Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 31 december 2011

Bokslutet 2011.

Om någon timme så är det dags för ett nytt långt år. Funderade en smula på vad vi pysslat med under 2011?

Vet att starten på det var tungsam. En bister och svinkall vinter känndes knäckande. 25-30 grade kallt var det vi hade att deala med under en mycket lång period, skit trist och förbannat dyrt blev det. Så pass dyrt att vi fick prioritera bort årets Swedenrock festival, det var ett hårt slag i mitt hårdrockande hjärta men det fanns ingen annan lösning och möjlighet. Jag fällde tårar och svor långa ramsor åt elbolagen som formligen rånade oss på pengarna.Men det är bara att resa sig upp ur askan, damma av sig lite, torka tårarna och kämpa på vidare och sikta framåt.

Så småningom drabbas mannen i huset av en smittsam lunginflamation, heja sverige igen! Vecka efter vecka med feber och en hosta som gjorde att det skallrade i fönsterrutorna. Aldrig släppte den här skiten taget om honom. det visade sig också att ett galet lågt Hb gjorde att tröttheten ständigt var närvarande. Vid det här laget började jag bli ängslig, med många arbetsår inom vård och omsorg så vet jag vad ett för lågt Hb kan betyda och  det känndes oroligt i mitt innre.

Efter någon månad började han repa sig, järntabletter käkades som smågodis och myckoplasma i lungorna tar tid att bli återställd i från, men hans lidane var ganska svårt att se, han orkadae inget och vid minsta ansträngning så blev han flåsig och anfådd. Fya lilla hjärtat då :-/

Under 2011 skulle dottern avsluta grundskolan och detta var ytterligare ett gnag i magen på mig. Traditionen i våran by är att ungdomarna åker runt på ett traktorflak allt annat än nyktra och städade.En mycket märklig trodition eftersom ingen som avslutar sin grundskola är 18 år eller äldre. Men så har det sett ut genom tiderna och hur de fixar sitt dricka är en het potatis i byn mellan varven. i alla fall så diskuterades denna avslutning långt före dagen då det var dags att ta hej då av klasskompisar och grundskolan. Stenhårt och orubbad står/stog jag fast vid det jag tycker, det är att ingen dricka av alkoholhaltig dryck skall någonsin slinka ner i en underårigs strupe. Punkt slut.

Det visade sig att falla i god jord och dottern avslutatde sin 9 åriga skolgång på ett nyktert alternativ i ungdomsgårdens regi. Tack för det televerket och just den kvällen kände jag att det var bara att pusta ut för våran familjs räkning, men jag befann mig ändå ute i samhället för att vara behjälplig för de som inte valde samma väg att fira avslutningen på.

Sonen lever livet i sin gilla gång, han har inte så stora krav på saker och ting. Han trivs bra hemma i lugn och ro och skapar gärna saker på sitt eget vis. Under vintern påbörjades bygget av en hundkoja till Atlas. Vilket var färdigställt lagom till sommaren. Glädjen och den strålande lyckan över sitt verk lyste då det var dags för hunden att flytta in i sin väldigt påkostade boning. Isolerad,plåttak och målad stog den där så fin och inbjudande trevlig. Det hände i bland att han försvann och när man ropade på grabben tittade han ut i från hundkojan, han och Atlas hade samkväm där ute i gemensamhet, speciellt de dagar då det regnade, det var extra mysigt. Grabben ville väldigt gärna frakta ut sin sovsäck för att provsova där ute en natt, det blev inte av under sommaren. Men kanske blir det något att göra under 2012. Grabbens äventyrslust i skog och mark har han burit med sig under hela sin livstid och det förvånar mig om han inte inom några år ger sig av till sitt älskade Alaska.

För Sverige i tiden.
Ja sen har vi då den där familjesemetern när vi packade bilen och gav oss av mot huvudstaden för att fira kungens 65-års dag. Hej baburiba liksom. Bilen packades med strykjärn och dotterns malungsdräkt, inget kunde gå fel tyckte vi då. Allt var klart och vi rullade i väg. Försökte kolla på hovets sida vilke tid Kungen var redo för grattulationerna men vi fann inget exakt klockslag. Vi misstänkte att hovet var rutinbundna och siktade på den tiden han firat födelsedagen under fjolåret. När vi väl kom till slottet så var det väldigt tomt, va fan hade vi missat Kungen?  Svar ja, visst hade vi det. Väldigt snopna så fick vi se på när kanonerna rullades i väg och en och annan diplomat hoppade in i sin bil och åkte i väg. Hur kul var det då när man hade en inre bild av att få vifta i den lilla vimpeln och hurra för hans Majestät Kung Carl-Gustav. Vi fick lov att rädda det som räddas kunde och besökte i stället de  delar av slottet som är offentliga. Mycket guld och en ny värld öppnade sig. Historiens vingslag grep tag i mig och som en sann turist gapade jag och bara tittade på allt fint och historiskt som är bevarat. Det blev ändå en rolig minnesvärld dag. Men dottern är aningen bitter för att vi missade Kungen även om vi kan fira nästa födelsedag så fyller han ju aldrig mera 65 år och går i penssion liksom.


Sommaren kom och med mycket svdande hjärta visste vi att våra Swedenrock kompisar var på festivalen och vi var hemma. Surt sa räven. Vi fick meddelande där i från och vi var saknade, det känndes som en tröst i allt fördärv och elände. Så många fina festivalvänner som vi ville dela upplevelsen med men som vi saknade otroligt mycket. Ett mycket stort ljus på musikhimmlen var i alla fall att vi kom i väg till Ullevi på Iron Maiden. Det känndes så förbannat bra och jakten på Steve Harris och en autograf upptog en hel del av mitt sinne. Tyvärr var inte turen på min sida men det var en minnesvärd helg med en del pilsner och trevligt umgänge. Resten av sommaren kantades av en hel del jobb vilket får mig att trivas fint i vardagen.

Sonen åkte på Scoutläger och dottern besökte Peace and Love festivalen, deras olika intressen är milsvidder i från varandra men vi föröker bejaka deras olikheter och intressen så gott vi kan. För oss är det väl inte så underligt men när man tar sig en funderare på det så är de båda väldigt olika men ändå också lika på många sätt. De respekterar varanndra och på något vis kan de dela sin vardag och olikheter. Brorsan är king när han får hänga med syrran och vara med henne, de brukar ha skoj i hop även om det är en betydande ålderskillnad mellan de båda. Det gör mig glad att se deras samspel och att de båda har en genuin kärlek till varandra, bättre kan det ju inte bli.

Under sommaren påbörjades också jakten på ett nytt arbete. Och under tidig höst stog det klart att mannen i huset skall påbörja en ny karriär som förändrar hela familjens livssituation på många olika vis, främst ekonomiskt. Men vi kommer också att få betala en hel del för att genomdriva det hela och vi står nu beredda på vad som komma skall. Är det verkligen våran tur nu? Är det så att vi äntligen har kommit till en punkt i livet då det bara kan bli bättre och aldrig mera så uselt som vi haft det. Det är bara att tuta och kra så får vi se vart det leder oss.

Dottern började första året på gymnasiet och det kunde nog ingen ana efter allt som varit men hon gjorde det!! :-)
Sonen påbörjade studier i åk 4 och vi frågar oss vart våran lilla gubbe tagit vägen? Han besöker väldigt gärna ungdomsgården och ser det som ett trevligt tillhåll efter skolan. Det är svårt att aceptera och förstå att den lilla mannen nu har en fot på väg ut i tonårsvärlden.

Själv funderar jag på åt vilket håll jag ska gå. Studier, sökta jobb och bara ett enda virrvarr av allt. Det har varit en lång period i livet där jag inte har kunna fundera så mycket på mig utan helatiden bitit tag i kantande problem och svåra saker att hantera. På vägen har jag och det jag vill skapa försvunnit bort helt av naturliga orsaker och anledningar, det har inte fått plats helt enkelt. Har bara strävat efter överlevnad i en galen värld, vem har då tid att fundera på vad man själv vill skapa?

Nu har livet förändrats och funderingarna på mitt kalla har åter kammit till mig. Jag vill skriva, det är ett behov jag har. Jag måste få skriva om inte så går jag sönder. Har funnit en skrivarkurs i Göteborg som jag ska anmäla mig till och nu jobbar jag  så hårt jag kan får att få pengarna att räcka till den. Så fort jag kan ska jag anmäla mig till den och jag hoppas att mitt skrivande kan utvecklas till det bättre med hjälp av den kursen. Att ha skrivandet som ett behov är underligt när man hör så många som ser sig själv som rena skrivfobiker, kanske är det det jag ska skriva om, att våga skriva och göra sin stämma hörd. Pennan som vapen är inget trams, det är sant och jag skulle vilja ge många flera den självkännslan och insikten. Alla som inte är analfabeter kan skriva, det gäller bara att ta modet till sig och öva och våga.

Nu om några timmar är 2011 slut och ett nytt år tar vid. Vad som komma skall vet vi inte så mycket om, det enda jag önskar är sinnesfrid och hällsan i behåll. Jag ska vara en god medmänniska och finnas vid sidan av den som behöver mitt stöd och hjälp. Jag ska vara en god medborgare och sköta mina åttaganden på bästa vis. jag ska i den mån jag kan stå upp som en god förebild i det jag tycker att är rätt, men samtidigt visa ödmjukhet inför det faktum att jag kanske hade fel. Jag vill lyssna och lära av anndra, jag vill attt anndra lyssnar och lär av mig.

Här med önskar jag och min familje ett gott nytt år till er alla och en var. Kärlek och respekt till er alla, glöm inte att vi tillsamans kan skapa en bättre värld.

1 kommentar:

Anonym sa...

Gott Nytt År Det kommer bli bra. Fint och bra skrivet som vanligt. Kram mammisen <3