I den sena natten körde jag förutsättningslöst runt i min bil och lyssnade på bra musik. Avkoppling och en känsla av frihet, det är då tankarna kommer i fatt mig.
Det gnager...gnager...gnager och gör så ont.....det handlar om historian.
Lever ett så gott liv i dag som man bara kan, har den finaste av alla själar runt mig. Jag har sorterat bort det dåliga. Valde att leva och kämpa för de mina och lyckades. Ändå dyker det upp, det där satans jävla onda.
Jag vill inte glömma men jag vill inte heller minnas allt som en ständigt uppspelad Biofilm i skallen. Ändå så vet jag att det är så här det kommer vara och förbli. Frågan är vad man ska göra av det hela?
Jag undrar just vad det skulle kallas i termer sagda av en psykolog eller terapeut. Gissar att det skulle heta traumatiserad, kanske rent ut av posttraumatiskt stressymptom.
Jag vet bestämt att jag aldrig sålde min själ till satan, men det var nära, mycket nära. Men jag begåvades med en stor tilltro på mig själv och det som jag instinktivt känner är rätt eller fel. Att sen ingen tycktes hålla med mig gjorde det inte så enkelt, men det problemet för de deala med, det är inte mina affärer.
Hjärtan som brann, krig som utkämpades, fia med knuff och schackparti efter schackparti omänskligt och brutalt. Blod spilldes, tårar som rann och frustrationen som jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna glömma.
Vi var kastad till vargarna som slet sönder oss bit för bit. Ju mer rovdjuren tuggade sönder oss desto mer gamar och hyenor samlades det runt oss. Fy fan vad ensamma vi var där ute. Usch så bedrövligt i den moderna tiden vi lever i nu, ingen visste det minsta om hur och vad det var vi ville beskriva.
Och nu snart ska jag utkämpa den sista striden med plågoanden som är roten till 16 års lidande och ett brinnande helvete. En pappa som för länge sedan förlorade rätten att kalla sig det, och som vi i vardagligt tal inte titulerar på det viset längre. En människa som har straffat ut sig själv så totalt och fullkomligt att han aldrig mer kommer i närheten av det vackraste i världen, sin biologiska dotter och hennes barn. Men se biologin är långt i från det som betyder något, att vara förälder innebär att vara det i vardagen, att vara det själsligt, att vara det med en fast hand och med massor av kärlek. Framförallt aldrig någonsin svika och överge. Det handlar inte om föräldrarna bor tillsammans eller inte heller. Man kan vara själsligt nära sina barn på många olika vis, det vet jag själv också eftersom jag varit många mil i från mitt barn under en lång period, men aldrig känt mig så nära henne som då.
Snart fyller hon 18 år och blir då myndig med allt vad det innebär. Så för stunden rustar vi for det absolut sista jag någonsin kommer att ha med den människan att göra. Har iof inte haft ett samtal med personen på många år, men ändå stryker han runt mig som ett av de vidriga rovdjuren som gör små attackförsök mellan varven.
Det sista brevet kom för några veckor sedan. då hade han kontaktat Försäkringskassan för att försöka ställa mig i dålig dager gällande underhållsbidraget. Det hade han ju inte så värst mycket för, jag har inte och kommer heller aldrig att försöka lura mig till några pengar. Och jag får väl mer bekräftelse på att han gör små tappra försök utifrån sina egna referensramar i livet, som man känner sig själv så känner man andra, eller hur var den nu? Stackars sate som inte lyckades med sitt ansträngda försök.
Jag är så trött och sliten på detta tramsande efter 16 år så jag får mer eller mindre frossa när jag funderar på saken. Aldrig någonsin ett aktivt intresse över sitt barn, bara ett jävla funderande på hur han ska försöka få dit mig och plåga sönder mig. Det har han klurat på i alla år. Jag hoppas att den stora bluffen han är verkligen ska uppdaga sig och att hans släkt faktiskt ifrågasätter hans tilltag. Det är väl sällan på en vettig nivå om man inte har pratat med sitt barn på flera år. Hoppas någon i det där getthosamhället frågar honom varför? Men min gissning är väl att svaret grundar sig i mig på något vis, att jag är boven i det dramat. Så mycket mer åt den saken kan jag inte göra. Köper de hans ord om att jag är roten till allt ont så kan jag inte göra mer åt det. Kontakten är absolut bruten och kommer så att vara också, tack för det Televerket.
Så där, nu har jag skickat mailet. Det som ska bli det absolut sista jag gör före jag är fri och helt utan påverkan av den absolut sorgligaste människan jag känner.
Hej på en stund, väl mött igen om ett tag :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar