Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde.

Malungskyrka.

För den som kan sitt band Kent förstår att rubriken kommer i från låten La Belle Epoque. I texten kan man också höra frasen Alla för alla en för en, det är just det som fäster sig speciellt i mitt hjärta.

Under påskens besök på kyrkogården så tänkte jag just på det där, alla för alla en för en. Hur fan ska man orka axla det ansvaret över världen som de med sina namn på stenarna inte längre själva kan göra?

Det socialarvet vi bär med oss vidare, förväntningarna på att reda ut saker och ting, vara den där vuxna människan som tar hand om och ordnar upp. Givetvis är det inget jag som person är ombedd om att göra, det är min egen känsla. Min känsla och egna vilja när man så väl känner till de öden som mötte många av de mina med sitt namn på stenen.

Jag är 38 år och har deltagit på tre vänners begravningar där döden har varit självvald. Eller självvald känns fel att säga eftersom jag inte tror att självmord är ett val utan ett måste. Något i själen är så trasigt att det bara finns en enda väg ut. Alla barriärer har brustit och livet blir outhärdligt och inte ett alternativ. Jag vet många flera med sina namn på stenarna som också gått samma väg, begravningar som jag inte deltagit på. Vissa begravningar har också grundat sig i sjukdom så klart, men det gör det inte mindre svidande att se namnet på stenen.

Jag är kvar här på jorden och grubblar ganska ofta på hur de mina skulle se ut i dag om de hade varit bland oss. Tänker på mina vänners livssituation, hade någon kunnat hjälpa de att orka leva vidare om rätt hjälp hade kommit i tid. Vad hade de levt för liv i dag?

Minns en begravning som jag cyklade till. Hade inget körkort och visste ingen jag kände som skulle dit. Jag vet att jag tänkte på just det där, här cyklar jag till min väns begravning och mitt liv pågår i samma takt precis som vanligt. Men om 45 minuter ska vi begrava en ung människa som inte kände att livet längre gick att leva. Min vän kommer aldrig åter, min väns familj kommer aldrig att bli den samma igen, men för mig pågår mitt liv i samma vardagliga takt precis som vanligt, här är jag ute och cyklar. Vem är det som bestämmer, vem eller vad är det som avgör ?

Ur detta grubblande så föddes iden om att söka svaren. Därför kastade jag mig hem och gjorde en sen anmälan till en filosofikurs som startar till hösten. Risken är väl den att man bara kommer bli mer förvirrad än någonsin. Metafysik, yes kompress där satt den!! Metafysik passar mig bättre än teologi.

Snuddade i en tidigare kurs vid filosofi, och när föreläsaren på ett förtrollat sätt kunde beskriva det hela och det blev en ahhaaa grej för mig så kände jag en viss iver av att inhämta mera av den filosofiska varan.
Har tidigare varit onödigt rädd för filosofi, det kan jag i dag tycka är synd. För vad är filosofi egentligen? Tja det handlar ju om allt egentligen. Modeller av förklaringar till hur det fungerar för oss. Eller kanske snarare ett försök till att förklara genom olika modeller.

Detta förtjusar mig barnsligt mycket. Man kan ju  tycka att det är märkligt eftersom siffror inte förtjusar mig det minsta. 1+1=2 och där med basta, kanske är just därför jag inte alls är i samklang med siffrorna. Det finns inget personligt som speglar mig i det där. Det finns inga variabler för eget tänkande alls. Svaret är entydigt oavsett vad jag tycker. För tycker jag lite själv där ja då blir det rödmarkerat och FEL. I filosofin så får jag vässa mig själv, mitt absoluta innersta jag och det är spännande.

Ni alla med era namn på stenarna är med mig i hjärtat. Ni har rätt till mer än ett namn på en sten.
Alla för alla och en för en! <3