Klaustrofobi

Klarade inte magnetröntgen i går. Det gör mig ledsen för jag är i stort behov av hjälp för mitt onda trasiga knä. Känner en liten gnutta av förtvivlan och hopplöshet.

Hur fungerar min klaustrofobi och varför är det inte bara att skärpa sig?
Önskade att det var så enkelt, att liksom bara skärpa sig och se faran i vitögat och genomföra det som kroppen signalerar fara om.
Jag har alltså i tankarna förvridit saker och ting till ett sorts flyktbeteende. Och jag vet precis när det hände och varför. Jag vet att det är i mina tankar som jag i från start börjat framkalla det hela och där med också utvecklat den här fobin som växt sig starkare och starkare under årens lopp. För mig i vissa stunder även socialt handikappande.

Grejen med den här fobin är ju att du undviker saker som försätter dig i panik, alltså ger jag mig själv möjligheten att låta den växa sig starkare för varje hinder jag undviker eller kringgår på något vis. Just nu är jag ju förbannat snusförnuftig och rationell, nästan ett resonemang som låter för bra för att vara sant.

Jag tror att många som inte har fobin tycker just det också, ja men fan skärp dig nu, det är väl inte farligt att åka hiss. Vad skulle kunna hända? Ja just nu i mitt rationella tänk kan jag svara att det händer väl ingenting. Men när fobin slår till kommer man till en del av hjärnan som inte ägnar sig åt rationella tankegångar, hade hjärnan enbart ägnat sig åt rationella tankar så hade ingen av oss fobiker lidit det minsta av just fobi.

Så alla ni som slipper denna åkomma är jag den första att gratulera. Och på något vis så kan jag också förstå att det blir svårt att sätta sig in i fobins värld för den som aldrig känt de irrationella tankarna bryta ut som ett vulkanutbrott. I bland hinner man inte själv blinka fören paniken ångesten och adrenalinet pumpar igång som en blixt i från klar himmel.

I min bil finns det tex en liten, pytte liten knapp på förardörren. Denna knapp är en nödlåsarknapp. Skitbra att ha om jag susar runt i bilen och plötsligt skulle bli stoppade av vägpirater som vill råna mig. Snabbt och smidigt kan jag med hjälp av knappen låsa alla bilens dörrar och i säkert förvar sitta kvar i bilen och kanske lipa åt den stackars vägpiraten som inte kunde råna mig på allt mitt guld och stora summor pengar.

Men den här knappen hjälper också min fobi på traven. I bland har jag kommit åt den av misstag och det är en obeskrivlig känsla i kroppen när bilens centrallås rasslar till. Ljudet av centrallåset får mig på bråkdelen av sekunder in i en känsla av stort hot, nu är du instängd och kan inte gå ut. Ljudet av centrallåset får mig att känna iskyla i hela kroppen.

Först kommer iskylan. Det känns som att varenda cell stannar upp. Allt blir stilla, det där med yttrycket att det känns som att hjärta stannar är faktiskt sant.Kroppen iskall under en kort  liten stund. Sen vänder det och plötsligt känns det som ett vulkanutbrott. Alla sinnen tar fart och vips är det som om kroppen ska sprängas. Adrenalinet pumpar på bra så jag tror att styrkan i kroppen är enorm, tror att det är superkrafter som frisätts. Tror inte att man ska gå så nära mig just i det där ögonblicket.

Andra vardagliga saker som kan bli svårt är att gå på offentliga toaletter och stänga och låsa en dörr. Oftast när jag är hemma så låser jag inte toalettdörren, hällts låter jag bli att stänga den också. Men det är ju inte alltid lämpligt att vara på toa utan att stänga dörren även om man är hemma. Ofta så kalkylerar jag i huvudet med min fobi, gör planer och utrymningsplaner. Har alltid koll på dörren, försöker placera mig nära dörren. Försöker sitta där det är lite luftigare, inte så nära många andra för att ha fri passage ut så fort det går om jag behöver det. Jag vill gärna köra bilen själv så att jag vet att jag kan stanna när jag vill och gå ut.

Finns säkert mängder av flera saker jag gör vardagligt men som jag inte kommer på just nu för att det är just vardagligt för mig. Oftast så märks det kanske inte på mig när jag kalkylerar och skapar flyktvägar, det är väl så att det är ganska osynligt. Men inom mig så är det i bland otroligt jobbigt.
Som i går när den mycket viktiga röntgen inte blir av för att fobin och det irrationella sätter sig över det rationella som en betonggris. Det gör det lite jobbigare och jag i mitt rationella tänkande blir jävligt irriterad på mig själv också.

I bland har också intressanta föreläsningar blivit förstörda för att rummet varit för trångt. Att gå på Bio är heller inte så jätte enkelt. Att sitta på ett gemytligt litet cafee under rusningstiden ger ingen behaglig känsla i kroppen. Att sitta instängd i ett flygplan är uteslutet, att åka tåg var heller inte så enkelt som jag trodde. Det blev jag varse om i somras.

Så är det med den saken. Nu måste jag fortsätta lösa knäskadan och hoppas på en förstående läkare.