Jag blir ytterst jävla stressad i dessa situationer. Kanske kunde någon se att mamma kan behöva hjälp med hushållssysllorna. Nej inte då, det skiter väl vi i. Sen sprids skitig tvätt och massor av annat hit och dit, det spelar ju ingen roll för det är ju ändå ingen ordning på något.
Fan i helvete så grinig jag blir. Men någon ,som jag inte känner till, har visst utsett mig till den som ska städa upp skiten efter dyngspridarna. Detta avtal är inget jag sjävl har ett enda minne av att jag har ingått med någon.
Får jag skylla mig själv kanske? Ja troligen är det väl så. Har väl grävt min egen grop då jag har ställt upp på varenda liten vink. Jag har gjort det av vänlighet, men se det tycks ju ha blivit väldigt fel. Varför och av vilken anledning ska jag släppa allt jag har för händern aoch kasta mig i väg på deras uppmaningar om att köra mig hit eller dit eller köpa det eller det? Nej jag börjar faktiskt se mindre och mindre anledningar till detta.
Saker som trillar ner på golvet, ähh jag tar väl upp det sen !! GAQQWWAAAQQJJIIGG!!
Varför har jag misslyckas så fatalt. Det värsta jag vet är skiter väl jag i, orkar fan inte, ähh det får väl någon annan göra. Det kan reta mig till bristningsgränsen. Ingen jävla stake i ungar alls i dag. Ingen käparanda alls, hela livet ska serveras på silverfat, snyggt upplagt annars får det vara? Herre gud vilken chock det kommer bli den dagen när man inte har sin morsa där springandes före och efter.
Skitfrän partyhatt man kommer ha på sig då sanningen plötsligt dyker upp och insikten om att det fan inte är så glammitgt att jobba skiten ur sig om man ska ha sina kronor på kontot.
-Kan jag få 500 kr, jag vill köpa en ny tröja.
Pengars värde är liksom något som inte finns på världskartan, varför då? Jo för att jag så många gånger trodde att jag var snäll. Jag har gett det jag inte fick själv. Minns de få gångerna jag fick åka med mamma till Mora för att hndla kläder, oj vilken lycka det var. Nu tas detta förgivet att så ska vara i tid och otid. Jg har ju ing kläder.
Nhäh du, du handlade ju nyss, ja men jag har inget att ta på mig. Underligt när det ligger kläder utspridda överallt efter golvet. Knepigt det där. Till slut kommer det väl fram att det visst finns kläder, men inga snygga. Åååååhh, då kan jag lova att jag går i spinn.
För en person med noll inkomst så tycker jag nog att garderoben som ligger på golvet är väldigt stor. Och jag blir mäst ledsen. Inget är värt något liksom. Fan jag skulle inte ha varit så jävl dumsnäll och satt mig själv åt sidan så många gånger.
Jag vill ta tillbaka makten över mina egna pengar, jag vill sluta tycka så fasligt synd om mina barn som inte får allt de pekar på. Jag vill sluta känna mig ledsen för allt det jag ger inte är värt ett jävla dugg. Tack, det var väl fint. Sen blir det inget mer.
Det här handlar om mina förväntningar, så som jag själv är och var under min barndom. Jag var så otroligt tacksam för allt det jag fick. Jag red på malungsridklubb, det var ungefär vad mina föräldrar hade möjligheten att ge. Så många gånger jag såg på min syster som fick andra saker och mamma sa,du vet du tar ju ridlektioner och det gör ju inte din syster. Jag acepterade det fullt ut. Det var inga problem alls, rida var det roligaste jag visste och så klart förstog jag att min syster som inte gjorde det kanske då också fick möjligheten till lite andra saker. SÅ var det då.
Jag blir bara så väldigt irriterad på att det ständigt är väldigt taget för givet vad jag ska göra, punga ut med för pengar. Jag är också en människa som känner saker, jag jobbar för mina pengar. Hur många gånger har jag inte klivit ur sängen vid 06.00 rycket för att ge mig av på jobb. Det är ingen jävla hobby jag har, det är ett ansvar och ett vuxet åttagande. Ett krav som ställs på mig och då får man fan i mig svälja ner, jag orkar inte, ähh vad då osv.
Att jag nödvändigtvis skulle behöva psykofarmaka var att ta i, det finns det människor som behöver bra mycket bättre än mig. Men fan i mig när det brinner till i skallen och man dagligen möts av en nonchalans och en likgiltighet till ansvar, då vete fan vilken tablett jag skulle behöva för att stilla mig.
Det är ju en himla tur att man älskar sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar