Om i dag var min sista dag och i morgon försent.

Natten och jag är i förenat samarbete just nu. Den fina lugna tysta vackra natten. Kikade en stund på stjärnorna och tänkte att jag ska också snudda vid de en vacker dag. Jag ska också vara den där som gör skillnad i världen.

Existensiella frågor bearbetas och funderas nogsamt på. Har just puttat ut min lilla unge ur boet och det gör mig till en bergochdalbana. Kommer alltid vara rädd för hennes sjukdom som så lätt kan gå överstyr, och vem ska då hjälpa henne i nödsistuationer? Det här bygger helt på hennes eget omdöme och förmågor. Jag måste släppa även om en del inom mig skriker högt och ljudligt. Jag är alltid rädd, kommer alltid att var. Min rädsla för att hon ska försvinna i från mig och att sjukdomen tar henne i från oss måste jag hantera.

Jag får överlåta ödet och dess nycker åt högre makter. Min oror kan i bland kväva mig, helt ta luften ur bröstet på mig. Men jag måste låta min älskade unge och bästa vän prova sina vingar nu. Det är dags nu som ett helt naturligt steg ut i vuxenvärlden.


Just nu går jag igenom hela hennes liv, allt vi gemensamt har gått igenom och krigat oss fram till. Helt ofattbart att vi alla nu är framme vid målet. Trodde aldrig det, trodde inte att vi skulle överleva och klara oss. Även om jag för många år sedan låg vaken en natt och gjorde ett aktivt val, ett val om att ALDRIG ge upp kampen och få mitt älskade barn att förstå livets stora mysterium och att man faktiskt påverkar sina livsval i hög grad helt själv.

Att det faktiskt går att välja  att må dåligt och gräva sin egen grav eller vägra ge upp och kämpa med blod, svett och tårar för att laga i hop det som gått sönder. Att faktiskt vuxna i livet som sviker inte har bättre förstånd, att det faktiskt inte beror på något anat än bara ren jävla egoism och dumhet. Inte för att barnet har gjort fel.

Detta har varit stora huvudfrågor under fem långa år. Jag har fått klä skott för så mycket för att jag just faktiskt varit där, jag har stått nära, jag har aldrig övergivit. Enkelt har det aldrig varit, det har varit för jävligt. Att få ta så mycket sorg, arga ord, ledsna ögon som jag inte har orsakat direkt men ändå fått bära och hantera.

Jag har fört kampen för mitt barns liv samtidigt som jag stridit för att få en Socialtjänst att se och förstå. Konstigt att man nu mer har helgrått hår under den svarta hårfärgen, nej inte speciellt underligt alls. Sen bakar vi in en kroniska sjukdom i det hela som handlar om liv eller död om det vill sig illa. Fan att man inte har magsår nu mer det är ju ett mysterium, eller i alla fall lite sura uppstötningar i bland.

Nej det handlar om att man inte kröker ett spett så enkelt. Man ger sig inte på mig eller min familj. Jag ångrar mycket i livet, men ingen kan någonsin komma och anklaga mig för att jag inte har kämpat för mina barn, främst min äldre vapendragare som behövt mig mycket mer under en period i livet. Det har jag gjort med stolthet och huvudet högt oavsett vilka underliga anklagelser jag fått stå till svars för ställda av Malung-Sälens Socialtjänst.

Anklagelser och stor förnedring, bespottad och dragen runt i skiten. Saker de har undersökt och frågat som jag inte vill skriva här för det är så vedervärdigt. I mitt arbete vet jag så svårt det är att bedöma och avgöra, det jag eller Socialtjänsten håller på med är inte alltid mätbart det handlar om att ha en mycket god koll på sina egna värderingar och vad man faktiskt står någonstans i världen. Är det klienten eller mitt eget tyckande som talar? Jätte svåra saker men ack så viktiga saker att helatiden ha med sig.

Jag och min familj bröt ett normmönster, det var något som fick mycket stora konsekvenser och i dag har jag tränat på det hela så jag är väl invand i normtänk, kritsikst granskande av mig själv och omvärlden. Tack Malung-Sälen Socialtjänst för den saken. Hade aldrig utvecklat den färdigheten så pass utan era misstag och tramp i klaveret.

En sak som jag lärde mig är att man inte får åka på hårdrocksfestival, det tycker BUP och Socialtjänsten är mycket dåligt och anses som ett mycket undermåligt prioriterande i livet. Det är i det ögonblicket BUP ringer Socialtjänsten och änmäler mig som en dålig förälder och känner sig oroliga för mitt barn. Att hårdrocksfestival är som ett vilohem där jag hämtar kraft, ork och energi var det väl ingen som begrep, undrar just vilken normtänk som ploppade upp i den examinerade kuratorn och socionomens skalle?

Att mormor var inringd som barnvakt/hundvakt hjälpte inte. Att jag skulle vara borta fem dygn och få slippa undan det absolut värsta kaoset och infernot här hemma var det ingen som förståg. Av alla andra 360 dagarna på året levde i kaos och behövde få åka bort en stund var det ingen som kunde se. Att jag inte kunde komma på det där mötet som bestämts bakom ryggen på mig utan bad om att få komma två dagar senare för att jag var just på hårdrocksfestival var det inte en jävel som lyssnade på. Nej jag var inte samarbetsvillig och att jag inte prioriterade mitt barns mående skulle jag visst straffas för.

Det var just mitt barns mående jag prioriterade, jag var tvungen att åka bort en stund för att orka vidare. Ursäkta mig så jävla mycket för att jag tycker om hårdrock och älskar festivalliv och konserter. Att jag gör det säger inte ett dugg om mina förmågor som förälder eller mitt vuxna ansvar. Att jag aldrig har krånglat med mötestider och alltid försökt komma räknades inte heller. Att den andra föräldern ALDRIG kom på ett möte utan ALLTID krånglade sig ur det hela räknades inte heller. Den föräldern som ALTID kom upp som pudelns kärna i det dåliga måendet behövde aldrig infinna sig och bli anmäld på något vis som ett orosmåln till socialtjänsten. Visst är det underligt kan man tycka !? Men den här trallen har pågått ungefärligen i samma spår under alla åren.

Och ja jag sket ta mig fan i varenda orolig kurator på BUP och drog på Swedenrock utan att tveka. Jag visste mycket väl vad jag gjorde. Hur skulle jag kunna rädda livet på min unge om jag inte räddade mitt eget först? Sen gick drevet kan jag lova. Men ångrar jag mig, nej faktiskt inte och förhoppningsvis lärde jag den oroliga kuratorn Peter på BUP att vila och återhämtning för en förälder kanske inte alltid innebär, dansbands musik eller all incklusive i Thailand.


Men det viktigaste av allt är att jag genom mina handlingar har visat att man får ta ansvar för sitt eget liv och handlingar. Just den biten fattas allt som oftast ute i samhället i dag. Där ser jag en stor brist och min tro är att mycket skit vi ser i dag just beror på att kidsen inte riktigt har lärt sig den biten. Mycket av den normbrytande sättet vi har varit på är just att jag varit stenhård med handling och då ska du vara beredd på konsekvensen också. Lägg där till att jag som upprörd lägger mig till med ett mycket opolerat språkbruk så uppfattas jag nog i det närmaste som en galning. Plus den lilla klausulen att jag råkar lyssna på hårdrock. Mina ungar kan man inte sitta som en farbror Barbro framför i sin mjukisdress och tro att man vinner förtroende av.

Under resans gång har jag i det närmsate proklamerat högljutt om att det ta mig fan får lov att vara någon mer än jag som talar om att visst beteende och uppförande icke är aceptabelt. Jag köper inte konceptet jag mår så dåligt och därför.........Det finns inga ursäkter för ett urspårat beteende bara för att man mår så dåligt. Är man talförd, vilket vi alla i familjen är, så får man så vänligen bruka sig av den egenskapen i stället för anat stortok.

Nej då det har heller inte ansetts som så väldigt bra. Jag som mamma måste ha något som brister i anknytningen?! Jo men tjena mittbena varför det nu då? Hur förbannad, aggresiva ordväxlingar jag fått stå pall för så har jag aldrig någonsin kännt att min anknytning till mitt barn har varit brustet eller fel. Jag har det till och med väl dokumenterat i från utbilldad personal att det inte finns någon brist i anknytningen.Åter igen den stora frågan vart är den andra förälder i detta då? Kan det var så att han har stora problem och brister i anknytningen till sitt barn? Det har ALDRIG ifrågasatts mer än, nej han vill ju inte komma på möten vi kallar till så det vet vi inte. Nej men för i helvete om man inte kommer på ett enda möte under flera års tid så kanske det i sig pekar på en brist i den här anknytningen som det så gärna talas om, eller?

Jag vet inte varför man så gärna ville sätta dit mig på piltavlan som bulls eye. Har inte den blekaste aning hur det kunde spåra ur så in i den milda grad för Malung-Sälen Socialtjänst. Jag ångrar varje dag att jag bad om hjälp där i från första stund. Det hade besparat oss en hel del saker som har blivit bieffekter av deras undersökanden och utredningar. Bland annat ekonomiskt och den biten roddar vi fortfarande i. Men det är väl lika obekant för de som att man kan vila upp sig på en hårdrocksfestival.

Jag har fortfarande inte frågat de varför de helt plötsligt slutade att höra av sig. Det skulle jag vilja veta faktiskt. Alla miljoner skattekronor de spenderat på mig och min familj kanske skulle behöva kvalitets säkras på något sätt där man samanfattningsvis gjorde något sorts avslut. Men inte det inte. Här har Socialtjänsten lagt ner en enorm tid och massor av pengar, men de vet inte hur deras insattser alls har fungerat. Inget avslut är gjort och helt plötsligt så kan man väl ifrågasätta hur stor deras oro under åren har varit egentligen? För mig är det ganska enkelt att det de pysslat med enbart har varit ett spel för galleriet. När de till slut och sist verkligen inte kunde finna en enda skiten ska att sätta dit mig för i egenskap av dålig förälder så var den enklaste vägen att ta den tysta varianten. Tiga sig ur det hela eftersom de själva snärjt in sig så pass duktigt att de inte hade mer att säga, där med blir det
bara tyst.

Om i dag var min sista dag och i morgon försent så vill jag bara säga att jag ångrar inget jag uttalat mig om i Malung-Sälens Socialtjänst korridorer. Jag sover gott om natten, frågan är om alla gör det som varit inblandad i den här historian?