Under juletider kommer det många minnen till mig. Barndomsminnen som jag varmt sparar i mitt hjärta. Som för många anndra är just julen en mycket emotionell tide, det är då man ska tvångsmysa med alla, speciellt sin släkt. Det är då man ska vara glad och stenrik säger handeln. Man ska också äta ihjäl sig i samma veva som man överöses av reklam och tidningstips med den ena bantningskuren efter den anndra.
Allt handlar om pengar och om man inte har de där eftertraktade kronorna då? Ja då får man paniik även om man satt på sig riddarrustningen och verkligen inte vill hamna i panikkännslan. Den 23/12 börjar jag jobba kl 13.00. Och efter mina uträkningar så ska lönen trilla in på kontot samma dag. Alltså ser den med lite list att jag kommer få ett jävulskt schema om jag ska hinna färdigställa allt inför julen på någon timme. Julklappar och julmat skall under några timmar inhandlas :-/
Visst är det ju så att det även hålls öppet på självaste Julafton i butikerna också, men vart fan tog den där julefriden vägen? Åt helvete med trivsel under den mjuka pläden vid brasan liksom.
Nej det här ska det nu vara slut på, den ekomomiska tungsama biten är snart ett minne blott. Snart är det dags för mannen i huset att ge sig av för arbete i grannlandet, det land man verkligen kan jobba och tjäna pengar i. Den som säger att pengar inte är allt ljuger, den har aldrig varit utan. Jag brukar säga att det är mycket skönare att gråta med kronor på kontot.
Nå väl, värre saker har vi allt klarat än ett ruttet ekonomiskt läge. I det stora hela vet vi att det kommer bli bra, någon gång måste det väl vara våran tur också att få ha det lugnt i själen kan man tycka.
Förkylningen håller fortfarande ett stadigt grepp om mig och familjen. Snuskigt grönt segt samtidigt så känns det i kroppen också. Trött och sliten. Vid minsta ansträngning kommer svettpärlorna. Nu har det hållit i sig i månader. Det har pendlat mellan lite bättre och sämre, aldrig gott över och blivit bra.
Vad har jag då annars att skriva om tro? Händer ju så klart massor av trevliga saker också runt mig. Som i går när vi tillbringade aftonen hos min gammla svärmor och i gemenskap kikade på Nobelbanketten och åt lite gott. Det var en god trivselafton som avslutades med lite hjortronglögg. Jösses så gott, kunde ha slukat hela flaskan själv, men jag delade allt med mig lite.
Under gårdagen så kördes rälsbussen sin sista tur på Västerdalsbanan, nu är det slut på det. Nu mer kan man bara resa med buss till och från orten. Synd och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så illa så att det hela ledde till en begravning av hela Västerdalsbanan.
Åter igen kommer kännslan av att vi som bor på en liten ort inte är liksa betydelsefulla som medborgarna på större orter. Det känns kluvet på många sätt. Det ropas gärna efter närproducerade varor och öppna landskap, och i nästa andetag så tas det bit för bit i från oss det som hjälper oss i vardagen att få livet att snurra. Det skärs bort bit för bit, allt i från läkarvård,röntgenapparater till kommunikationsmedel som gör det väldigt enkelt och smidigt för alla som vill ta sig till och från orten.
Jag vill påstå att det absolut är hällsofarligt att bo här om man lider av någon sjukdom som kräver snabb läkarvård, eller om man plötsligt skulle hammna i ett akutläge. Det är inte heller speciellt tryggande att bo här då polisen inte alltid är på avstånd så att man snabbt kan få hjälp om det skulle behövas. Ambulans kan du heller inte räkna med då området är stort och närmaste ambulans kan vara många mil och timmar bort.
Det gäller att planera sina sjukdomstillfällen på kontorstid, för på helgerna har vårdcentralen stängt. Att göra illa sig akut måste man också passa sig väldigt noga för, att göra några större utsvävningar under vintersäsong är ett dumt väl, då slukar fjället en hel del av resurserna för oss i samma kommun men 8-10 mil längre bort. Bryter man benet under lågsäsong eller om man har tur att mabulansen är lite närmare så bör det inte vara några problem med en transpot till sjukhuset 8 mil bort.
Självklart har det även dragits in på förlossningen också, dettta ska ske i Falun och det är några timmar i bil för att nå dit. Tack och lov för att jag inte själv behöver fundera så mycket på detta. Men jag vet att det gnagde i mig sist när det var dags för min del, då var det bara till Mora man skulle och det var nog så lång väg tyckte jag då.
Nej det är lite svårt att hålla flaggan i topp när man börjar fundera på eländet. Det äv väldigt svårt att i bland motivera sig till vad som är så bra med att bo där jag gör. Det är också lika svårt att se att framtiden är ljus och posetiv här, det är jätte svårt.
I morgon är en annan dag, nu eldrar jag på nummer tre, sen får vi väl se då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar