Orden som vägs på guldvåg.



Tjopp tjopp så har jag utformat det första utkastet till en viktig text. Men den rätta kännslan i kroppen och skrivarflytet så är det inte så svårt för mig. Sen kommer jag till det som blir lite mera svårt, det där finliret, det är då det börjar bli lite jobbigt.

Jag skriver på ansökningar om olika jobb, allt i från affärsjobb till jobb inom psykiatrins stora arbetsmarknad till bingoutropare i Norge. Jag vill genom det skrivna ordet framställa mig själv, min person och mina kunskaper på ett så rättvist sätt som möjligt. Jag vill inte vara en i mängden, för så klart är jag ju inte det, jag är ju jag och det finns bara en av mig. Jag vill framhäva min person i från alla sidor, inte bara mina bästa och jag vill ge en kännsla av mig själv i mitt brev.

Samtidigt ska det vara en kortfattad text för jag tror inte att det finns en enda arbetsgivare som orkar plöja igenom en hel roman, jag vill att det viktiga sak framgå i en kort samanfattande text. En av konstens huvudnycklar är att kunna finna metaforer och brodera ut et och ett ord så pass att man inte behöver krångla i texten så vidare värst mycket.

Att söka ett vårdjobb där man skriver att man tycker om att arbeta med människor känns ju lite så där. Känns ju inte som så vidare värst unika ord som fångar en läsares intresse. Även om det just är det jag tycker bäst om, det är ju att möta en individ med ett intresse för att kunna ge trygghet i en mer eller mindre utsatt situation och finna en kommunikation och relation för att hjälpa vårtagaren framåt på bästa sätt. Se där ja, plötsligt blev det något helt annat av jag tycker om att arbeta med människor, men det står igentligen samma sak.

Har i princip hela mitt yrkesliv arbetat med någonform av vård inom olika områden. Det här brukar jag mig av i alla arbeten jag söker. Man kan alltid dra parallerer till alla andra arbeten om man har jobbat med vård. Som att söka ett butiksjobb, klart att jag är en fena på service och vara behjälplig anndra människor i en butik, det är ju det man gör varje dag om man jobbar med vård, det enda jag inte kan är att klicka på en kassapparat, men det kan ju inte vara allt för svårt att lära sig.

Man måste värdera sina egna kunskaper och färdigheter högt, om man inte gör det själv hur ska då en arbetsgivare känna att den behöver göra det? Det gäller att finna den fina balansgången mellan att sätta sig själv på en pidestal och samtidigt inte vråla ut att man är absolut felfri och bäst i världen, lite ödmjukhet krävs.

Vad är mina mindre bra sidor då? Om man nu ser detta som en mindre bra sida så tycker jag inte att det är behagligast att bli ledd än att leda. Men i en mer krisartad situaton så brukar jag hålla huvudet kallt och finna på lösningar och deligera ut uppgifter för att nå ett mål. Alltså inte skriva, det här är jag dålig på, även de mindre bra sidorna kan man lägga fram på ett sätt som ger en kännsla av ärlighet men att man ändå inte är sämst för det.

Försöker också tänka mig in i rollen som arbetsgivare själv. Vad vill jag ha för färdigheter hos den personalen jag söker? En bra arbetsgrupp ska så klart inehålla en blandning av människor som tillsammans blir en stark grupp. Oftast under en intervju får man också frågan hur man själv är i en grupp, vilken roll man tar. För mig beror det på olika situationer och jag ser en gruppdynamik mer komplicerad än att man själv bara kan lyfta ut sig själv ur ett samanhang och säga si eller så är jag. Men jag beskriver också att jag har detta klart och tydligt i mitt medvetna tänkande och därför ser jag det som en utvecklingspotential som ständigt är föränderlig och en personlig utvecklande process. Så kan man krånga sig ur den frågan ;-)

Jag skrev ett personligt brev en gång som jag visade för min mamma, då utbrister hon att det var ju ett jätte bra brev men att hon aldrig i livet kunde tro att det hela handlade om mig. Tack för det morsan!Det visade sig att hon visst såg att det handlade om mig men att det med orden och det sättet jag ställt upp det hela på inte känndes som den hon känner. Mitt vardagliga språkbruk är väldigt oborstat och kanske i bland aningen burdust, så känner ju mina nära mig men det innebär ju inte att jag blir någon annan bara för att jag använder mig av skrivarkonsten på ett sätt som inte morsan känner igen mig i.

Det handlar ju om en sida av mig som hon inte ser, hon är ju inte min arbetsgivare, hon är ju min morsa liksom.Då ska hon också se andra sidor av mig, det är lite av meningen av livet.

Några ord går bort, kanske,ganska,troligen,lagom,jag tror.....osv. Det ska aldrig vara tvivel eller mellankoliska ord, det ger intrycket av osäkerhet. Det ska vara ord som ger en kännsla av att man vet vad man vill och vet vart man ska. För vill man ha det jobbet man söker så ska det utan tvivel också framställas så utan försiktigt tassande på tå.

Jag vet att det flästa som ska skriva och söka ett jobb sitter med våndor och blockeringar i huvudet. Nästan så att skrivarångesten ger darr på handen och redan i det läget är det många som inte tror att de kan. Det blir ju då så klart inget unikt bra framtällt brev till arbetsgivaren heller. Klart man måste tro på sig själv, om man inte gör det vem skulle då göra det?

Har påtalat det förut och gör det igen, skit i alla så ska det se ut kurser Arbetsförmedlingen har bedrivit genom tiderna. Våga lite på att DU kan framställa ett bra brev. Och tror inte att du gör bort dig, tänk dig in i vilken situation arbetsgivaren sitter i. Ett slarvigt brev med stavfel ger inget bra intryck. Ett brev som är intetsägande fångar heller inte arbetsgivarens intresse, arbstsgivaren ska läsa en mängd av ansökningar, fatta dig kort men intressant. Tala gärna om att du gärna berättar mera under en träff, om det skulle behövas kompliteras med någon uppgift så berätta att det gör du gärna. Skriv om det som ligger närmast i tiden, krångla inte in dig i historiska saker som hände för 27 år sedan. Kör så det ryker.

Nu får vi se då om mina egna tips och råd duger något till för min egen del. Om inte så var arbetsgivaren inte värd mig heller och jag går vidare med flaggan i topp :-D

Så småningom kommer det en arbetsgivare som inser hur bra jag är och absolut får kännslan av att jag har en hel del att tillföra och är bra på det jag gör och inte alls vill vara utan mig.

Så där då, påt igen. Hej så länge,