Jo så kan det vara, håller väl med till viss del. Själv brukar jag ofta säga att det finns inga problem, bara lösningar. Frågan är hur man löser det? Så om jag då tolkar svaret rätt så går det ju hand i hand med att man väljer att se ett problem i stället för att ta det som något annat.
I vilket fall så är det nu så att jag i så fall väljer att se det hela som ett problem. Blir som ett barn som vill stampa i golvet och vråla. Det känns befriande och förlösande på något vis. Är jävligt drygt att helatiden knata runt och försöka hålla ställningarna, ta allt med ro och jobba lösningsfokuserat ideligen. Man lackar ur liksom och tröttnar av på skiten.
Omgivningen kämpar också, svåra saker och tuffa saker, många är i en spiral där mycket av saker och ting ställs på sin spets. Jag skulle önska och vill vara den starkaste av alla. Som lotsade oss alla genom skärseldens förbannade svidande lågor. Men vart jag mig i världen vänder står alla där men sina jävligt tuffa saker som händer.
Var det så här det skulle bli för oss? Kunde inte världen vara oss mer barmhärtiga och kanske en gnutta mer hänsynstagande mot oss alla? Icke sa nicke, så ser det inte ut att det skulle vara.
När man inte är 100% stabil i nervesystemet så är det förbannat svårt att se det vardagliga trasslet med blida ögon och ta det hela med en axelryckning. Men det är ju just i det ögonblicket som man faktiskt borde ha den utvecklade förmågan. Det är ju absolut då man behöver det bäst.
Men det är just då saker som att baknkkortet går sönder och nyckeln till den enda sketna låsbara bulten på däcket inte hittas, det är då det blir så jävla övermäktigt drygt att vara människ. Alla små saker som helatiden rullar in och ska lösas.
Tusen vägledande böcker hjälper mig inte i världen. För jag ORKAR INTE hålla fasaden uppe. Sen kan Jane Fonda och Dr Phil flina hur fan mycket de vill på omslagen av sina best seller böcker, men nu orkar jag inte träna det mentala så värst mycket till. Jag blir trotsig och vrålar rakt ut, eller kanske rånar en bank eller något annat i en sorts protesthandling. Klottra ner en tågvagn kan jag ju inte göra för vi har ju inga tåg, har för den delen aldrig varken rånat en bank eller klottrat på tåg tidigare i mitt liv heller så jag vet inte om det skulle hjälpa mig ur denna svacka.
Jag har alltså blivit övertränad men mentalt om man nu ska bruka sig av sportstermer i detta samanhang. Jag har tappat andan och motivationen just i detta skrivande nu och jag vet att jag måste finna den igen. Måste finna den !!
Måste finna ett jobb för att det hela sak gå vägen, jobb får man inga om man inte reklamar för sig och söker de heller. Det är väl en logik som inte är ett dugg svår att begripa. Men det i sig är inget man bara gör på ett ögonblick, det tar tid och kraft att hålla på med det. Att sitta och söka jobb via nätet och vara klämtjeck och trevlig och på alerten är inte så enkelt.
Har flera jobb på lut som jag ska skriva ihop min ansökan till, men jag blir så kritisk så det blir inte bra. Försöker och sen tar det tvärnit.
Nej det måste bli ordning och redan på hela den här cirkusen nu. Det ska bli ett stopp och tack och adjö för min del i den manegen, jag ska aldrig dansa på lina igen eller vara den skrattand klownen som försöker visa en fasad som inte finns. Dags för förändring och jag ber vännligen men bestämt om att det skall komma en dag med ett jävlar anama och ett sju helvetes humör inom det snaraste så att det blir gjort.
Hej då för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar