Hoppets brinnande låga får inte slockna

Med och motlut i livet, så gör det till och kanske är det just det som är meningen med livet?

Av olika orsaker och anledningar har jag just för stunden en stress inombords och det är inte bra. Hjärtat pickar fort och jag vaknar när jag sover med ett ryck och får lov att dra efter andan.

Okoncentrerad och ofokuserad och försjunker in i mina egna funderingar.

Vad är det som håller på att hända med mig? Flera orsaker och belastningar i livet har pressat mig till den här gränsen. Jobbigt jobbigt så otroligt jobbigt.

Har funderat tillbaka till den där gången då jag föddes 1976 och det är få perioder under min livstid som inte varit fyllda med oro och stress. Inte konstigt att det tar ut sin rätt till slut och sist.

Har fattat på senare tid att nästan hela mitt liv har bestått av nödlösningar och "hemfixande" för att få saker att rulla på. Underligt nog är jag van den livsstilen och har inte så noga funderat på det närmare, tills nu på senare tid.

Jag börjar närma mig en ålder av 40 år och har funderat på om det i sig är en liten del i det hela. Min farsa avfärdade detta med ålderskriser bestämt när jag läste psykologi på gymnasiet. Han menade på att det bara var en ursäkt för att skilja sig och hitta någon ny att rumla runt lite med och att man fan i mig fick kämpa lite.

Farsan hade rätt, det är jävligt enkelt att hänga upp känslor på saker och ting utanför sitt eget ansvar. Klart att det är bekvämare än att faktiskt se på sig själv och erkänna att mina problem är mitt ansvar.
För så ligger det till, har jag problem så är det mitt ansvar att lösa det hela och man kan inte förvänta sig att Gud fader och den heliga anden dyker upp och likt Joe Labero svingar med trollstaven och vips är allt löst.

Jag är i konflikt med mitt inre just nu. Konflikten handlar om vart mitt liv ska ta vägen. Jag har inte haft ett fast jobb på många år. Kortare eller längre vikariat och aldrig arbetslös. Men jag har aldrig varit med i arbetskompisgänget på riktigt, jag har inte varit medspelare till 100 %.
Det är villkoren jag levt efter och valt självmant, och det har gått bra. Har så klart varit den som jobbat under jular, midsommar och semestrar, det har inte stört mig alls fören nu. Och jag har trivts jätte bra.

Jag vill ha tryggheten, jag vill ha semester och jag vill verkligen veta i från dag till dag hur mitt arbetsliv kommer se ut längre fram än i bland bara kanske tills nästa vecka, eller nästa dag. Det är vad saken handlar om. Har fina arbetskompisar saken handlar inte om det, det handlar om arbetsvillkoren och tryggheten.

Jag är snart 40 år och nu och min själ behöver lugn och ro och jag måste försöka skapa det. Har sedan gymnasietiden riktat in mig på olika typer av vård. Läste vård på gymnasiet och lyfte mina betyg enormt i från mina katastrofala högstadiet år. På den tiden hade man sifferbetyg och jag hade ca 2 i snitt i grundskolan. På ett bananskal kom jag in på min gymnasieutbildning och avslutade den med 4 i snitt.

Jag var så stolt och glad, jag kunde och den skinande 5 an i betyget i ämnet psykologi gjorde mig stärkt. Jag visste då att det var min grej, kände det i hela kroppen ett intresse var väckt.
Knackade mig fram i böcker och övningen gav färdigheter, det gick lättare att läsa för varje gång. Läste om vetenskapsteorier, sociologi, psykiatri och funderade ofta på ämnet.

Då på den tiden så jobbade jag extra på vårdhemmet, det var skoj och jag lärde mig mycket av de äldre. Framförallt mycket om individer om hur snabbt man som vårdpersonal fick lov att växla i sitt sätt att bemöta olika vårdtagare. Att lära sig känna in vårdtagaren och utifrån det knacka på och be om lov att få kliva in i vårdtagarens inre. Detta har följt med mig under hela mitt yrkesverksamma liv. Säkert har jag trampat i klaveret många gånger också.

Under de  senaste fem åren har jag befunnit mig inom psykiatrin, något som varit en dröm sedan jag avslutade gymnasiet och fick den där gnistrande fina 5 an i mitt betyg i psykologi. Jag läste en kurs i Psykologi på Universitetet i Karlstad och fick då inblick i den friska hjärnans sätt att vara och fungera. Men det var ju den där delen med den sjuka delen som intresserade mig mer, så jag riktade in mig på psykiatri.

Kom in på utbildningen i Säter där jag läst klart många kurser i psykiatrisk omvårdnad. Men kom inte fram till examen eftersom livet ville annat då. Och jag valde då att befinna mig inom psykiatrin och inhämta kunskaper och erfarenhet i stället, har jobbat i stället. Jag har tränat på GAF skalor, jag har tränat på att koda diagnoser enligt DSM bibeln. Den boken som brukas i hela världen för att ställa diagnoser, alla diagnoser har sin egen kod. Och läser du i en journal så ser du kodningarna, nu har jag glömt koderna jag så väl kunde då. Jag har läst Socialtjänstlagen och lärt mig Hälso och sjukvårdslagen. Har varit på mängder av föreläsningar och diskussionsforum. Har gjort mängder av arbeten och hemtentor. Har kikat på instruktionsfilm om hur man enligt lag lägger människor i bälte, har lärt mig hur och vad de olika tvångslagarna innebär och jag har lärt mig förvaltningsrättens funktion i det hela.

Allt detta har intresserat mig och en av anledningarna är att just den här gruppen människor med psykiatriska funktionshinder för de är helt i beroendeställning. Ofta utan anhöriga och ensamma i världen. Av naturliga orsaker så har de sällan anhöriga runt sig och ofta handlar det om tvång som utfärdats av samhället. Samhället ska alltså avgöra om det är lämpligt att ingripa och köra över en människas personliga integritet med tvång och utifrån detta medicinera en individ som den friska delen av samhället står för. Allt för att skydda personen i från att skada sig själv eller andra.

Lägger inga värderande ord i den tvångslagstiftning vi har mer än att det visst kan vara nödvändigt i vissa fall. Och som alltid då det gäller bedömningsfrågor så kan fel begås. Och jag är säker på att detta sköter den process som i dag pågår runt Sture Bergwall. Det jag med säkerhet vet är att tvångslagstiftningen och dess sätt att utfärda tvångslagar kommer att diskuteras och är nu en het potatis inom Sveriges psykiatriska slutenvård.

Under tiden som student talade vi ofta om att kränka personen så lite som det möjligt går i vårat arbete. Hur gör man det när man möter en vårdtagare utan sjukdomsinsikt kan man fråga sig? Ja det är jätte svårt och en stor utmaning dagligen. Ofta så har inte vårdtagaren sjukdomsinsikt alls, det ingår liksom i konceptet och UFON som ska äntra jorden och TV apparater som sänder dolda budskap är inte ovanligt alls att man får höra talas om, för vårdtagaren är detta deras verklighet.

Nå väl allt detta har jag känt att varit min hemma plan. Jag har under en lång tid funderat på att ta upp studierna men inte kommit fram till hur och vilken väg jag skulle ta.
Rätt som det var kom det en insikt till mig. I allt detta givande av min själ till andra människor, en del till de jag jobbar med och en del till de i min privata omgivning, så kom insikten.

Jag ska INTE jobba med människor, jag ska jobba FÖR människor. Och alldeles helt självklart och uppenbart så är det ju Statskunskap jag ska läsa. Självklart med en mera inriktad gren mot sociologi och juridik. Inte statistik och mattematik, det är ju inte min kopp med kaffe och kommer aldrig att bli.

Bitarna föll plötsligt på plats och jag förstår nu varför mina tidigare studier alltid har stupat före målgång, jag ska inte hålla på att vårda och ge av mig själv. Jag så klart hjälpa människor men inte i direkt omvårdnad. Jag ska befinna mig på lite avstånd men ändå bruka mig av livets alla erfarenheter som ingen kan ta i från mig.

En lång text i bloggvärlden som inte handlar om det strålande ljusa livet med huset under renovering och rätt klädda barn i märkeskläder och en dos löshår. En fullkomligt ointressant text för dig men nödvändigt för mig att skriva om. Så blev det i dag, i morgon är en annan dag.

Godnatt, vart och vem du än är <3

Familjeföretaget

Träffade min stora kärlek för snart 14 år sedan. Kände honom sedan tidigare, samma fester, gemensamma vänner och kretsar.
Så snygg, så cool och det bästa av allt hårdrockare. Så här i efterhand så vet jag att han också haft ett gott öga till mig men kanske ansett mig som lite för ung. Jösses jag är ju hela 7 år yngre.
Under ungdomsåren för visso en stor skillnad, i dag som vuxen inte så värst märkvärdigt.

