Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

onsdag 20 juni 2012

Tidsresan och min skola.

När man är 7 år och ska börja första klass brukar man vara sugen och vetgirig. Många 7-åringar längtar sig igenom sommarlovet tills den där dagen kommer då det är dags för starten i skolvärlden. När jag var liten gick man i Lekis, sedan  började man första klass. I dag ser det ju annorlunda ut med Läroplaner och pedagogiska verksamheter och allt vad det heter. Men då lekte livet och inget känndes så värst problemfyllt. Vi lekte, hoppade hage och cyklade runt till vänner.
Jag var aldrig ett dagisbarn, jag var hemma och först vid 6-års ålder började jag på Lekis. Dit kom flourtanten i bland och flörtkulor och piprensare ingick allt som oftast i pysselverksamheten. Det var en era av små vävar och pärlplattor, en era av det forna 70-talet som sakta gick över till 80-talet då inget var omöjligt. Jag skulle aldrig bli ett barn av min tid för i mitt liv skulle det handla om saker långt utöver det ett barn borde se och uppleva. Ett barns trygghet är det viktigaste och efter omständigheterna jag och min familj levde under då var det inte riktigt så, jag var ett barn som växte upp med många sömnlösa nätter i en familj där sjukdom och döden kikade in i vårat hus fler än en gång. Döden knackade på dörren hemma hos oss men fick inte komma in, situationen räddades upp och ett tag till kunde vi pusta ut. Men som en osynlig gäst så var döden väldigt nära och jag visste om det hela, jag frågade mamma och hon svarade ärligt, nej Sabina pappa kommer aldrig bli gammal farbror så som friksa människor kan bli. Men vi får hoppas på att vi får ha honom kvar så länge vi kan i alla fall.

Kan ännu i dag minnas våran granne sitta vid min sängkant och försiktigt försöka väcka mig mitt i natten för att berätta att ambulansen snart skulle komma, pappa var sjuk igen. Och jag vet att jag blundade och rävsov, för jag ville inte vara vaken, ville inte höra, ville inte höra det absolut värsta för ett litet barn just då, att pappa skulle vara död. Kramade mitt gosedjur Franz, en säl jag vunnit på lotteri. Han visste allt om mig, allt det där ingen annan visste. Men Franz var med mig ovilkorligen som min vän och stöd i livet. Har kvar min Franz och när jag ser på honom så minns jag hur mycket vi delat, hur mycket han har fått stå ut med. Nerspydd under en maginfluensa, tillknorrade morrhår efter att jag bitit lite på de, och allt jag viskade till honom. Synd att han inte kan prata, det hade varit intressant att höra honom berätta utifrån ett barns perspektiv. I dag har jag bara kvar mina egna minnen, säkert har jag sorterat bort en hel del och Franz hade nog kunna fylla i många luckor.

När man lever i en familj som jag gjorde så lever man nog lite annorlunda än friska familjer. Vi barn fick nog med oss en hel del bra saker i det här också, även om jag under många grubblande timmar har insett vilken stor betydelse det hela har haft i mitt liv. Först i vuxen ålder har jag fattat och insett hur min uppväxt faktiskt påverkade mig, men då var det ingen som förstog det, inte heller min mamma eller pappa. Ingen i skolans värld eller någon annan heller. Mina föräldrar förstog inte av dumhet, utan av okunskap och kanske levde vi så i nuet eftersom vi så väl visste hur nära döden ständigt var. Skolan kanske saknade kunskaper på den tiden, jag inbillar mig det men jag vet inte säkert.

När jag väl började i första klass så kännde jag ganska snart att jag inte passade in. Jag var aldrig exeptionellt bra på något. Jag tryckte för hårt med pennan i skrivboken, jag hade fel pennfattning och det skulle justeras med speciella penngrepp. Jag läste uruselt, var tvungen att träna på det och koden för matte knäckte jag aldrig. Under bildtimmarna ritade jag heller inte så bra, missnöjd jämt och fick bannor för att jag slösade på papper när jag knölade ihop det och slängde det. Det var svårt att rita fint, det var svårt att göra något för att duga till, ingen såg mig, jag kännde mig osynlig.De under skoltiden som såg mig och sa uppmuntrande saker är människor som jag minns ännu i dag. Vet att en av matbespisningens personal sa till mig en gång, men det är så roligt när du kommer i kön för vi vet att du gillar spenat och fiskpinnar och är så glad när vi serverar den rätten.

