Ditt rika troll, du är ond!

Petter Stordalen

Götebrogsposten skriver i dag om Petter Stordalens magnifika personalfest för en kostnad av 30 miljoner kronor.

Detta sticker i ögonen på folk. Och genast blossar debatten upp om hur sjuka och utsatta borde få ta del av de 30 miljonerna i stället för att hotellkedjans personal ska festa upp kronorna på två dagar.

Det tycks vara ganska svårt för många att kunna se det hela ur andra perspektiv än någon sorts slösaktig lyxkonsumtion utan någon sorts poäng. Att människor med stora summor pengar är onda, personer utan  empatisk förmåga som roffar åt sig på bekostnad av svagare mindre bemedlade personer. Är detta verkligen sant?

Nej jag håller inte med om den saken. Jag kan liksom inte belasta Petter Stordalen för att kommuner och landsting inte prioriterar rätt. Varför skulle Petter Stordalen vara boven i dramat? Han har lyckats bra i affärsvärlden. Han har en fallenhet för det och har uppenbarligen lyckats bra. Varför ska det vara skam och fult att tjäna stålar? Petter har 20 000 anställda i sin hotellkedja, alltså 20 000 som har arbete och betalar skatt till statskassan! Det är det ingen av kritikerna som tycks snudda vid tanken av utan någon sorts tjuvaktig  dold verksamhet är vad som blommar upp i tankarna på kritikerna snabbt, det är så kritikerna tycks tro att det går till.

Lika så tycks föreställningen om att den som har stora summor pengar inte behöver jobba utan att kronorna trillar in av sig själv, vips ännu några millar på kontot och här ligger jag i divanen och blir matad med champagne och vindruvor. Är väl också en bild som stämmer föga med den verklighet affärsvärldens drivande människor känner sig så förlikade med.

Petter Stordalen började i unga år som jordgubbsförsäljare och det visade sig att han gjorde det bra. 24 år fyllda och han började som ansvarig centrumledare i Trondheim. Killen tycks ha något som jag absolut saknar, ett driv en fallenhet för att vilja gå framåt och nå framgång. Jag har inte den fallenheten alls. Och i det känner jag mig ganska till freds. Jag blir glad och förtjusas över de som lyckas, känner stor respekt och kan på något vis förstå det stora jobbet de lägger ner. Det jobb jag varken vill eller skulle klara. Men om jag skulle komma på andra tankar så har jag den möjligheten. Det är det fina i kråksången, det står alla fritt att välja samma karriär som Petter om viljan finns.

Att Petter lyckas i sin hotellkedja kanske beror på att han just har fattat det där med personalvård? Att han själv som många andra har jobbat sig fram och begriper att nyckeln till framgång ligger i en fungerande personal? Det enkla ekvationen tycks vara en svår nöt för många att räkna ut. För mig och Petter är det självklart.
Läs hela artikeln här 

Lycka till Petter, du gör det bra!