I början av vårat gemensamma liv så minns jag hur jag då frågade min dåvarande nygifta granne hur tusan man liksom kan gifta sig med någon och lova på heder och samvete ( eller hur man nu säger i kyrkan) att leva resten av sitt liv med en människa. Eftersom jag i princip hade flytt i från det förhållande jag hade haft innan så kändes ett sådant löfte helt absurt och alldeles otänkbart. Jag var inte bara bränd i från det, jag var helstek kan man säga. Ännu i dag får jag äta skit i från det förhållandet som ändå avslutades för 17 år sedan.
Min granne svarade kort och okomplicerat på frågan. Hon sa att man liksom bara vet det, det känns sa hon.

Det slog mig då att det inte finns något facit på livet, ingen klar och tydlig manual att läsa sen följa. Det handlar om intuition, det handlar om att lita på sig själv. Det var just i det där att lite på sig själv som jag drog vinstlotten. Har aldrig riktigt lidit av dålig självkänsla. Jag har allt som oftast kunnat lita på mig själv och följt mina egna signaler. Man skulle ju kunna ana att det mycket destruktiva förhållandet jag lämnat skulle ha skadat min känsla på egen tillit. Men jag valde att se det tvärt om, jag valde att se det som att jag absolut klart och tydligt visste vad som var mindre bra för mig. Jag valde att se det som lärdom, jag valde att se det som en utvecklande fas i mitt eget liv. Just då kunde jag inte sätta orden på det, men i dag kan jag det och det var just så jag hanterade saken då.

Jag har en stark tro och faktiskt insikt om att jobbar du dig ur det svåra själv, det som fan i mig känns fullständigt för jävligt och omöjligt att ta sig i från så möblerar du om inom dig själv. Du möter dig själv på ställen du inte trodde att var möjligt, du får möta känslor som är svidande likt piskrapp, du svävar i känslorna och åker bergochdalbana. Du reser dig upp, faller igen, blir omkullsparkad och det smakar blod i munnen. Det viktiga är att inte fly i från känslan och bli rädd, det viktiga är att finnas i känslan och jobba sig i från den.

Det är just i det ögonblicket du tar kommandot över ditt eget liv och verkligen dräper draken. Är du sann och ärlig mot dig själv så kan du också låsa upp nya dörrar och stänga gamla och kasta bort nyckeln. Det låter jävligt präktigt och enkelt, det är det inte. För att möta sig själv och sin egen person är skitläskigt och svårt. Det är inte alltid så skoj att se sina egna brister och sätt att vara och förlika sig med dom. Men en sak är ganska finurlig. Det du gjorde i går är redan gjort, i dag har du en ny chans att göra saker annorlunda och förändra. Tror inte så värst på att söka svaren i det förflutna, även om det är bra att kunna se orsaker och verkan. Vad jag menar är att varje dag du vaknar så har du en ny chans att förändra och skapa ditt liv. Känner just nu i skrivande stund att det känns som om jag är någon halleluja mänska som vill höja mig till skyarna, det är inte min avsikt. Jag vill mer försöka beskriva på ett enkelt sätt att det går eftersom jag själv har lidit av många tvivel och många gånger tänkt att det här går inte.

14 år har snart gått sedan jag själv ganska solklart kände att den här mannen vill jag leva med i resten av mitt liv. Precis som två pusselbitar passade vi ihop. Jag trodde inte att det fanns en människa på denna jord som skulle visa sig vara så kompatibel och likt mig själv. Värderingar, intressen och humor delas. Vi skrattar oftast åt samma saker, vi vet nästan alltid hur den andra tänker. Vi fyller i den andras meningar och ofta säger den ena det som den andra just skulle säga.

Vet inte hur många gånger det hänt att vi handlat utan att prata med varandra och när vi kommer hem så visar det sig att vi nästan har exakt samma varor med oss hem, bara det att ingen sa och gjorde upp vem och vad som skulle handlas. Kycklingfilé x2, kaffepaket x2, toalettpapper x2, ost x2, tvättmedel x2......osv.

Vi har vissa olikheter också men de olikheterna vi har är också så fint utformade att de väger upp den andras. Viss irritation kan också uppstå och för det mesta är det jag som blir jävligt förbannad och tappar konceptet. " Jag är aldrig osams, det är det hon som är" brukar det låta :-)

Jag har inte levt med min kärlek på snart ett halvår. Jag har varit i Sverige och gottat mig i mormorskapet och jobbat en del. Har under de här halvåret inte setts så många veckor. Men det fungerar ändå bra i familjeföretaget, det går bra. Men visst saknar man de gemensamma skratten, att lösa saker gemensamt att ha sin andra hälft nära.

Jag tycker mycket om dig Jonas. Och jag vet vad du brukar säga. Att du tycker mycket om mig också och om det skulle förändras så säger du till ;-)

Mormor jag är här nu.

För ungefär 1 år sedan fick jag det där chockerande samtalet hem till mig i Norge.
-Det är en sak jag måste berätta för dig mamma, jag är med barn.

Hela min tillvaro ställde sig upp och ner. Ändå så tror jag att jag just i detta ögonblicket höll mig så lugn det bara gick trots att hjärtat frös till is för ett ögonblick.

Jag blev just då skrämd i från vett och sans, inte för den lilla babyn i sig. Utan mer för allt det andra den helvetes jävla diabetesn hjälper till att ordna med fan själv som avsändare.

Att min dotter skulle klara av att ta hand om ett litet barn var aldrig något jag tvekade en sekund på. Men det var transportsträckan av de 9 månaderna som gjorde mig skräckslagen. Det var den stora risken för fosterskador som skrämde skiten ur mig.Det var de farliga skadorna som kunde komma för den gravida mamma som skrämde mig. Utslagna organ helt enkelt kroppsligt haveri hos både mamma och barn.

Det tillkom ju också det jätte jobb som tillkom på buss till Specialistmödravården i Falun på buss 16 mil enkel resa. Det tillkom också en ständig oro för att för lågt blodsocker skulle komma så fort när det var tvunget att ligga så pressat att min Thilda skulle svimma och inte hinna be om hjälp.

Där satt jag 65 mil bort och skulle inte kunna göra något, jag kunde inte vara nära även om mitt hjärta skrek och oron kunde ha tagit kål på mig för mindre.

Sen kom det där samtalet i Maj som förändrade våra liv och familjen.
-Hej Mamma. Hon är här nu och vi mår bra. Hon får lite extra hjälp med syret annars mår hon fint.

Tårarna bara kom som en strilande vårbäck på mina kinder. Fattade knappt att det var sant. Jag var nu mormor och min lilla unge var nu själv mamma. Det var en magisk känsla och faktiskt nästan overklig. Thilda hade kämpat stenhårt under 9 månader och uppnått målen, hanterat sin oro och ändå gjort allt så bra. Täta besök på Specialistmödravården och kuskat fram och åter på denna buss flera gånger i månaden.

I går blev Thea 5 månader. Jag har fått följa henne nära under den här tiden. Och den kärleken jag känner till den lilla varelsen är svår att beskriva. Att mötas av hennes vackra ögon och stora leende när jag träffar henne är så otroligt fint och kärleken sprudlar.

Jag får ofta frågan om hur det känns att vara just mormor, speciellt då jag själv inte kanske är så jätte gammal. Har funderat på det ofta och jag vet inte riktigt om jag förändrades som så. Jag fick den äran att bära ytterligare en till titel, förutom mamma så blev jag också mormor. Förändringen är att jag fått en till liten människa att älska och stötta i livet. Jag har fått den äran att se detta lilla människoliv komma till världen. En liten människa som sprider sig glädje och kärlek runt sig. Jag blir älskad som den mormor jag är och jag kan bara ösa ut kärlek i från mitt hjärta, det är vackert.

Nu snart stundar den tiden då jag själv får flytta över mig till andra sidan gränsen. Det kommer kännas svårt att åka i från min älskade dotter och barnbarn. Men jag har inte mitt liv här längre, jag är klar här. Men att lämna de dyrbaraste människorna i mitt liv kommer smärta i hjärtat.

Ta vara på varandra <3

Saker som jag gör.

Jag svär, dricker pilsner och lyssnar på hårdrock. Avvikande för vissa vardag för mig.
Jag är 37 år mamma till två och mormor till en liten mandelgris <3

Känner mig som ganska normalt fungerande människa i samhället.  Jag tycker om livet och jag har också sett livet i från många olika perspektiv, jag har också sett döden och känt den på mycket nära påtagligt sätt.

Där har vi lite av pudelns kärna av vad som format mig. Jag är stolt och glad för det jag åstadkommit hittills under livet. Vissa saker kunde jag gjort annorlunda och bättre, andra saker har jag hanterat skitbra. Så som det blir, det som är livet liksom.

Har också lite av ett hemligt mål att skapa något större livsverk, mina barn är så klart det största och finaste jag skapat. Inget kommer bräcka den biten. Men jag vill göra något stort förutom det. Jag vill vara den där kuggen som snurrar igång något nytt, något som jag kan baka stålar på. Och jag ska fan i mig ta och göra det också.

För en tid sedan satt vi i skiten rejält, vi var klientelet som ansågs vara lägst på näringskedjan. I alla fall om man frågar Kronofogdemyndigheten. Vi lärde oss jävligt hårt och med isande kyla att hamnar du i ekonomisk kris och blir ett köttstycke inslängt till hyenorna (läs kronofogdemyndigheten) så är du den som helt enligt spelets regler och Svenskstat skall utnyttjas till fullo. Du sitter stenhårt fast i en beroendeställning som denna myndighet till fullo utnyttjar till 100%.

Jag kan ju sätta på mig partyhatten och utbringa ett SKÅL och be om en fanfar för ingen av hyenorna lyckades driva in något av våra hus. Vi fann handlingskraft och ordnade med ett hårt jobb och många sömnlösa nätter hela saken själv. Men avgifter och fullständigt oskäliga värderingar gjord av Mäklaren får vi i alla fall betala. Trots att vi ansåg och ännu i dag anser att värderaren/ mäklaren fullständigt misskötte sitt jobb. Ändå håvar den ockraren in mängder av kronor och kan gott fortsätta smörja kråset och gå på sina vinklubbsträffar med goda vänner. Givetvis går detta bra eftersom han är polare med kronofogden (svenska staten) och speciellt utsedd för uppdraget. Vi var ju bara skuldsatta små lortar som inte var vatten värd.

Kan förstå att många anser att man får väl för fan skylla sig själv. Givetvis tar jag mitt personliga ansvar i den saken. det gick över styr, och det gick förbannat fort detta förnekar jag inte. När kontrollen väl är tappas så snurrar snöbollen mycket fort och jag tror att det är ett ganska mänskligt fenomen att man blir fullständigt nedslagen och inte vet varken ut eller in, man tappar handlingskraft. Det är ju inte direkt så att kronofogden sänder ut en ekonomisk rådgivare för att hjälpa. Staten vill ha in sina pengar det är den bistra svidande sanningen. Det fungerar heller inte så att man känner sig så värst tuff och kaxig och tar det hela med en klackspark. Det här handlar om en kris och varje människa som läst om hur en kris fungerar kan snabbt omvandla det hela till att det första som sker är just en typ av handlingsförlamning och chock. Sen kommer fasen då man kanske kan börja ta i saken och sist fasen då man börjar leva i vardagen igen. Chocken i sig handlar inte om att det blir en överrasknings moment , det handlar mer om att chocken om att kronofogden kommer och tar allt du äger och du står för det faktum att hur mycket än du nu har försökt, vänt och vridit på saken så går det inte längre.

I detta ligger en hel del av mänskligt psyke som kallas bortträngning också. I dag har vi mat och husrum, det skitjobbiga tar jag tag  i morgon. Då måste jag fixa det hel....sen går en dag och en till.

Vad jag vänder mig mot är att det är fullt lagligt att verkligen tjäna pengar på människor som inte har några. Företag som anställer folk som åker ut med delgivningar, mäklare som tjänar stora arvoden på värderingar så att kronofogden ska veta hur mycket pengar de kan håva in, värderingen för den som blir ifråntagen sitt hus betala genom det kronofogden driver in. Så hur mycket den värderingen kostar skiter ju alla i utom mäklaren som gärna saltar räkningen. Mäklaren har ju staten i ryggen och människor i beroendeställning som vem ställer sig upp för de som blir i fråntagna sitt hus?

Förr åkte Polisen ut med delgivningar, i dag så är det alltså privata företag som anställer delgivningsmän som sköter den saken och vem betalar då delgivningsmännens löner? Det kan ju säkert begåvningsreserven skita ut ett svar på i sömnen. För varje delgivning du skriver på får du betala en avgift på hundratals kronor. Så som skuldsatt är det verkligen svårt att se ett slut på eländet, det är svårt att se att man någonsin ska ta sig ur den ekonomiska krisen när de som ska driva in skulden gör sig pengar på någon som verkligen inte har pengar. Jag hade turen att faktiskt reda ut situationen, alla har inte samma tur och psykiska styrka att göra det.

Hur detta fungerar är svårt att förklara för någon som aldrig varit ner i varggropen och vänt, jag lovar att jag själv heller inte förstod spelets regler tidigare. I dag gör jag det och jag kan bli uppriktigt förbannad på ett system som detta. Samtidigt kan jag känna en viss tacksamhet för att jag har blivit väl inskolad i samhällets bottenskrap. Hur Sverige talar vitt och brett om hur väl fungerande system vi har och vilken trygghet det skall inbringa i människors liv. Fuck you säger jag då, det är bara löständer som skallrar, det ligger inget bakom det trygghets pratet.

Givetvis vill de som man är skyldig pengar ha sina pengar, av mig har de fått det också. Men att det ska gå att göra stora affärer på de som sitter i ekonomisk kris i från början och utnyttja situationen gör mig jävligt förbannad. Jag och min familj redde oss ur hela situationen, men det finns de som aldrig tar sig ur det hela och faktiskt får mycket högre skulder än de hade i från starten pga dessa jävla ockrare och avgifter.

Ett litet tips till Kronofogdemyndigheten är att i stället för att anlita delgivningsmän så kan de ju i första läget erbjuda en ekonomisk rådgivare som kommer ut på ett besök med medhavd kaffekorg.

Jag heter Sabina och är varken bättre eller sämre än du. Godnatt världen, vi ses i morgon.

Lundsberg lite strykjärn och att lära för livet

Under den sista tiden har det varit mycket fokus på ett av våra riksinternat Lundsberg. Strykjärns händelsen har nog inte förbigått någon av oss. Inte mig heller för det tände en gnista inom mig som gjorde mig rejält skitsur och förbannad, det är heller inte första gången Lundsberg har varit på tapeten med sitt pennalistiska skitpå dig tramsade som för mig är oacceptabelt.
 Lundsberg grundades en gång i tiden för att plocka fram starka ledartyper som skulle arbeta i ledande positioner. Tanken på den tiden kanske var god, lika väl den tanken om hur man fostrade ungar till stenhård individer som skulle klara sig genom att slå sig fram i affärsvärlden. Där och då sattes nivån av kamratfostran och pennalism i väggarna och har seden då har det inte gått att tvättas bort. Och uppenbarligen lever detta kvar trots att rektor säger att det är nolltolerans på skolan.

Beakta att styrelsen ständigt värvar sina ledamot som själva varit elever eller på något vis har anknytning till skolan. Så jag ser detta som en sektliknande skolform där det absolut inte ska läcka ut saker om vad som försiggår där egentligen. Jag kastade mig genast in i debatten och noterade en sak, 200 elever grinade och jämrade sig för att skolan skulle stängas. Allt fokus låg på de stackarna som på tre sekunder blev utan både boende och skola. Men INGEN har nämnt ett ord av de två skolkompisarna som blivit brända av några äldre som i den uppnådda åldern av ca 18 år ta mig fan borde ha vetat hut för länge sedan!

Skolinspektionen beordrade omgående en stängning av skolan och jag sa redan då att det här kommer inte att hålla. Jag ger mig tusan på att Lundsberg kommer öppna och att Skolinspektionen inte orkar hålla fast vid beslutet. Jag fick nästan rätt, det var Förvaltningsrätten som gick med på det man kallar inhibition därför är nu skolan öppen igen tills utredningen av skolinspektionen är klar. Det är inte politiker som styr Sverige, det är näringslivstopparna och i detta fallet tycker jag att man kan se det hela tydligt.

Under mina debatt så fick jag på skallen av en instagram "fjortis" som ansåg mig som absolut ovetande om saken och att eftersom jag inte tillhörde skolan så skulle jag vara tyst. Taskig syn på demokrati kan jag tycka men en sak glömde den lilla snärtan bort. Riksinternaten för en lite större släng av sleven än en vanlig skola i från skattepåsen. Så jag anser mig som skattebetalare absolut rättfärdigad att få tycka i Lundsbergfrågan, och det kommer jag att göra så länge jag vill också för den delen. Vi har i dag absolut inget behov av denna förlegade skolformen de tre riksiternaten står för och är till för. PUNKT!

När vi då befinner oss i skolans värld så vill jag bara berätta om den otroliga lyckan och berättarlusten sonen kände då han i dag kom hem efter sin lägerskola. Sedan i Måndags har han tillbringat sin tid ute på en Ö i Atlanthavet. efter Ön finns inget mer än havet så den ligger långt ut i vattnet. Detta gjorde mitt bröst mycket åtsnörpt kan man säga. Liksom som om jag fick ett paketsnöre runt halsen eller något liknade. Tycker illa om skvalpande hav och böljande oceaner. Nästan så att jag ville gråta en skvätt när jag fick bilden av honom på MMS när han vinkande hej då till sin arma moder. Nå väl han har ju den turen att pappa i familjen har mer impulskontroll och tar det hela mycket soft så att säga. Jag är ju mera som en kladdkaka när det gäller den saken. Pappa i familjen har en filosofi som jag inte kan med, så länge man inte hör något så är det väl bra då, säger han. Har ni hört på fan!

Försökte få honom att ringa ut till Ön bara för att höra sig för lite, men där stötte jag på patrull. Vågade inte be om telefon numret dit själv häller, jag är väl medveten om min obefintliga impulskontroll gällande telefonering när jag av någon anledning verkligen tror att sonen har brutit ben och armar i samma veva han lider skeppsbrott eftersom lärarna har tappat bort honom. Till sist kom vi till en överenskommelse. Sonen var tvungen att absolut ringa sin mamma så snart hans pappa hade plockat upp honom på skolgården efter hemkomst ca kl 11.30, det gick hans pappa med på att fixa.

Strax före kl 12.00 ringde min mobil och jag hör en sprudlande pojke i telefonen som glatt berättar att han är hemma nu.
-Hej mamma jag är hemma nu!
-Men kära nån så roligt att höra i från dig. Är allt väl och hur har du haft det?
-Åhh jag har haft det jätte bra. Jag har fiskat och lärt mig en knop. Det var lite svårt att förstå på norska men en kan jag nu. Jag var den enda som vågade agna för krabbfisket, man skulle liksom peta en tråd genom ögonen på ett torskhuvud så att inte krabban kunde dra i väg med det. Jag har smakat krabba också.
-Det var allt modigt av dig, hur smakade det då tyckte du?
-Nja det var väl inget speciellt med det salt bara liksom.
-Vad har ni käkat mer då?
-Norsk pölse, det tycker jag ju inte är så gott och det vet du ju. Men jag tänkte att det var lika bra att tugga i sig för jag vet ju att jag blir pittsur och får huvudvärk om jag inte äter och det är det ju inte värt.

Känns betryggande att den lilla grabben, som man snart kan kalla man faktiskt har den insikten om sig själv. Jag känner hur en glädjetår tränger på, samtidigt som jag känner mig stolt så klart. Med en så glad röst fortsätter han att berätta.
-Det var nästan bara jag som hade havsfiskespö med mig också. Och jag fick en Lyr, det är visst en fisk i torsksläktet. Den stretade mot så min lärare fick lov att hjälpa mig.
-Men så spännande det låter. Känner mig glad för att din lägerskola har varit så bra.
-Ja det har varit så bra och vet du vad mer jag har ätit förresten, jag har faktiskt smakat på snigel.

Tänker lite snabbt att det är ju underligt att snigel går bra att käka när det kan vara nog så svårt med vanlig husmanskost mellan varven. Ungarna överraskar minsann när man minst anar. När vi avslutat samtalet med några pussar och kramar så tittar jag upp mot himlen och tänker så långt bort i från mig halva min familj är. Långt så långt bort och jag får lov att i smyg torka mina tårar eftersom jag är på jobb. Vart jag än skulle befinna mig så är det någon i min familj jag kommer sakna. Även om jag vet att alla reder sig bra utan mig så känns det nog så svidande i hjärtat. Men så här är våra liv och vi har valt att lösa livet så här. Just nu är det vad vi har att rätta oss efter.

I skrivande stund så funderar jag också lite på vilken skola som är bäst, den skolan som lär barnen att käka sniglar för att det är tjusigt och status, eller den skolan som haft tre klasser med sig på en Ö för att studera fiskerinäringen i från förr och smakat på en snigel i studiesyfte?

En sak är jag tämligen övertygad om och det är att min son ALDRIG skulle bränna en skolkompis med strykjärn men lätt klara sig i skog och mark utan att förolyckas på något vis. Min son behöver ingen kamratfostran. Han har undervisats i vett och hyfs och har ett hjärta utav guld och kommer klara sig bra i livet för att han just är den han är.

Jag älskar mina barn <3

Till alla muslimfientliga

Läs den länkade artikeln och fundera en smula.
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6189637-fortsatter-hans-kamp-fran-dalarna

Det får bli mitt budskap för dagen

Så kom den där dagen

Har jobbat i Sverige under sommaren. Sonen har tillbringat sitt sommarlov på resandefot under alla veckorna. han har levt med sin ryggsäck och kuskat runt på luffen. Precis så som han älskar att leva och vara. Jag fick möjligheten att vara i Sverige och det kändes bra att få vara mormor och så nära. Jag valde den möjligheten.

I går kom den där dagen ingen av oss riktigt ville skulle komma. Sonen åkte i väg till Norge och sin vardag för att börja skolan. Själv är jag kvar i Sverige för att lösa en del saker som jag löser bäst på plats. Jag lever en dag i sänder och har ingen plan, skönt i vissa aspekter, bedrövligt tungsamt ur andra vinklar.
Försökte skärpa mig så gott jag kunde utan att visa hur tårarna trängde på, men det gick inte. Han gav mig den varma kramen och sa hej då, hoppas vi ses snart mamma. I det ögonblicket gick barriären sönder och tårarna kom som ur en öppen kran.

Ja vi lever så här utspridda i världen, men ändå en familj som är så nära. Vi valde att lösa vårat liv och ta mig fan inte sätta oss till ro med armarna i kors. Vi var tvungna till att handla och skapa det livet vi ville göra. Arbetsplanen för det blev då att emigrera och skaffa jobb som man får bra betalt för att göra, framförallt skapa ett liv på fritiden som vi gillar. Ett liv som innebär att vi faktiskt kan skapa ekonomiska förutsättningar för att vara de vi vill. Vi bestämde oss för att inte göra oss till offer och handlingsförlamade stackars satar. Vi ville ta ansvar för våran egen framtid och skapa den och vi gjorde det. Därför lever vi i dag som vi gör och priset vi betalar är att vi många långa stunder lever i från varandra.

Det gäller att ha stort tålamod och vara gjord av hevymetal för att leva så här. Det bygger också på tillit och stort förtroende. Många har frågat mig under resans gång hur det går för norskarna när jag är i Sverige. Det är en fråga som jag själv inte personligen ställt mig. Varför skulle de inte klara sig utan mig? Deras liv står inte och faller med mig. Tror inte någon hade funderat på det viset om det varit tvärt om. Om jag hade varit den som varit mer fastboende med min son och pappan varit den som varit mera entledigad. Kan trösta omvärlden med att de två grabbarna klarar sitt vardagliga liv med tvätt och mat jätte bra. De städar i bland också faktiskt. Läxorna blir gjorda och smörgåspakken ordnas på bästa vis.

Något som kan provocera mig ordentligt är när man hör andra sätta sig till ro, tala om så bedrövligt det är för de har inte jobb, det är svårt ekonomiskt och ojojoj hur ska det gå. Ja men fan ta tag i det då, packa ihop och flytta. Man kan inte rycka upp barnen ur skolan, man kan inte flytta för man har ett hus, man kan inte för att.......
Ja för vad då? Jo för egen rädsla, det är vad det handlar om. Jag har svårt att tro att jobben kommer trilla ner i från himlen och vips får man en bra lön och det hela löser sig om man inte själv jobbar för saken. erkänner att jag själv en gång i tiden var just den där som  byggde hindren och var feg som tusan. Men det är inte så farligt att ge sig av, det är faktiskt ganska utvecklande och trevligt. Men det bygger på att man vågar se sin vardag som annorlunda och att det inte alls blir så som man levt utan att saker och ting förändrar sig.

Jobba stenhårt och tro inte att saker faller ner i från skyn. Välj din inriktning i livet och kör. Ingen minns en fegis :-)