Två år går fort och men jag minns dagen som om det skulle ha varit i går. Hans kamp mot cancern och den sista striden övervann han inte. Hela hårdrocksvärlden följde hans livsöde och bönade och bad högre makter att han skulle fixa det.
Som den artist och den människa Dio var så höll han oss fans underättade helatiden om läget, behandlingens resultat, hur han mådde och framförallt hur en hårdrockare kick some ass och kämpar till det sista, det visade han oss alla.
På något sätt var det väl därför kännslan av att står Dio nära som person, man var alltid inbjuden i hans liv och man kännde och han sa det också utan er fans är jag inget. Han såg sig skylldig oss att liksom vara delaktig i allt vad han tog sig för.
Hans artisteri började långt före jag föddes och har pågott sedan dess. Hans inblandning och diverse band han deltagit i är en gediger lista, det är ett otroligt stort beundransvärt livsverk han har skapat. Han har stöttat och hjälpt många band genom tiderna och han var högt aktad som den person och artist han var. Enormt stora kunskapen och erfarenheten inom hårdrocksvärlden, en porlande källa att hämta kunskap och insperation ur, och han bjöd gärna på det.
Efter hans dåd så knåpade Swedenrock Magazin ihop närmare 70 sidor stort reportage om dennna storhet. Det är ett litet mått på hans livsverk, alltså helt makalöst enormt. Tidingen själv ursäktade sig lite med att de ändå långt i från fått med allt han åstakommit, men jag tyckte att de gav en speglande fin rättvis bild av en man som började sin karriär i mitten av 50-talet. Hans mera kända karriär drog i gång med Rainbow i mitten av 70-talet.
Han var en personlig artist och det känndes som att han alltid sjöng till mig, och jag tror att det är just därför det känndes så otroligt tungsamt den dagen för två år sedan hans hårdrockshjärta slutade slå. Han musik har stöttat och tröstat mig otaliga gånger när det har kännts förbannat förjävligt i livet. Som en kravlös vänskap har han ställt upp som artist och knuffat på mig och gett mig orken och kraften att sikta framåt. Många av hans texter är som vacker poesi och ofta så speglas det vardagliga livet och kampen om att faktiskt vara en vanlig människa i med och motgång.
Min absoluta favorit i alla kategorier är Blck Sabbats låt Heavan and hell. Tusentals gånger har jag lyssnat på den och faktiskt Dio bär upp den låten sångmässigt till en nivå som är svår att slå.Och i den texten så finns det en strof som alltid svider till lite extra i hjärtat.
The world is full of Kings and Queens who blind your eyas and stel your dreams, its heavan and hell.Den där dagen för två år sedan förvånades jag själv över min starka reaktion när jag lyssnade på den trista nyheten om Dios död. hade följt honom och hans sjukdomstid och jag ville inte tro att det skulle gå så illa. Hade då inköpta biljetter till Sonispher festivalen, enbart för att se
Heavan and Hell ännu en gång, men så blev det inte. Men jag är glad för de liveframträdanden jag han med att se. Tack och lov för det måste jag säga. Under den festivalen var utbudet maxat för mitt hårdrockande hjärta. Iron Maiden och heaven and Hell på samma gång, det känndes för bra för att vara sant och det visade sig ju att det inte skulle bli sanning heller.
Bruce ställer sig på scenen i den regniga natten och tillägnade sin låt Blood Brothers till Dio, då grät jag igen men ingen såg det för det regnade så fantastiskt bra hela den dagen och natten. Under Maidens låt tillägnad Dio så begravde jag min stora idol där och då. Samtalade lite med honom i mitt sinne, tackade för allt och hoppades att han slapp det onda och hande det bra där han var just då. Sen hände det där fantastiskt magiska, över Stockholm drog det värsta åskvädret in genom tiderna. Åskan slog ut tunnelbanan och det blixtrade tätt och lyste upp natten som täta fotoblixtar.
Festivalen avslutades och tusentals hårdrockare skulle gemensamt gå där i från, varjegång det blixtrade och dånade så jublades det, det känndes hårdrock om något och kanske var det på något sätt det där magiska avskedet av en stor idol och saknad artist som gjorde det hela ännu mer magiskt och intressant, men ändå så srgligt. Normalt sett hade jag nog kanske inte kännt en lika stor förtjusning i den typen av åskväder långt ute på ett öppet fält om det inte just hade varit för hela kännslan av just hårdrock. Alla element var just där och då för att fylla oss med den rätta kännslan, skitigt, oborstat, och himmlen stog vidöppen och sprakade som ett fyrverker, ett åskväder som med all kraft visade oss vart skåpet skulle stå.
Kommer hedra Dios livsverk på ett speciellt sätt i dag. Kanske är det många av er som tycker att det är fånigt och inte riktigt förstår hur jag menar och vad jag talar om, men för mig är det viktigt. Som det fans jag är har jag en viss skylldighet att bara hans musik vidare, han kommer inte försvinna bara för att han fysiskt inte längre är bland oss. Han kommer följa mig i resten av mitt liv. Jag ska berätta för mina barn om honom, vad han faktiskt har gjort för musikvärlden och framförlallt hårdrockvärlden.
 |
| Den sista hälsningen i från sjukhussängen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar