Sedan barnsbe har jag haft ett stående behov att veta varför, om inte så har jag sett saker ganska meningslösa och omotiverade att syssla med. Mitt undersökande intresse faller sällan in på matematiska lösningar eller uträkningar. det handlar mer om människors samspel, gruppdynamik, filosofier, våran påverkan av varandra, hur vi mår och så vidare. Så klart går detta givetvis att göra matematiska uträkningar på också men det får andra syssla med.
Tror nog att merparten av människor ha det behovet, men att det kanske suddas ut för en del med stigande ålder. Att de som inte frågasätter bara förlikar sig med saker och ting och liksom acepterar läget bara. Men på något vis tycker jag då att man heller inte kan klaga eller ifrågasätta saker och ting. Har man inte tortt på fossingarna och studerat in sig på det hela så är det väldigt tandlöst att leverara de fel man tycker sig se.
Om jag fick bestämma skulle jag studera ämnen som psykologi, filosofi, litteratur, historia, sociologi, ja alla ämnen som inkluderar det man kallar humanoria, alltså det som täcker in människan som en kulturell varelse.Skulle kunna sitta på min kammare och studera detta i resten av mitt liv om det så var möjligt. På min fritid skulle jag skriva lite böcker, dilla i hop en och anna storry och så klart den där skildringen om mig själv och livet som inte blev vad någon hade tänkt sig.
Man har ju en liten ambition om att bli klokare och visare under studier men oftast skakas man om regält och blir ytterligare förvirrad och mer ifrågasättande. Skön kännsla tycker jag. Så förbannat bra och trevligt att inse att det är inget i världen som är svart eller vitt utan många färgskalor finns. Det är ju det som är det spännande i hela kråksongen, att se och förstå det stora hela, att ha förmågan att blicka ut och koppla samman sina inhämtade kunskaper och utifrån detta bruka sig av de och eventuellt göra världen lite bättre.
Det blir ytterligare mer intressant och svårare naturligtvis när världen i dag inte är liks uppdelad och möten med människor i från andra nationer, kulturer och samhällskick inte är ovanligt alls. Våran kultur och vetenskapsfilosofier vi dagligen lever efter utan att änns fundera på det kanske inte stämmer överens alls med den människan vi möter.
Personligen så tror jag ju inte att jag faktiskt skulle känna mig speciellt trygg ute i en djungel med en medicinman som tuggar ihop några blad och lägger på mitt sår. Kanske fäster en och annan blodigel på mig också för att läka det hela snabbt, eller vad det nu må vara. Känner mig nog mer trygg på en vårdcentral där doktorn kikar över det hela och kanske ger mig en tablett. Även om dessa synsätt inte alls behöver strida mot varandra, eller kanske kan den där medicinmannen i djungeln faktisk ha tusen gånger mer erfarenhet och kunskaper om mitt sår än doktorn jag träffar på vårdcentralen. Men jag är så klart hjärtvättad i vårat samhälle och känner mig tryggas i det jag känner igen och har lärt mig tro är det bästa.
Att sen vända på hela kakan och faktiskt förstå och lära sig att det känns precis lika för människor som kommer till oss blir ett intressant fenomen. Ny kultur och lära sig leva i ett nytt samhälle är ganska påtagligt för oss just nu. Ni kanske fnissar till och tänker, ja men herrrrreeee guuuuud det är ju bara i landet brevid.
Mmmm just det, det är bara i landet brevid. Betänk då att komma som nu i från landet ännu längre bort, eller kanske landet under oss. Exempelvis så stundar ju snart 17 Maj. Hur gör man då?
Sonen kom hem i från skolan med en broschyr om dagens festligheter och arrangemang kring det hela. 07.00 skjuts det salut. Jaha det var ju en väldigt underlig tidpunkt men okej. Klockan 9.40 skall barnen samlas vid skolan för uppställning av barntåget genom samhället. Jaha men trodde att det var en ledig dag? Alltså hur går detta till och hur menar dom?
-Men ska han gå i barntåg med fanor och norska flaggan och han har ju ingen högtidsdäkt. (jag känner en viss stress över detta och aldeles jätte onödigt att han som redan kallas svensken ska behöva sticka ut i onödan)
-Ja jag har ingen aning om hur man gör här. Har ju liksom aldrig varit med om detta.
-Men kan inte skolan informera bättre om det här då? Hur ska vi kunna veta hur man gör och hur det går till?
-Tjaaa de kanske tar för givet att vi vet, men vi är ju faktiskt utlänningar nu i en ny kultur.
-Ja just det och de kan väl inte kräva att vi fattar detta. Våran nationaldag firar man väl långt i från på samma vis, knappt så man vet datumet på den.
-Hahahaha....ja men nu är vi ju utlänningar och säkert snackar de redan om oss som de där som brutit upp parkettkolvet och odlat potatis inomhus.
-Hhaha ja säkert är det väl så. Men nu får du ta reda på hur det går till det här.
-Vänta ska kolla lite på You Tube för att se ett barntåg i från 17 Maj.
