Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

söndag 9 december 2012

Pepparkaksdebatten från helvete.

Tappat tåla mod i dag. Vaknar upp till en debatt kring en grabbs nekande till att vara pepparkaksgubbe i skolan. Hela Facebook är fullpepprat med artikeln i från Närkes Allehanda .

Känner mig så inihelvete förtvivlad över att se människor faktiskt ta till sig den här artikeln och verkligen aktivt välja att tycka illa om, att knåda ihop det hela och produkten blir då till slut att förakta invandrare. Underligt nog delas inte artikeln i från Expressen som dementerar påståendet om att den lilla killen har blivit nekad att vara pepparkaksgubbe i luciatåget.

Man väljer att på en sandlådenivå verkligen nicka och säga, joho ja detta är minsann bara början. Snart ska ni se att luciorna kopplas samman med Ku Klux Klan så detta kan snart förbjudas också.

Men kära vänner vad är det med er? Tänk om det var så simpelt så att det var ett missförstånd i från början, att det faktiskt var den lilla pojken som uppfattade fel och trodde sig höra att ett förbud för pepparkaksgubbar i luciatåget var fastslaget?

Varför väljer fullt friska, smarta, begåvad människor att ta till sig detta till 100% utan att faktiskt tänka lite större? Varför känns det behagligare att svälja detta med hull och hår, att sedan styra in på avsky hat och förakt? Varför vill man tycka illa om?

Känner inte ett dugg oro för att våra traditioner seder och bruk skulle ligga i någon sorts farozon. Däremot känner jag stor oro för att människor ser det behagligare att odla ett förakt och ta den vägen i stället för att faktiskt tänka större och undersöka saken noga. Är det verkligen så att det är invandrarna som tycker att vi ska sluta upp med våra traditioner? Är det så att muslimerna säger att vi ska....osv.

Är det verkligen sant att muslimerna är det största hotet för mänskligheten eller kan det vara så att detta får så stor uppmärksamhet i media där av får man en uppfattning om att det är så? Är det så att just muslimerna får bära hundhuvud för allt ont i världen bara för att det är enklast att ge de skulden för krig, hedersmord och allt ont, många känner till ordet muslim samt tror sig veta hur de lever sina liv. Men har du någon gång samtalat med en muslim? Vad är skillnaden mellan shia och sunnimuslimer till exempel?

Kan det vara så att medias makt påverkar era tankar och synsätt mer än ni anar för att ni inte kritiskt granskar omvärden och har förmågan att göra en omvärlds analys? Ja jag tror faktiskt att mycket av det odlade föraktet ligger i att kunskapen saknas, vilket väl är ett känt faktum för all socialpsykologi. Det man inte känner till är man rädd för.

Det är förbannat enkelt att häva ur sig orden som att passar det inte så åk hem då för fan. Tror faktiskt att ingen lämnar sitt land med vetskapen om att man kanske aldrig kan återvända och känner sig glad och har partyhatten på huvudet. Jag tror ingen flyr sitt land med glädje. Att lämna sitt land för att klara livhanken gissar jag mig till att är något av de svåratse besluten man är tvingad att ta under sitt liv.

Hela livet kastas omkull och du kommer till ett ställe då du ska lära dig allt nytt i från grunden. Kanske har du aldrig sett snö eller kännt hur -25 grader känns. Du förstår inte språket, den nya kulturen eller de osynliga socialaspelreglerna. Är det då inte bra mycket bättre och smidigare om den redan inrotade ortsbefolkningen sträcker fram en hand och välvilligt vill lära känna i stället för att hata och avsky. För att kunna förstå så måste man också lära känna, svårare än så är det inte.

Jag kan ju faktiskt relatera en pytte liten smula till hur det är att komma till ett nytt land. Även om det är så lika mitt hemland som man kan komma så är det annorlunda. Det syns inte änns på mig till det yttre att jag faktiskt är invandrad. Eventuellt kanske det kan tydas på mitt namn eftersom det inte klingar norskt, annars så är det mycket som är slående lika. Men oavsett det så är jag i alla fall ny i ett nytt samhälle med ett anrolunda system. Jag funderar lite på hur det är för de som kommer i från andra sidan jordklotet, hur i hela friden lär de sig ett nytt samhällssystem?! Socialbyrån, försäkringskassan, bannken, arbetsförmedlingen....osv.

Gör ett tanke experiment och försök förklara hur hela systemet fungerar för en människa som inte har en aning, då kanske man kan förstå hur svårt det är att komma till ett nytt land, nytt språk, ny kultur, nya människor och nya system.

Kanske är det då inte heller så jätte konstigt att man verkligen vill bevara sina egna traditioner och seder? Tycker att man kan se på denna pepparkakdebatt att detta uppenbarligen betyder mycket för många och att det är en form av identitet. Är det då så svårt att förstå att man bär med sig sina seder och bruk för att hålla fast vid det lilla man faktiskt har kvar av sitt land? Skulle det vara livsfarligt för sveriges kultur om en familj i från Somalia vill bevara sina seder och bruk? Nej det tror jag inte alls på.

Har kontakter med en svenskby i Canada. Och jag har då aldrig skådat så mycket svenskt som där. De håller stenhårt fast vid majstången, morsdag, svenska helger, jul ja allt man tänkas kan komma på. Men de lever i Canada och är också kanadensare. Har detta förpassat den kanadensiska kulturen, seder och bruk? Nej minsann inte det minsta . Jag har sett bilder på thanksgiving och kalkoner också. Det går alldeles utmärkt.


Säger det jag alltid brukar säga. Procentuellt sett så finns det lika många idioter över helavärlden, det sitter inte i nationaliteten utan grundar sig i andra ting.


3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja vad säger man. Jag häpnar. Vill bara säga till Svevska folket tänk till..Helt otrolig hur man kan vränga till saker .Blir skrämd. Vårt kommer allt Skit från.
Jag bara undrar??

Unknown sa...

Det grundar sig väl mycket i att den sanning man vill se ser man. Är man lite mer av en skeptiker och medmänniska så kanske det öppnar sig nya dörrar, bekantskaper och framförallt ett trevligare vardagligt liv.

Anonym sa...

Åh, så bra skrivet! Förstår heller inte varför allt som händer måste ge reaktioner som "vi är svenskar. Vi är stolta över våra traditioner. Jäklar om invandrarna tänker ta de ifrån oss". Helt idiotiskt. Jag har jobbat med invandrare i över tio år o hittills har jag inte träffat en enda som vill förändra eller ta bort nån svensk tradition. Hur kan folk ens tänka så?

Men efter att ha läst på lite grann om den här pepparkaksdebatten har jag förstått att Luciatågandet faktiskt HAR varit ett problem för många barn o Sverige. Att barn har känt att dom blivit utsedda till pepparkaksgubbe för att de inte ser "typisk svensk" ut. Och om det har varit så, är det ju förstås inte ok. Men jag känner mig osäker på mycket sanning som ligger bakom det här. Om det så det varit eller om det är en känsla hos barnen. Oavsett är det ju en känsla att ta fasta på. Jag jobbar själv som mellanstadielärare och jag har bara så svårt att se hur man som lärare skulle välja ut ett mörkhyat barn till pepparkaksgubbe för att hen är just brun. Det låter märkligt.

Jag är också invandrare för tillfället. Har bott här ett halvår och ska förmodligen bo här fyra år till. Min man fick ett bra jobb, jag är hemmafru med barnen på dagis, vi fick hela vår resa hit betald med buisnnes class, alla våra möbler, leksaker o annat skeppat med båt. Så en väldigt smidig resa kan man säga.. Men ändå är livet här motigt. Jag saknar familjen o vännerna, mitt jobb o kollegor. Och jag har haft lite svårt att anpassa mig. Min förståelse för de invandrare jag mött under mina tio år i förorten har ökat och jag beundrar hur de står ut i vårt kalla, mörka land. I segregerade områden, med lågbetalda jobb, avståndstagande svenskar, när de inte förstår språket osv. Förstår inte hur de orkar, allvarligt talat. Här i Kalifornien hade vi kräftskiva i augusti, vi ska fira Lucia imorron, vi har varit på svensk julmarknad och vi köper svensk mat på Ikea. Ungefär som våra invandrare i Sverige. Vi firade inte Thanksgiving men hade förstås inget problem med att amerikanerna gjorde det. Så är livet. Människor är olika.

Tack för trevlig läsning!