Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

fredag 16 mars 2012

Inte fan vet jag !

Hey baburiba likom. I dag känner jag av en liten gnutta förvirring. Fick en kick i min jobbsökar karriär i går. Har varit lite i träda, tappade gnistan lite. Det är ganska krävande på många olika vis att jobbsöka. Det skulle ju vara toppen bra om ett generellt elekroniskt CV formulär fungerade lite överallt. Men det gör det ju inte.

Även om det är jätte smidigt att ha det när det väl är i fyllt så ska man ju fylla i det varje gång. Klipp och klistra fungerar inte riktigt bra heller. Självklart är ju utbilldningar och yrkeserfarenheten den samma oavsett vart man nu än söker, men i bland måste man justera och finlira i texter så det blir nästan mer jobb att klippa och klistra in saker än att ständigt fylla i nya. Söker jobb i Norge och då ska man ha lite koll på språket också. Det senaste jag skulle fylla i proteströdmarkerade hela alltet då den inte kunde översätt :-/

Jo då så att....rödmarkera gjorde den minsann efter att jag flitigt skrivit i flera timmar och skulle registrera det. Ja men tjena så bra det går fuck the goverment eller något i den stilen. eftersom den här chefen uppmanat mig att sända in en ansökan så tog jag saken i egnahänder och skrev i hop ett aldelses eget CV på ett blankt dokument. Sände det hela rakt hem till hennes inkorg och förklarade läget. Mina helhjärtatde försök till att se saker med ljusa kulörer hjälpte mig även denna gången.

Redan när chefen slår på sin dator i dag så kommer hon kunna se min ansökan och redan i detta läget sticker jag ut i från mängden. Det är strängerligen förbjudet och det brukar vara en mycket stark uppmaning att INTE bruka sig av annat än det elekroniska CV formuläret. Ha, det sket vi i och here we go. Är ju inte mitt fel att skolor och utbilldningar inte är det samma världen över, då får man väl bruka sig av lite list. Eftersom hon också bad mig sända in CV så tror jag inte att hon blir så där jätte sur och grinig över mitt eget inititiv.

Blir hon grinig så får jag väl bara önska henne en trevlig helg och hoppas att det snart går över. Om hon skulle sura för så lite så vill jag nog inte ha henne som chef  så det är nog bra med den saken. Jobbet jag har sökt är på ett behandlingshem för missbrukare, främst alkohol. I Molde ligger region mitt som ansvarar för mellersta Norge.

Vi får väl se vart detta leder mig då, det skulle ju vara fasligt roligt att få ett bra svar. Om jag inte får det så är det väl bara att leta vidare. Stadsminister Jens Stoltenberg sa i media för någon dag sedan att det har aldrig funnits så mycket jobb i Norge som det gör nu. Inget visar att den trenden skulle vända heller så.

Den infon känns ju onekligen väldigt behaglig måste jag säga, Jens är en smart ledare för vem blir inte glad av att höra detta och snabbt kastar sig in i jobbsökandet och det hela snurrar i gång. I Sverige är vi ju hjärntvättade med att det är så svårt att få jobb, vad går man då in i jobbsöket med för inställning? Jo att det är hopplöst och jätte svårt och ingen ide så klart.

Självklart är det svårt också, menar inte att de som söker tusentals jobb utan att få napp har en taskig inställning till det hela. Det är mera en sorts grundinställning till det här med jobbsöket jag skulle vilja ge andra i stället. Det är väldigt lätt att förlora självförtroendet i de här samanhangen. Ingen vill ha mig och jag är inte värd något, den kännslan är väldigt lätt att få om man inte bestämmer sig för att man inte ska känna på det viset. Eller så får man kanske vara lite ödmuk och också se att man faktiskt inte är bra nog för de jobben man söker. bara att välja vilken sida man vill se det hela på.

Att få ett nekande svar på ett sökt jobb innebär ju aldrig att den som inte anställer känner dig. Den ser ett fragment av dig som person väldigt uppspaltade på ett papper. Det handlar om att få de här små framgmenten att intressera arbetsgivaren. Det är konsten och det svåra. Att ge arbetgivaren en kännsla av att den behöver ha dig som anställd.

Det klassiska är nog orden som jag tycker om att jobba med människor. Hur många triljoner billioner gånger har inte en chef läst det tro? Men jag gör ju verkligen det, det är det roligaste jag vet. Frågan blir då hur man skriver om det så att det griper tag i läsaren. Kanske att möten med andra människor ger mig näring och kraft att arbeta vidare, att varje dag träffa en unik individ när jag går till jobbet gör att det det drivet håller mitt intresse uppe,jag tycker att det är roligt och intressant. Same shit men väldigt omskrivet och utbroderat på ett sätt som införlivar en kännsla.

Alla mindre bra egenskaper kan man också väga upp med mängder av superbra saker så att det tillslut tippar över på plus i alla fall. Jag tror på ärlighet och uppriktighet. Men man ska också tänka på att det första man skriver ska intressera arbetsgivaren så att den vill ses och tala vidare. Varför ska man berätta saker som man inte blir tillfrågad om? Samtidigt måste man vara beredd på frågor under en intevju, oftast brukar de frågas om mindre bra egenskaper. Det brukar vara svårare att svara på än vad man är bra på. Mina mindre bra egenskaper brukar vara att jag är en slowstarter, att mornar är väldigt svårt för mig att vara aktiv på. Att jag ofta brukar låta mycket om jag blir engagerad i en sak. Är det något som engagerar mig så har jag svårt att hålla tillbaka, både på gott och ont. Väl värt att ha i minnet är att ingen människa inte har fel och brister, då skulle det ju inte vara en människa utan en maskin.

Det brukar också komma frågor som hur man ses av sina arbetskompisar. På den frågan så tror jag att jag ofta ses som den där som står på barikaderna och fäktar, den som går i spetsen och för talan om det kniper, den som för talan för alla andra. Och hur trivs jag i den rollen då? Tja i bland så blir det svårt att axla då det inte alltid är så lätt att vara den där längst fram. Den som för talan blir ju även den som blir siktad på även om man talar för en hel grupp. I bland skulle det också vara skönt om någon "stred" för min sak. Men den rollen har jag burit med mig sedan barnsben, jag har alltid varit den som skickats fram. Och vem kan ta bort det mer än jag själv? Jag ansvar ju för den saken så klart.

Jag är övertygad om att jag kommer få jobb, när var och hur vet jag inte just nu. Men jag vet att jag är bra och kommer göra ett bra jobb oavsett om det handlar om att plocka varor i en butik eller något annat. Inte en chans att jag skulle vara så dålig så att ingen vill ha mig som anställd. Jag vet ju helatiden vad jag är bra på och jag vet att den som antsäller mig behöver ha mig. Den enormt stora livskunskapen jag har är heller inget som är onödigt att bära. Det har jag nytta av i alla lägen och framförallt vågar jag och klarar av att möta människor i allehanda olika livssituationer. Bara en sån sak.

Allt för nu. Hej på en stund.

1 kommentar:

Anonym sa...

Helt klart. Svårt att släppa rollen att gå i spettsen. Man vill ju att alla ska funka i gruppen och känna sig likvärdiga. Samtidigt försöka rätta till det som inte är så bra. Så också för mig. Men i mitt jobb jag har nu kommer jag inte göra det det tar mer än det ger. Tyvärr. Kram