Åren gick och skolan blev jobbigare och jobbigare. Redan i från starten hade jag fallit ur och presterade inte det som var förväntat. Höll mig ändå flytande på något vis, men gnistan för att studera och glädjen i att finnas i skolan försvann mer och mer. Under den här tiden var inte föräldrar ett naturligt inslag i skolvärlden, det var mer slutet då. Det handlade om det man kallade kvartsamtal och föräldrarmöte, det var all kontakt föräldrar hade med skolan. Jag är inte säker på att mina lärare alls hade en aning om hur vi hade det hemma, att pappa svävade mellan liv och död och väntade på organtransplantation, i dag hade det troligen varit helt naturligt för en förälder att delge skolan en sådan sak, kanske som en förklaring till att det studiemässigt kanske knagglade lite, men jag vet då aldrig att mamma ringde och talade om det för någon.

Kom upp i mellanstadiet och där fick jag en tidsfrist. En lärare som jag kännde såg mig och brann för att undervisa. Det känndes och mitt arbete om Istiden glömmer jag aldrig. Trots att jag tryckte hårt med pennan, ritade urkasst och hade svårt att läsa så fixade jag min redovisning. Jag gjorde en stencil inte med så mycket text men vet att läraren sa att när man gör stenciler är det ju jätte bra att trycka hårt med pennan annars blir det ju inget på karbonpapperet som man sen ska veva runt i stencileringsapparaten. Jag gjorde en over headbild där jag la på den genomskinliga plasten i en bok och kopierade bilden på så vis och plötsligt kunde jag rita, en mycket fin bild sa min lärare. Att du inte skrivit så mycket text på stencilen gör inget för du kan ju berätta mer under redovisningen.

När det var min tur att redovisa kännde jag mig som en kung, jag kunde och jag klarade det. Och jag fick en applåd och fina ord som feedback av min lärare. plöstligt kunde jag, någon såg mig och jag var äntligen bra på något. Jag kännde hur varm jag blev inombords och det här minnet i från skoltiden känns som inbrännt i minnet, jag glömmer aldrig den redovisningen eller hur mitt material såg ut som jag hade gjort. Just när jag fick bekräftelsen och det lilla extra så känndes det som om mitt liv som var regält bekymmersamt för övrigt lättade en aning. Min lärare hade på något vis klarat av konsten att motivera mig och puttat på mig så att jag vågade och skaffade mig en tro på mig själv att jag skulle klara det, det var ett betydelsefullt ögonblick.

Hemma såg jag pappa som ett genomskinligt spöke. Han var så sliten och trött och organet han väntade på tyckets dröja. Jag såg på pappa att livet rann ur kroppen på honom, jag var så jävla rädd att det inte kan beskrivas. Var så pass gammal under den här tiden att jag begrep att det skulle sluta i en katastrof och han inte skulle överleva det hela. Jag hade fortfarande kvar Franz och jag viskade varje kväll att han skulle se till att Uppsala ringde och sa att det var dags, att allt skulle bli bra och allt jag önskad emig i hela världen var en friska familj. Kännde inom hel amig att vi var en annorlunda familj, jag såg ju hur kompisars familjer fungerade, såg ju att de var ute på semestrar, hur deras pappor byggde saker och fixade i trädgården.

Under högstadeiet påbörjades plågan ordentligt. Jag skulle fan i mig ta den platsen jag tycket jag förtjänade, jag skulle sätta nivån och eftersom jag inte klarade av det hela betygsmässigt så skulle jag fan i mig visa det på annat sätt. Jag blev en av de där utfällingarna vandrandes i korridoren under lektionstid, var jag på lektion så hade jag tankarna på annat håll. Jag var den tuffaste bruden ever i skolans historia, tycket jag själv i alla fall om man frågade mig. Eller var det så att jag egentligen tycket det, nej jag tror faktiskt inte det. Jag drack alkohol värre än en vuxen karl och var på obstinatskalan från 1-10 en solklar 10. jag bestämde mig för att hata världen, den hade hatat mig under hela mitt liv och nu får det fan i mig vara nog. Morsan grät och bönade och bad på sina bara knän att jag skulle skärpa mig. I helvete heller, varför skulle jag sa den rollfiguren som jag spelade. Det var inga ord i från mitt hjärta, det var ord uttalade av den personen jag i klätt mig rollen som.

Farsan hade kvicknat till en aning han hade fått sin transplantation och mådde bättre. Men hans sliv var fortfarande skört det visste jag. Fortfarande döden strykandes runt familjen, men i alla fall lite längre bort än tidigare år. Det var väl under den här perioden jag fick utrymme för utspel och all sorg och aggresion skulle väl ut. Ser det inte som ursäkter, mer som en förklaring till mitt beteende. Och jag vet att jag tänkte att om jag försöker hata och avsky mina föräldrar så kanske det gör mindre ont den dagen han inte finns längre. Om jag svinar runt i skolan och försöker straffa ut mig på något vis så kanske jag kommer ha lättare att hantera det dåliga, om ingen förväntar sig ett jävla dugg av mig så behöver jag heller inte uppvisa något. Kravlöst och perfekt liv för en ung 14 åring med ett totalt inre kaos tycket jag själv.

Men så hände det där som jag faktiskt inte ville skulle ske, min plan för att straffa ut mig tyckets inte fungera hos vissa. Min engelska lärare pratade med mig och hejade på mig i koridoren. Va fan en lärare som såg mig och sa hej med ett varmt vänligt leende, så jävla onödigt gjort. Mig skulle ju ingen tala med, mig skulle ju ingen se, jag hade ju en plan om att alla skulle lessna ur på mig. Ingen lärare skulle ju vara så där snäll och trevlig och prata med mig. Men i och med ett vänligt hej och ett varmt leede så startade något, en relation skapades. Och jag kunde ju liksom inte komma undan för engelskaläraren visste vem jag var, jag hade blivit sedd.Okej då, kan i alla fall gå på engelska lektionerna för det känns ganska okej ändå trots allt. Läraren verkade ju vara trevlig och snäll så det skulle nog lösa sig. Vad jag minns så bråkade jag aldrig på engelska lektionerna, troligen skolkade jag någon gång men motivationen att gå till lektionen var ändå långt mycket högra än till en del andra lektioner. Jag var jämställd med alla andra i klassen och ingen var för mer eller mindra under de här lektionerna. Och kom man lite efter så knuffades man på framåt, gnagglade uttalen i bland så fnissade vi. Alla skrattade med aldrig någonsin åt någon, stämmningen var lättsam på alla vis.

Efter mycket motsräviga kännslor så sökte jag i alla fall in på gynasiet. Jag kom in och plötsligt blev skolan helt annorlunda. de åren jag gick var roliga år, lätta år och jag antar att min inre aggresion och konflikt i tankebanorna sakta klingat av. Jag hade växt upp och min frustration hade fått utlopp. Nu när det närmade sig slutet av min skolgång så var jag som mäst studiemotiverad och hade liksom plats i mitt liv för skolan. Gick inte ut med några skrytbetyg alls. Men efter att haft ett medel i betygen på 1,9 till 3,7 så måste jag ju säga att det faktiskt inte alls påvisar att jag var speciellt dum i huvudet, bara svårt att läsa. Men min linje var mycket praktisk undervisning därför inhämtade jag kunskaper som jag tillgodosedde mig på det viset. På mitt engelska betyg står det en trea. Hur var det alls möjigt att det blev så? Trodde aldrig i livet att det skulle fungera och att jag tack vara påputtningar och en engagerad engelska lärare skulle lyckas med det. Samanfattningsvis sa min lärare, jag vet att du kan tala engelska och skulle kunna göra dig väl förståd genom det engelska spåket, den har du svårare att skriva men det viktiga är att du kan uttrycka dig i ord. Vet inte hur  Skolverkets riktlinjer såg ut  på den tiden, det har inte den blekaste aning om, men i dag vågar jag tala engelska till största del för min lärare gav med mig att jag kunde och att jag vågar prata engelska i dag borde räcka gott nog även för skolverket kan man tycka.

Jag tog min studentexamen år 1994 och ingen kunde nog ana att jag skulle göra det. Jag är glad för att min pappa faktiskt fick uppleva det. Strax efter studentbalen så dog han, precis som att han väntade in det ögonblicket. Att han skulle vara på det säkra med att jag skulle klara mig före han lämnade oss. Under balen var han med, men när den riktiga examensdagen kom var han redan borta. Mins inte så mycket av min examen, var nog så chockad trots att jag under hela livet vetat om det så kunde jag nog inte förstå det hela ändå.

Samanfattningsvis så vill jag ge med er lärare några ord på vägen i från en av de där koridorsittarna under lektionstid. Ett ärligt rakt och uppriktigt sätt skapar en viss sorts respekt. Att ärligt kunna bromsa och lika ärligt knuffa på är nödvändigt för att nå framgång. Att allt som oftast försöka finna ett sätt där en typ av relations skapas, det är då man kan stappla fram ytterligare en gnutta för att så småningom nå de stora målen. Att faktiskt förstå att vi bråkstakar oftast är rädda och ynkliga, att vi om några är mästare att spela roller även om vi knappt begriper det då. Att en jävligt jobbig elev kanske kan vara ute efter att göra sig så obekväm så att ingen vill se den, så ge aldrig upp. Det bråkstaken saknar är självförtrodende, den kanske aldrig har lyckats med något under hela sin skoltid, ge den uppgifter så att det är omöjligt att misslyckas, då inte nödvändigtvis uppgifter ur en skolbok, kanske kan den ansvara för att ta med något speciellt att visa eller tala om, eller varför inte ansvara för fikat på kommande lektion.Varför ska utvecklingsamtal nödvändigtvis vara i en skolmiljö där bråkstaken snabbt kliver i sin roll som den bestämt sig för att bära just i de korridorerna. Varför inte ses på mer neutral mark? Att skaffa sig en bestämd uppfattning om ett uppvisat beteende hos en elev är absolut fel, det finns tusen varianter om varför.

Ni alla lärare som på ett eller annat sätt har satt spår i mig under hela min skoltid har haft alla de här förmågorna och kunskaperna.Och det är just er jag kommer bevara varmt i minnet. Ni har betytt en hel del för mig, ni har varit en del i mitt liv som gjort mig till dne jag är i dag.

Tack.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Kram min älskade lilla flicka. Det var en tuff tid. Men vi klarade den också även om den gav oss ärr. En del har läkt. medan andra fortfarande blöder

Anonym sa...

Även om du var bråkig, stökig och arg på världen, var du den bästa mest lojala kompis man kunde ha.

Unknown sa...

Tack kära ni. Det betyder så mycket för mig att höra. Och vad glad jag blir att höra att jag var en fin vän. Det har jag alltid försökt att vara. Det ligger djupt rotat i mig ännu i dag, ingen ska vara taskig på någon. Ett respektabelt sätt, ett hej räcker långt även om man inte är världsbästisar och olika på många vis. Tror att mitt eget liv har gett mig gåvan att se bakom fasader och ytlighet. Det är jag tacksam för. Jag har nog någonstans under resan blivit utvald som hon som stider på barikaderna för de svaga, de som kanske inte själv orkar och de som är aldeles ensamna i världen. I dag är jag "livsfarlig" att gå i klinsch med, det ska man inte göra i onödan ;-) Är man redo för en rond så ska man ha tortt på fötterna, och då vill jag ha en bra motivering till varför vissa tar sig rätten och friheten att såra och göra en annan människa illa. Att inte dela åsikter är en sak, men att tramsa med översittar fasoner och höga hästar är inte min grej./ tack ännu en gång.