En stunds tystnad och koncentration medan jag funderar på vart tusan man ska få fatt på en högtidsdräkt åt grabben. Han har ju fortfarande ingen Malungsdräkt heller så det går väl knappast att lösa under så kort tid.
-Joho nu ser jag då här på Tuben. Taikwandoo klubben har då sina dräkter på sig.
-Ja men fan han kan väl inte ha en taikwandoo dräkt på sig heller....hahahahhahahah
-Nej men det ser ut som att det inte är strikt högtidsdräkt i bar tåget i alla fall.
Så skönt jag pustar ut en aning. Nej det är inte lätt att komma till ett nytt samhälle med oskrivna regler och kulturella insalg som man inte har den blekaste aning om. Även om det handlar om landet brevid så är det faktiskt långt i från lika. Och jag har fått mig en ordentlig tankeställare många gånger.
Min egen tro är att det holistiska synsättet är det som skapar oss människor den bästa av plattformer att stå på för att sen utifrån detta utvecklas. Det betyder kort att se hela människan i sin helhet, inte bara framgmentariskt och i vissa delar i sitt liv. Man bakar in psykisk, emotionell, andlig, social hällsa bla. Allt för att finna helheten av en människas mående.
Är det då trassel i livet som ter sig i vissa uttryck så kan man som en holistisk hjälpande person faktiskt gå in och stödja och hjälpa. Kankar det på jobbet eller i skolan så kanske det inte handlar så mycket om att i första hand gå in med samtal och det som kans kännas som "dravel" kanske ska man i stället stötta upp den fysiska delen av en människa, så småningom fallar andra bitar på plats också.
Läkarvetenskapen ägnar sig allt som oftast till att undersöka de mätbara resultaten på provsvar. Ett lysande exempel på detta är en diabetiker som aldrig tidigare har haft så bra provsvar under sina diabeteskontroller. Det är ju strålande och toppen och läkarna ljublar, i alla fall över detta. Att personen sedan inte mår så strålande och befinner sig i ett mindre trevligt tillstånd på det själsliga planet styrker min tro och uppfattning. Alltså spelar inte topp resultaten någon roll alls på vissa plan om inte helheten fungerar.
I vårat samhälle har vi inte det holistiska synsättet som jag önskar och tror skulle skapa långt mycket bättre förutsättningar för många individer. Kan just nu inte hänvisa till något som styrker min tro men sjukskrivningar och psykiskohällsa skulle inte alls vara lika högt utbredd om vi skapade en vardag. Vad är då hälsa?
Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom (WHO 1948)Nej just det, det handlar inte bara om att hålla sig frisk i från baciller och andra kusliga ting vi kan drabbas av. Det handlar om att sträva mot helheten och det som kallas KASAM (kännsla av samanhang). Tappar vi detta så känner vi ingen hälsa och där med blir vi sjuka kort och gott.
Arbetsplatser som är rädda om sin personla borde på ett väldigt enklet sätt kunna finna på väl investerade pengar i att stötta sin personal i detta. Det är då man håller personalen friska och inte behöver tappa personal som sjukskrivs eller faller i från på annat sätt. I dagens media talas det ofta om stressrelaterade problem på arbetsplatserna, människor går in i väggen eller kolapsar, tappar bort sig själv och går hem som förlorade själar i från sina arbeten. Men det som inte belys lika ofta är dagens skolmiljö där unga individer läggs på enormt stora krav i samma takt som lärarkåren.
Hur i hela helvete ska detta gå ihop? Vad är det för produkter skolan producerar fram. Vad blir det för undervisning av en lärarkår som faktiskt inte känner det WHO har som riktlinjer? Blir det bra det? Självklart suktar jag inte efter en kravlös skola, där eleverna lever i anarki och gör vad de vill. Kraven ska ställas på rätt sätt och då med ett hollistiskt perspektiv på varje elev. Skitsvåra saker, supertuffa krav, men hade vi den grundsynen i hela samhället så skulle det vara bra mycket enklare.
Skolvärlden snackar sig ju redan varm om varje elevs behov. Att alla elever ska få dessa tilgodosedda! Jo det låter väl fint som kattskit i välling. Hur ska detta gå till, hur ska en lärare orka, hinna och ha kraft nog att tillgodose detta?
Ja så hur lyder nu WHOs riktlinjer för hälsa, fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom var det ja. Ärligt talat hur många känner att alla de sakerna är i balans i det vardagliga livet i dag? Hur många känner att det ligger lika mycket i varje vågskål av det uppstrukturerade riktlinjerna?
Rädd för en härdsmälta i hela samhället inom en snar framtid. Kolaps efter kolaps och snart en total förvirring och frågan om vad fan var det som hände? Vi alla måste ta till oss och förstå och se samtiden, det vi lever i och hur vi vill leva. Alla har det ansvaret och faktiskt den skylldigheten också. Kan inte ta det hela med en axelryckning och skylla på regeringen, grannen, eller ungdomen. Samanhanget är bra mycket större än så och ALLA är vi en del i det samanhanget.
Skall återgå till forskarraportter och annat trams. Ska just nu kolla upp lite tänkbara studier och annat dravel ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar