 |
| Olga Korbut/ Saprvan från Minsk |
Det sa klick. Inte ett sådant klick som när Kungen först mötte Silvias blick under Olympiska spelen för så många år sedan. Nej det här klicket var lite annorlunda. eller så kanske man kan säga att mitt klick mer liknade en kvist som kick av. Det var min rygg det lät i och som talade för sig själv.
Bonade i soffan och sträckte ut mig. När jag sträckte armarna ovanför mitt huvud så kom det där klicket, den här gånget ett förlösande sådant. Allt skeva och sneda tycktes rätta till sig aldeles av sig själv.
YES, underbara lilla klick vad jag tycker om dig. Låsningen placerad runt stjärtregionen/svanken ordnade upp sig och plötsligt känner jag mig som sparven i från Minsk självaste Olga Korbut, eller i alla fall lite mer rörlig och behagligare i ryggen blev jag allt.
Mitt högerben känndes plötsligt väldigt jämnlångt med mitt vänsterben, en underlig kännsla det där. Nu när allt tycks ha rättat till sig så känns det plötsligt väldigt fel. Tänk att även när allt är bra så och som det ska vara så blir det fel. Så snabbt man vänjer sig med det skeva, sneda i livet och det blir liksom en vardag att hantera. När det sen blir det som kallas normalt blir det ytterligare något nytt och det känns obekant.
Nu ska jag käka en omelett.
1 kommentar:
Kram bra att det rättade till sig. Visst man vänjer sig med det mästa. Konstigt men så är det.
Skicka en kommentar