HÅRDROCK FÖR FANNNN !!!
Känner mina lustar för musiken slita i kroppen på mig. Nu var det galet länge sedan jag var på en konsert eller annat musikaliskt evenemang. Är så jävla trist att vara en vuxen person med massor av ansvar och trams, fuck säger jag bara. Om inte hade jag sattsat all In så att säga och dragit i väg på både det ena och det andra under sommaren. Men inte då, det måste fungera åt alla parter för att det ska bli något av den vara och just nu har det väl inte riktigt gjort det. Nya jobb, eller inget jobb, skolgång för barnen osv. Någon måste se efter djuren också. Tja så är det att vara vuxen och snart 40 jävla år. Det var ju enklare förr då man levde för en dag i taget. Eller i bland kanske med ännu mindre framförhållning. Skit på dig jävla vuxen liv, just nu är jag pittigt sur på det här. Finns det någon som tycker att det är så jävla roligt att ha det där ansvaret egentligen?
Givetvis ansvarar man ju för de barn man satt till världen, det är ju alltid prio 1 för min del. Men de är ju medgörliga och hakar gärna på alla äventyr och upptåg. Men sen allt det andra tramset man håller på med till största delaen av sitt liv!?!
Att överleva som att jobba, springa på AF, ringa viktiga samtal och det där. Det upptar en allt för stor tid och när man är ledig och fri i från alla kraven ja då orkar man inte eller så passar det inte för man måste jobba. Vad är det man dagligen jagar egentligen? Vad ska man hålla på så där för? Är det inte meningen att man ska leva när man lever. Man är ju inte speciellt fria att göra det man vill för man måste göra så mycket annat för att överleva? Det är ju en paradox som inte riktigt går ihop någonstans.
Nej kära nån vad jag vill vara fri, då menar jag på riktigt. Kravlöst och fritt, en husvagn att bo i och ett liv man vill leva. Dag för dag knalla runt i tillvaron utan att tänka 10 dagar framåt så skall räkningarna betalas eller vad man absolut måste göra nästa dag för att överleva.
Vet inte vad för hippiegen som vaknat till liv i kroppen på mig, eller i mitt fall handlar det nog mer om en hårdrocksgen som inte riktigt har fallit på plats tidigare. Antar att jag så totalt har värderat om mitt liv så tankarna i dag är långt i från det jag funderade på bara för några år sedan. jag vill ju inte änns bo i ett hus, det trodde jag ju aldrig att jag skulle tycka eller få för mig att inte göra.
I dag såg jag på tv 3 play om människor som lever väldigt nära döden pga sjukdom eller andra omständigheter. Då plötsligt fattade jag varför jag så här plötsligt har omvärderat allt gällande saker och det jag tidigare inbillat mig varit min trygga punkt i tillvaron. En person i programet sa, det här med prylar är meningslöst, det betyder inget. Det viktigaste är faktiskt familjen och de vännerna man har, det är det enda som betyder något när livet ställs på ända.
Japp där har vi det. Vi hade haft samma kaos och idiotliv om vi hade haft en nyrenoverad 10 rummare på Söder som vi haft trots att vi bor här. Vi hade haft precis samma skitiga liv med svårigheter om vi hade haft 7 millar på banken. Även om vi hade haft ett vitmålat hem med sjystaste nyaste tapeterna så hade det inte spelat någon roll alls. Vi fick det vi skulle hantera och gjorde det, alla ytor och prylar är fullständigt intetsägande och värdelösa. Det som spelar någon roll är vilka vi är, hur vi hanterade livet och hur vi tog oss igenom den smala flaskhalsen och sen ploppade ut på andra sidan, det spelade roll.
Inte fan hade jag varit gladare för att det hade varit det modernaste köket eller nyaste bilen på gården. Inte hade de senaste fem åren blivit ett dugg enklare att hantera för det. Hur många har sina prylar som substitut för något annat kan man ju fundera på då? Jag har säkert haft massor av prylar som jag tycket varit viktiga i mitt liv. Nu betyder det mycket mindre eller inget alls.
Min syster dotter tog mat i dag hon inte brukar ta. Sen sa hon, ja men man kan väl ändra sig. Just det, det är en otroligt fin sak att säga och verkligen mena det. Det tyder på ett gott självförtroende. Klart man kan ändra sig och för mig är det konstigt om man inte gör det. Hela livet är en process i förändring dagligen. Varför fega och inte lyssna på det man känner eller tycker? Många tävlar i sportsligare grenar, jag tävlar med mig själv och undersöker mina förmågor och vad jag tycker. Ständigt utmanande nya saker, och visst tusan är jag rädd och feg. Men jag tillåter det inte att bromsa mig i den graden att jag inte vågar, tvärtt om kan jag erkänna att nu är jag verkligen darrig.
Trixet är också att gå ut med en trevlig pigg blick och kanske säga hej och le åt andra människor i bland. Att faktiskt också tänka att mig rubbar INGEN, aldrig att jag tappar fotfästet och svajar iväg. Sjävlförtroendet byggs upp och det här uppfattar andra människor också. Det är då du syns och får respekt, inte för att man skrämmer andra men för att men sprider en kännsla av att man faktiskt är stabil, trygg och lugn.
Jag har aldrig haft speciellt taskigt själförtrodende av någon anledning, i alla fall inte sen tiden av den övre tonåren. Det är en gåva jag är tacksam för. Har alltid haft ganska lätt för att tala och försökt finna lösningar på saker och ting. Har ett ganska lättsamt sätt och nära till skratt, det är också då man finner människor som gärna byter några ord och som ser att man är en lättsam individ.
Huvudregeln är det att det du ger det får du tillbaka, och det stämmer så väl. Det är det mitt liv är ägnat åt känns det som i bland. Att jag är ganska talträngd hjälper mig ofta att finna trevliga människor, och jag känner ofta att just det är det som betyder något i mitt liv. Att sitta på cafee med en kopp java och samtala med en vän betyder så mycket mer för mig än att vara hemma och städa.
Så varför inte göra sig av med så mycket som möjligt av den varan i livet och verkligen bry sig om det man tycker så mycket om? Mer prylar och don betyder mer saker att hålla ordning på och att man måste städa för att det inte ska bli en missär.Jag behöver inte visa upp mitt hem som ett skrytobjekt inför andra människor. Jag vill prata med människor och finna nya reflektioner och tankar att fundera på, resten skiter jag i för det är inte roligt.
Nej det är sannerligen dags att finna tillbaka till det som betyder något och lyfta av det ok som tynger, det är mitt ansvar och mitt liv. Vill jag få det att ske så måste jag jobba för det målet, lätt som en plätt och inga kosntigheter alls. När det är gjort så är det är dags att åter igen ta tag i musiklivet igen. Men en sak i sänder, det är då det händet :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar