. Ett syfte var att de som skulle till Sälen skulle fatta att de var samma kommun och att detta skulle gynna kommunen i sin helhet?!? Okej minns jag fel eller var det så det var? Om jag inte nu har helt tappat minnet så undrar jag hur den effekten har visat sig? För en tid sedan pytsade också skattebetalarna in stålar i TV produktionen På väg till Malung beslut taget av kommunledningen. Allt i syfte att göra reklam för orten. Okej hur ekonomiskt väl investerade stålar var det då?

Kommunledningen tycks sitta lugnt i båten och någonstans tro att de små rycken av reklam ska rädda hela det förfall som väl inte kan undgå någon vid det här laget. Gissar att kommunalrådet inte heller håller med mig i den kritiken jag framför utan bestämt tycker att det visst jobbas i stort och i smått för att få orten att leva vidare.Hur förklarar man då den känslan av deprimerande utsikter som faktiskt finns på stapeldiagram? Det handlar om utflyttning, det handlar om minskade sökande till vissa gymnasieprogram, det handlar om en jävla hängbro som är blockerad i högsta känsla av öststatsanda, farlig att beträda och pengar till reparation ligger på is. What?!?

Ortsbor, vänner och intressenter ställ för tusan krav nu! Gör era röster hörda och det högt. Det har ni all rätt till i det demokratiska samhället vi lever i. Gör uppror och skapa framtiden. Om inte så fly hals över huvud. Jag vet att gräset är grönare på andra sidan. Det är inte alls dumt att flytta och leva i ett samhälle med en positiv anda.

Jo just ja. 700 000 kr är vad kommunen tjänar på att välja bort det lokala slakteriföretaget och ta det billigaste anbudet som de påstår ändå uppfyller samma krav på kvalité. Jo men tjena kungen, den som har smakat något av Karelius charkprodukter vet mycket väl att de äger ut det mesta i charken.

Länken till hela cirkusen om den här upphandlingen http://malung-salen.se/naringslivocharbete/upphandlingochinkop/upphandlingar/nyhetsarkiv/mersvensktkottochekologisktpamatsedeln.5.115cfd7a141efb9d7f072a.html

Hörru ditt jävla praktpucko!

Så då var vi där igen då. När jag emigrerade till landet bredvid för ca 1 år sedan förfasades sig  en del människor över HUR jag kunde lämna min dotter kvar och flytta?!? Vad var jag för ondskefull morsa utan känslor?
Att min dotter gick andra året på gymnasiet och inte var den som valt att flytta till annan studieort tycktes inte klinga som ett möjligt scenario för någon av kritikerna till mitt tilltag. Att vi  inom familjen diskuterat om hon ville flytta med eller inte under en längre tid med för och nackdelar väl inbakade i diskussionen var heller inget som liksom kunde ana eller tycktes vilja tro.

Hörde även vissa tongångar i från hennes skola, vet att någon där hade ställt frågan till henne om jag hade tillfrågat henne om hon ville flytta med?!
Nej för fan det måste ni väl begripa att det aldrig var på tapeten, jag är ju en ond människa som skiter i mina ungar fullständigt och hals över huvud packar ihop mitt liv och går upp i rök framför ögonen på mina barn, eller INTE.
Jag valde att föra mina barn till världen och jag kommer alltid att vara deras mamma och det behöver jag inte tala om för dom, det vet dom i vått och torrt. Men även en mamma har sitt liv och det livet ska levas. Detta är inget egoistiskt tänk, det anser jag är ett mänskligt rättighetstänk Jag kommer vara deras mamma men jag kan inte leva deras liv. Jag ser det som min uppgift att ge de självförtroende nog att våga leva sitt eget liv och fatta sina egna beslut, kanske i bland med stöd och på puttning av mamma.

Jag tycktes göra något alldeles galet förbjudet just den där gången för 1 år sedan. Mötte en del konstiga frågor med antydan mot att det inte var okej att göra det jag gjorde. Någonstans så är det mycket provocerande för en del människor att en mamma flyttar och den unga vuxna dottern är kvar.
Jag lämnade mitt barn, men jag har aldrig och kommer ALDRIG att överge henne. Det är en betydande skillnad och långt i från samma sak.

Av olika orsaker och livsomständigheter bestämde jag att vara i Sverige under mitt barnbarns första tid. Jag har jobbat under sommaren tills nu och allt har fungerat bra. Jag blev kvar i Sverige mycket längre än beräknat av orsaker som hänger kvar sedan många långa år tillbaka samt att jag faktiskt kunde jobba på och valde då att göra så här.

Nu har tiden kommit för att återvända, och då kommer det där igen, men hur kan du göra så!
Öhhh ja hur kan jag välja att vilja skapa mig ett eget liv trots att jag är både mamma och mormor nu mer? Och det ska alla veta att jag återvänder inte till mitt nya liv med en klackspark. Jag har ett hjärta som skriker och svider, men inte för att jag på livsvillkors vis  tror att mitt barn inte klarar upp sitt liv själv. Jag har ett svidande hjärta för att jag tycker så mycket om dom. Jag kommer sakna de spontana som träffarna, kommer sakna fikastuder och bara en liten snabbpuss på mitt barnbarns runda kind.

Jag är inte småbarnsförälder, jag är mormor och tycker mig ha rätten att ha ett eget liv trots detta. Det är min dotters ansvar och livsuppgift att ta hand om sitt barn, inte mitt. Hon måste skapa sin egen familj. Jag har haft min småbarnstid med mina barn, och nu är vi i en ny epok. Det skulle vara helt fel av mig att rycka in som något annat än mormor och ta det ansvaret i från mitt barn som hon valde att ta. Jag tänker inte underskatta hennes förmågor utan jag vet att hon kan och klarar det bra. Att som mormor ta över ansvaret för sitt barnbarn är inte rätt. Det är band som ska skapas mellan föräldrar och barn, inte mellan mig och mitt barnbarn. Jag ska stötta och finnas som mamma och mormor för de båda, det kommer inte på tal om något annat. Och det är inget min dotter någonsin krävt heller.

Men jag finns där som mormor, den som lånar i bland. Den som man kan sova över hos, den som hjälper till i bland med saker den som ger oändligt med kärlek och trygghet. I går var jag och mitt barnbarn ute på tumanhand. Hade det så trevligt och godsamt, kärleken sprudlade och känns verkligen ömsesidig. Så ska det vara.

I bland är småbarnslivet tufft och svårt, det har det nog varit för oss alla som har barn mer än en gång. Men för varje pers så lär man sig saker och man skapar de där banden som faktiskt stärks och att man som förälder ser att man kan hantera de mest märkliga sakerna utan att faktiskt trilla av pinnen. Vill man dansa genom livet på rosa små moln och inte uppleva sömbrist och frustration så är det där med barn inte det rätta alternativet för att uppnå den önskan.

Jag hoppas nu ha kunnat stilla er där ute i stugorna en liten smula. Jag överger inte mitt barn och barnbarn, men jag lämnar de. Två olika saker glöm inte det.