Dagen i från helvetet, igen.



Kvinnan på bilden har inget med saken att göra,
 mer än att även hon tycks vara förbannad i bland, eller ganska ofta

Fel,fel,fel i från start. Tårar svider och bränner och tagga slängs på mig,siktet väl inställt, svårt att ta skydd. Taggarna sätter sig fint brevid alla de andra tusentals,de köttiga variga såren i från förr har inte läkt.

Försöker motstå, försöker inse att det som sägs inte är sant, men det är svårt.
Den aktoritära rektorn ringer och i tonläget och lyssnar jag in och genast så vet jag vilken plats jag har, en mindre vetande förälder så klart. Åter igen ruta ett och vi ska nu ta det hela igen och igen och igen........

Jag kan aldrig säga att jag vet men när resten av frågorna trillar över rektorna läppar så förstår man genast att bilden av det hela är solklar. Rektorna har en bild av mig, min familj och framförallt av eleven som finns i rektorns skola. Hur fan är det möjligt?

Jag är arg,det ställs krav på mig helatiden.Möten, möten,möten,möten...klockan 13,klockan 9.15, klockan 1345,möten, möten,möten.....så går det på men ändå så kan jag sumera alla möten med att det har givit noll.Det som hänt är livrädda människor som i sin yrkesroll ska skapa under och pressar fram generallösningar på 45 minuter. Ingen som förstår att det är helheten och förändringsarbetet i det hela som får ta sin tid.

Det ena värre än det andra har fallit ur deras munnar och kanske hade jag varit lika själv om jag inte insett hur ett stort samanhang hänger i hop och fungerar. Effekten av det hela har enbart blivit en enda stor björntjänst. en ännu matigare större soppa av allt. Min expertis sitter inte i inhämtade betyg på lärarprogrammet vid högskolan dalarna. Min expertis sitter i att jag känner mina barn. Snälla lyssna på mig då!!

Frustrationen är ett faktum. Vi bor på en liten ort och så klart vet alla och har sin klara uppfattning. I dag bildades en uppfattning av en rektor som utifrån några av mig, inte så väl valda ord säger: Har ni gjort en utredning på det här? Vad  bygger denna person sin fråga på? Jo att jag är hysteriskt förbannad,känner mig otroligt nedtryckt och hamnar i ett omåttligt försvar genom fel ordval och sätt att tilltala mig. Svårare utredning än det behövs inte, hon har inte änns en bild av den elev hon talar om. Jag är skadad i själen av en kamp och strid i allt för många år. I dag kunde jag inte hålla mina emotioner under kontroll, så är det. Och jag vet det och ofta så är det just det det hela handlar om. Rektorn skrattar och talar om att jag för stunden inte går att samtala med för att jag är i ett affektivt tillstånd, då har stackar aldrig sett mig i affekt eller för den delen hört mig. Och det hela handlar inte om aggression, det handlar om frustration ända ut i hårstråna och tandköttet.

Så klart tror rektorn att jag lider av en nevropsykiatrisk problematik som då mitt barn skulle ha nedärvt. Grattis rektorn du har helt fel. Därför är det så klart jävligt lätt att häva ur sig om det hela är utrett. Det är en kränkning större än något. Det gör ont i mig, jävligt ont och jag förstår inte att man genom fem minuters samtal i en telefon kan så osmidigt kan säga något så dumt.

Tvivlade för en stund på mig själv. Är det verkligen så att det inte är jag som ser och förstår. Ringer stöttepelaren i livet, männsikan som räddat en familj i från att gå under.
-Snälla säg mig ärligt, är jag den där mamman som inte ser?
-NEJ, du ser och du har rätt !


Sargad, skadad och i försvar och till slut så börjar man tvivla, i bland mer i bland mindre.
Kinderna svider i dag, ögonen rödgråtna. Och så tar vi det en gång till då, jag är nog den naknaste människan i den här kommunen som har kläderna på. Men det tycks vara min lott i livet.

Feel the force.

Nå väl, även om jag ser det världelöst så ska det nu upprättas ett möte. Här ska nu rektor få all den eftersökta informationen, och jag är livrädd. Den informationen som delges, den fullständigt utblottande historian skall åter igen rullas upp, hela mitt liv sen 14 år tillbaka ska åter igen behandlas. Det är jobbigt, otroligt jobbigt. Inte för informationen i sig utan för att jag aldrig någonsin får vara i fred och jag har inget val vad jag ska delge människor för att de ska få en något skaplig bild av det hela så får jag lov att leverera allt, i från början till slut. Det kusliga och skrämmande i det hela är vad rektorn sen gör med det hela.Hur väljer sen rektorn att värdera det hela. Utifrån den bild som redan finns och vad rektorn tror, kan då denna människa omvärdera sin uppfattning? Är detta en människa som verkligen tar till sig och lyssnar och ser mig som experten på det jag talar om, eller är det åter igen en person som ska bruka sig av sina inhämtade studie kunskaper lästa ur en bok, sen göra stordåd genom det människan tror sig förstå sig på.

Ja jag vet inte, det är ingen fröjd att aldrig någonsin ta sig ifrån den jävla bojan runt min fot. Förtvivlat vill jag ge upp, sluta strida, sluta kämpa och ständigt försvara sig. Om jag ändå kunde säga att visst jag hade fel, då skulle jag göra det. Nu vet jag att jag inte har det