Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

tisdag 13 december 2011

Skyll dig själv för fan!

Okänd person
Tror liksom inte att det är sant. Tror nästan att jag hör fel, jag VILL att det ska vara fel, men det är det inte. En undersökning i från Södersjukhuset visar att en väldigt hög procent av de annställda tycker att en misshandlad kvinna får skylla sig själv.

Smaka på de orden och ta en titt på bilden här brevid. Tänk tanken att du dumma, jävla idiot som står där och får däng av din snubbe får skylla dig själv. Sköt dig själv och skit i anndra mentaliteten hos personalen på det största sjukhuset vi har i Sverige! Hur är detta möjligt?

Så klart kräver media en åsikt i från ansvariga på sjukhuset och det är då jag inser den bistra för jävliga sanningen. Det är då jag förstår varför kvinnor i bland får sätta livet till och dö under sin mans hand, hårda slag och sparkar. Ansvarig på sjukhuset säger att det så klart är bedrövligt, vilket jag tror att många känner trots alarmerande siffror, men det som är ännu viktigare är att hon säger att personalen som är anställd så klart är ett snitt av övriga samhället.

Så klart har hon rätt i det. Så klart är det så att bara för att man jobbar på SÖS så blir det inte en vedertagen åsikt att en misshandlad kvinna får skylla sig själv om den får stryk. Den typen av åsikt bär man så klart med sig långt före sin yrkeskarriär där.

Hon talar också om något mer som är av största vikt, att det tycks vara en enorm brist och kunskap för vad som ingår i utbilldningen för vårdpersonalen. Där är en av huvudnycklarna. Hur fungerar hela den här förskräckliga situationen för en kvinna? Vilka mekanismer sätter in, hur ska man prata med en kvinna som man misstänker har fått sina skador av sin man, hur ska man sen ta det vidare. Hur upptäcker man det hela. Och framförallt hur kan man stödja och hjälpa?

Bara en sån sak att debatten för det mästa oftast handlar om misshandlade kvinnor gör ju att jag ser så eftersatt hela samhället är. Det finns flera andra varianter av misshandel, det finns föräldrar som misshandlas av sina barn, hur många har hört talas om det? Det finns samkönade relationer där misshandel förekommer, det finns män som får stryk av sina kvinnor. Det finns barn det finns också psykisk misshandel i aldra högsta grad, men det är sällan eller nästan aldrig på tapeten, kvinnomisshandel är ändå något känt som media intresserar sig för i bland.

Ingen misshandel är värderad mer eller mindre, all form av misshandel är för mig likställt alla typer av maktutövande och kontrollerande av våld bör straffas ordentligt och samtidigt rehabeliteras. Men då gäller det ju så klart att hela samhället förstår detta spelets regler och rycker in. Så klart får vården se våldet på nära håll, en person som misshandlas i en nära relation och söker vård har väldigt, väldigt ont och skadorna som uppstått behöver ses över. Det är ingen misshandlad människa som visar sina skador om det inte så krävs, man döljer, gömmer och ljuger brot i försvar. Så fungerar det.

Kanske är det så att människan som kommer till vården vill ha den där frågan om vad som har hänt, kanske är det ett hopp om att få ett slut på det hela, få hjälp att ta sig ur så länge man fortfarande lever. Tänk då tanken att möta personal som inte dirket i ord säger det men ändå tycker att man får skylla sig själv. Det kanske är då hoppets låga blåser ut, det kanske är då man som misshandlad ger upp. Det kanske är den gången man verkligen får det bekräftat för sig, det är mitt fel. Också en vanlig tanke misshandlade människor bär med sig. Ska då vården inte vara bättre och visa vägen ut ur helvetet?

2 kommentarer:

Jonas sa...

21 procent menar att det "inte är en persons fel att två träter".
Det där ordspråket borde förpassas till sophögen, ibland är det faktiskt uteslutande en persons fel att två träter.

Unknown sa...

Lika jävla dumt som ordspråket, du ska behandla anndra så som du vill bli behandlad själv.

Men det sitter kvar och ingen refleterar så värst kring det. Det är något varenda unge har hört igenom tiderna. Underligt då man tycker att skolvärlden är ett av ställena i samhället där det normativa ständigt är på tapeten. Hur jag vill bli behandlad kanske inte alls passar någon annan, men se det hade de inte funderat så noga på.