Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

tisdag 21 augusti 2012

Min dotter är ingen skitunge, hon är en hjältinna.

Läste om en föreläsning där pappan säger, min son är ingen skitunge, han är stålmannen.
i de orden kännde jag igen så mycket själv.

 Att ha ett barn som är totalt missförstått i kampen om att finna sin rätta plats i samhället så lär man sig under tidens gång hur okunniga personer blickar ut över oss som familj med okunskap och dömande blickar. Och framförallt hur bemötandet under resans gång varit tvivelaktigt och fördömmande. Nu är det över, och en ny tid i våra liv har börjat. Men jag kan sumera resans gång med ett gäng jubelidioter, de som verkligen har försökt men inte haft kunskap nog och de som borde ha hjälpt oss men lyst i sin frånvaro. Det finns väldigt många nyanser i det här, det finns hårfina avvägningar och ett något jag aldrig har hört är faktiskt, du det här klarar jag inte av, det här är inget jag kan eller vet något om men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa er. Det hade varit fan så mycket bättre än fåniga försök som ödelagt oss ännu mera än vad det varit till hjälp.

Under de åren vi snurrat runt i olika fatalt misslyckade hjälpinsattser så måste jag ju ändå säga att jag är tämligen säker på att vi har lärt en hel del människor saker och ting. Det vill säga om de kan vara så ödmjuka att inse sina egna brister och klavertramp, frågan är om de har den förmågan. Vänder vi på steken så är det ju så att under trassliga socialaförhållanden så ställs vi som familj ut till yttersta beskådan och längst ut på ruinens brant och ifrågasätts långt in i det mer privataste rum än vad som är behagligt. Vi ska minsann ständigt vara beredda på att svara på ytterst privata frågor om våra liv. Av oss kräver de att vi minsann villigt ska berätta och tala om ALLT.

Är det logist i någons öron att man faktiskt gör det? Är det logiskt att man i kaos blir uppbokad hos en kurator och på utsatt klockslag berättar sitt livshistoria? Nej det fungerar inte så på riktigt i den riktiga psykiatriska världen. Här handlar det om förtroenden, relationer och att skapa ett gemensamt dynamiskt samtal så eventuellt leder framåt ett bättre mående som siktas väldigt långt bort. Ett förändringsarbete som inte en enda jävla skolkurator någonsin har kunskapen eller faktiskt tiden till att engagera sig i.Så ser sanningen ut i våra liv. Jag menar inte att kuratorns uppgift på skolan ska förkastas, vad jag menar är att kuratorn och dess högre chef faktiskt ska ge fan i vissa uppgifter som de inte har kusnakper om. Thats it.

Ja men det är våran skylldighet om en elev mår dåligt kom då rektorns ord i retur. Vad tror du vi håller på med då? Vad tror du jag och min familj har sysslat med under många år? Fattar du inte att du nu stegar in på marker du INTE har att göra med, just nu förstör du mer än du gör nytta. Ingen kan knäppa i fingrarna och få detta bra på fem minuter. Vi jobbar stenhårt med detta men på anat håll.
Rektorn köpte inte det jag sa utan svarar, nu är det ju skolkuratorns uppgift att...........

Jag skiter högaktningsfullt i vilken arbetsbeskrivning skolkuratorn har. Jag som mamma utnämner mig faktiskt själv till den personen som vet bäst kring mitt barns liv och jag vet precis i vilken riktning och viljet jobb vi lägger ner UTAN skolans inblandning i våra liv. Vi har överlåtit den expertisen åt annat håll. Långt utanför kuratorns rum och BUP. Frågor på det?

Under min mycket aggresiva framtoning som jag välvilligt tar på mig att jag hade då, i bland även nu, drar då rektorn slutsattser om mig och mitt barn under hånande ordval i telefonen. Under inga som hällst inlindade frågor säger rektorn, är ditt barn utredd för AD/HD?
Nej mitt barn har inte utretts för  AD/HD eftersom det inte finns något som pekar på detta trots att du efter tre sekunder bildar dig den uppfattningen av någon anledning !

Kära läsare jag vill lova er att det brann i skallen på mig då. Jag ångrar bittert att jag inte orkade gå vidare med detta påståendet. Jag ångrar bittert att jag inte skrek ut i media vad fan en rektor helt taget ur luften ställde för frågor till mig i telefonen. Det jag ångrar var att jag själv under den här tiden var så pressad långt ut på marker att jag inte klarade av i fulltsändig frustration och hopplöshet att hålla mitt eget humör kontrollerat. Men just då känndes det som det fan inte spelade någon roll alls och mitt enda uppdrag i livet då var att rädda livet på mitt barn. Då skiter man faktiskt i det socialt aceptabla framfarandet och normer om hur man ska uppföra sig, man handlar med reptilhjärnan och inte vad och hur man är uppfostrad till att bete sig. Ytterligare en sak för männsikro att ta till sig och lära sig.

I dag vet jag ännu mer hur illa ställt det är hos den här personen i fråga. I dag presenterades hela hälsovårdsteamet för eleverna i aulan. Den här briljanta okunskapen får nytt yttryck.
-Ja och så kan ni gå till kuratorn om ni skär er eller mår dåligt på annat vis, är orden som sägs till alla eleverna.

Okej det här säger mig två saker. Ett den här personen har absolut noll koll på vad självskade beteende innebär och hur det fungerar. Två att stå där framför alla elever och välja ut en grupp och häva ur sig något så förbannat korkat borde vara mer än straffbart. Varför sa inte människan, alla elever som är tjocka kan få kostråd hos skolsköterskan. Alla elever som har klamydia kan gå till ungdosmmottagningen. Ni som har föräldrar som är alkoholister kan gå till socialtjäneten.
Varför gör man så här? Jo det enda jag kommer på är att man fattar noll av vad man säger och vad fan man sänder ut för signaler. Samtidigt så kräver de att eleverna ska visa respekt och räta in sig i reglerna som gäller. Jo men lycka till säger jag då. Nivån är satt och det var banne mig inte av ungarna den här gången utan av en person som har en ledande roll i skolvärlden.

Mitt barn sa, jag kännde mig ju så klart utpekad eftersom de har hållit på med mig helatiden att jag ska gå till kuratorn men jag vill inte. Jag hade lika gärna kunnat vifta med mina armar där i aulan för det känndes ju som mig hon pratade om.

Om nu den berörda personen läser detta och känner sig uthängd så säger jag bara, välkommen till min värld. Och skulle det vara så att personen i fråga vill ställa mig till svars för vad jag skrivit så säger jag bara helt okej för mig. Vill du ringa mig så gör gärna det, du har redan både mitt telefon nummer och mailadress. Du har ju bokat in ett möte med mig sedan förra terminen men du avbokade det ju i sista sekunden och efter det har jag inte hört så mycket mera.

Kör jag med fulspel tycker du? Ja då må det faktiskt vara hänt för ditt uttalande var ganska offentligt med hela gymnasiet som åhörare och vad du sa känns väl inte som en hemlighet bakom lykta dörrar precis. Glöm inte att den som inte har ett dugg att förlora är en ganska tuff motståndare att möta i diskussion. Och framförallt står jag på ungarnas sida som dagligen blir tvingade till att vara i en skola där de alla ska underkasta sig regler och uppföra sig, då är det fan i mig inte mer än rätt att vuxna också ska göra det efter ordningens alla regler.

Hur kan man kräva av ungarna att de ska sköta sig och uppföra sig om vuxenvärlden bevisligen inte klarar av att hålla sig inom ramarna för vad som är okej?

Det intressanta är just nu också att jag har två skolsystem att jämföra med. Ett i Norge och den här soppan jag har snyrrat runt i med mina ungar sen 90-talet. Jag ser en betydande olikhet. Samanfattningsvis kan jag väl säga som så att i norge tycks de vuxna våga vara just vuxna. Och informationen till föräldrarna brister aldrig. Det är ett väl utvecklat system med information via nätet. I norge har du också en rektor som fungerar i sin yrkesroll. Efter de första veckorna i norge säger sonen, det är så underligt här för ingn slåss eller bråkar på rasterna. Jag önskar att det var så för mina svenska klasskompisar också.
 Vad beror det på att det är så kan man fundera på?

Mycket ska man höra och vara med om innan öronen trillar av det må jag säga. Det var länge sedan jag blev förvånad gällande skolsituationen för mina barn. Och är det något jag aldrig kommer att ge upp så är det kampen om mina barns rätt att bli bemötta efter deras person, inte vad andrar redan tror att de är.
Min dotter är ingen skitunge, hon är och förblir min hjältinna. Den dagen hela hennes potential som människa visar sig kommer jag skänka en tanke till er där ute som trodde att ni visste något. Kanske blir det hon som hånskrattar åt dumma uttalanden och minns vad alla gett henne under årenslopp i förutfattade meningar. Nej föresten så kommer hon aldrig att göra, hon kommer veta att det inte behövs för hon kan se sin egen storhet och vara nöjd med det.

Det man ger det får man. We will rock you!

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Jag har kommit att anse att de flesta som genomlever skoltiden, utan trauman för livet, är hjältar och hjältinnor. Allra starkast är de som blir stämplade, tilldelade en roll att spela, som orkar fortsätta. Skolan är en hård värld, speciellt för dem som inte riktigt passar in i den norm nån bestämt att alla ska ingå i. Samhället är en hård värld, de flesta samhälleliga instanser är en okunnig och hård värld. Så jag håller med, din dotter, mina barn och allas barn, de är inga skitungar. De är hjältar och hjältinnor, önskar bara att alla kunde se det.

Kram!

Unknown sa...

Helt sant.

Kram till dig med :-)