Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 1 september 2012

Mysigt som få kan förstå.




Har haft en stunds fredagsmys i dag med min äldre vapendragare. Magiska ögonblick där kärleken och banden mellan oss slår gnistror och de små änglarna fladdrar runt oss med sina små vingar och sjunger fina sånger.

För några år sedan hade jag aldrig trott att detta skulle vara möjligt. Visste inte änns om mitt barn skulle överleva timme i från timme i bland. Visste inte vad som var så trasigt och framförallt vad JAG skulle kunna göra för att hjälpa mitt barn i den största djupaste livskrisen ever. Skräcken och rädslan efter så många år sitter som ett hjärnspett rakt igenom kroppen på mig. Varenda cell i mig minns och i bland så reagerar jag före tanken är i fatt. Det går fortare än ljusets hastighet sen kommer minnen, gammla erfarenheter och rädslan som tar ett fast grepp över halsen på mig.

Skräcken och rädslan är ett fasligt männskligt tortyrredskap, den gnager,sliter sönder förgör och förstör. Att vara rädd och känna oro har fått helt andra dimensioner i våran familj än vad det betydde för fem år sedan. Jag hade aldrig heller fattad vad att vara trött innebär tills för fem år sedan då det hela drog i gång på fullt allvar. I dag vet jag att jag aldrig tidigare varken varit rädd eller trött tills den där dagen kom. Den mänskliga mekanismen förflyttar ständigt gränsen för vad du tål. Helatiden flyttas det fram och när man kommer till reptilhjärnans funktioner av saker du måste göra så gör du det. Du är i en sån utmattad situation att du inte fungerar alls, men du går på toaletten och i bland äter mat när du kommer på att det varit avglömt hela dagen eller kanske flera dagar. Du lever i en parallelvärl med allt som sker runt dig, roligt att ni i övriga världen har fest men jag var visst inte bjuden. Jag får stå här utanför och kika in på er alla andra människor som har en vardag i sakta lunk med mer vardagliga bekymmer och göromål.

Jag har i bland fått kasta mig in i bilen när jag sett mammor gå och småprata med sina döttrar och samtalet har på håll sett gemytligt, mjukt och trevligt ut i mina ögon. jag har suttit i min bil och gråtit av ren och skär avundsjuka för att där går dom och har trevligt, här sitter jag och vet inte om alla i min familj lever om två timmar. I bland har man sett familjer vara ute på semester och skrattande haft en gemytlig stämmning runt sig, och jag har bara varit så jävla avsundsjuk, nästan förbannad i bland.

Håll käften med erat familjära semseterfirande när jag står här brevid och hjärtat håller på att värka ur kroppen på mig, så har kännslan varit. Varför fan kan ni inte ta hänsyn till mig, ni må väl se på mig att jag är trasig, sliten, livrädd och söndertrasad som människa, hur kan ni stå brevid mig och ha mage till att ha så förbannat trevligkt, jävla fuck face!

Under en period sa en vis man till mig, hörru när ni har jobbat er igenom det här så kommer ni ha starkare band till varandra än många andra kommer i närheten av. Glöm inte det.
Va fan glöm inte det, jo det vill jag göra för du ljuger och snackar skit, det kommer aldrig ske. Livet har lurat mig på hela konfekten, jag har inte klarat av att stötta och hjälpa i den utsträckningen jag borde för då hade skeppet aldrig sjunkit till botten som det nu har gjort. Jag är en urusel jävla förlorare som inte fixade det hela.
Skitsnack Sabina, du jobbar just nu stenhårt för en förändring och det är vad som räknas. Du har gjort valet av att det hela ska bli bra för ditt barn. Det kommer bli bra men när vet jag inte.

Ja visst. Tack för den passningen men jag tror dig inte. Nu vet jag att den vise mannen hade mer än rätt. I dag är ett sånt där ögonblick när jag fick skratta och ha ett mjukt, gemytligt samtal med mitt barn. Kanske var det någon anan som tittade in på oss i från sin bubbla och blev avundsjuk eller jävligt förbannad på att vi skrattade och hade trevligt. Men ingen ser våra ärr utanpå oss. Mitt barn bär alltid med sig sina synliga ärrade armar och ben. Sönderskurna av ångest med rakblad, glasbitar eller vad som fanns att tillgå. Jag är ärrad inuti av rädsla, skräck och oro. Ärrad och mosad av samhället som inte lyssnade och hjälpte oss. Jag är ärrad i själen och bär alltid med mig minnen i mina celler, lika så mitt barn. Det syns inte utanpå men vi bär det alltid med oss. Hela min familj bär det med sig. Familjen är en skara luttrade människor kan man väl samanfatta det hela med i ett ord.

I dag åkte vi hem till mitt älskade barns lilla lya. Med oss hade vi lite hämtmat och satt under middagen och småpratade och fnissade. Och jag hör när hennes skratt kommer i från hjärtat, i dag hörde jag just det ljuvliga skrattet som jag så många gånger tidigare har längtat efter att få höra. Såm tecken och signaler till mig som gör mig så hjärtans glad och trygg. För varje gång jag ser ett litet tecken så växer sig kännslan strakare om att vi klarade det hela. Vi har fixat det ! För många år sedan, redan i kaosets begynnelse sa en kvinna till mig, du ska veta att det här är som att ta sig genom ett nålsöga. Men när ni gjort det så kommer ni att veta det. Och mycket riktigt, jag vet att vi har gjort det nu och jag är så enormt tacksam och glad för att det gick vägen.

-Mor får jag bjuda dig på lite kaffe efter maten?
-Ja tack hemskt gärna det skulle smaka gott.
-Jag tycker att det är lite konstigt att du sitter här hemma hos mig och dricker kaffe.

Sen skrattade vi i från hjärtat. Ja nog är det märkligt hur det blir. Jag är gäst i min dotters egna lilla lya.Där sitter vi en fredagkväll och dricker java med mjölk och delar med oss av tiden i från det vi senast sågs. Vi har mycket att berätta och tala om. Jag känner mig närmare mitt barn nu än på många år, ändå så bor hon inte längre hemma. Men det var ju det där med de starka banden, det jag trodde var något terapisnack i från helvetet, det är ju sant !

Nu må hända att hon går en fin jätte bra utbilldning och lär sig laga mat som en gudinna, men jag är mycket säker på att hon inte kommer göra det i resten av sitt liv. Givetvis har hon mitt absolut fulla stöd i det hon väljer att vara i just nu. Men jag vet med säkerhet att hon kommer göra ett socialtarbete till sin största karriär i livet. Jag vet att hon kommer hjälpa många igenom livet. Hon kommer vara en av de som faktiskt sitter på sin plats och vet vad hon talar om. Hon kommer kunna tala samma språk, hon kommer kunna förstå och vägleda på ett aldeles speciellt sätt. Hon kommer faktiskt kunna vara en av dom som med all rätt kan säga, jo jag förstår.

Jag älskar mina barn precis så som de är./ mamma Sabina

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja vem trodde denna dagen skulle komma många ggr så var man helt hjälplös..jag är så glad att våran lilla skatt äntligen mår bättre. jag kan inte sätta ord på vad oron o vanmakten att inte kunna hjälpa . all kärlek till eran familj ni har haft det tufft

Wurthan sa...

Åh så glad och varm i hjärtat jag blir när jag läser det du skriver! Jag unnar dig verkligen all den glädje du ger uttryck för här! Ta vara på de ljusa ögonblicken och njut!!

Unknown sa...

Tack anonym och Wurthan :-)
Sänder er varma tankar och all min kärlek tillbaka till er. Kram