I från klarhet till klarhet mina vänner.

Ett förfärligt blåsväder sveper in över orten och kännslan av stundande skolavslutning och sommarlov känns väldigt avlägset måste jag säga. Höst känns mera troligt än attdet snart ska sjungas om studentens lyckliga dagar.

Men som alltid råder man icke över valet av väderlek och dess olika nycker och tilltag. Det handlar mer om att gilla läget och göra dagen till den bästa ändå, trots stormvindar och kyla. Även om det kan kännas svårare att faktikst känna sig energifylld och på alertten en dag som denna. Men måste man alltid vara det då? Nej faktiskt inte, dagar skall också inefatta en del reflektioner och stillsamare tempo i vardagen tycker jag precis som i dag.

Skulle så gärna packa min väska med lite kläder och bara ge mig av. Har nått en punkt i livet då materialistiska ting känns otroligt betungande och enbart som bromsklossar i livet. Diskuterar med mig själv och slutledningen blir den att jag känner mig som en bohem. Sen kommer jag på vad innebär det egentligen. Vad betyder ordet beohem?

Bohem (från franska bohème; egentligen person från Böhmen) refererar till personer som lever ett okonventionellt liv, ofta i sällskap av andra likasinnade personer med musikaliska, konstnärliga eller litterära ambitioner, men med få fasta åtaganden. Bohemer kan också referera till resandefolk, äventyrare och vagabonder.

Självkart är det så, precis det jag känner och vill leva som, att ha ett okonventionellt liv sällskap med andra likasinnade, vilken frihet! Tänk att leva helt opretantiöst bland människor med konstnärliga, musikaliska eller litterära ambitioner. Bara i fantasin och tanken så känns välbehaget stort och faktiskt så kan jag inte låta bli att le en smula åt det hela. Att få sitt där med min vän natten upplyst av några ljus och bara skriva och ingen tycker att det är konstigt alls.Sova när jag vill, leva hur jag vill. Jo så klart jag är en bohem i själen. En luffare som går där på vägen......

Har minsann inte varit så i alla tider. Inte allt för länge sedan då jag tycket att mitt hem är min borg och i mitt hem där.....Nu känns det annorlunda på något vis. Alla saker och alla ting gör mig fastgedjad i bojor, det känns inte som att den friheten jag söker kan förenas med det livet jag har nu. Är inte ute efter att rusak av mig det medborgeliga vuxna ansvaret, är mer ute efter att vara så fri man kan vara i detta moderna samhället.

När man börjar fundera lite närmare på hur fast vi sitter under storebrors bevakande ögon och tyckande så känns det skräckinjagande för mig. Ingen är fri i dag. Du har massa påtvingande skylldigheter du ska följa om inte så blir du en utfälling ganska snabbt. Utstött till utmarkerna och ett fall för allmän beskådan, den där som inte tar ansvar och beter sig "normalt".

Kanske är det så att det är fullt normalt att faktiskt skrika i högansky när staten kryper in under skinnet på medborgarna och slaviskt uppmanar till både det ena och det anndra? Följer du inte normen ska du piskas med spöstraff tills ryggen blöder, du ska sparkas på tills du ändå reser dig och gör det samhället kräver av dig. Du ska vara en god medborgare och formas till det samhället vill ha dig till. Ja men vi lever i en demokrati och valet står alla fritt, jo visst är det så. De val vi har att välja på är att arbeta 100%. betala våra skulder, vara goda föräldrar som engagerar sig i barnens studier, du ska helatiden vara mycket medveten och ständigt göra val. Du ska stå på tå och hänga med i hela den vardagliga rulliansen, orkar du inte det så straffas du med spöstraff. Det är valet vi har om man nu kan kalla det val.

Jag vill arbeta, jag vill delta i samhället, men på mina villkor och med min ork och kraft. I dag ser jag inte att det är så. Fler och fler trillar i från, orkar inte, sjukskrivs och då är något galet och fel. Kraven och prestationen handlar inte om människors ambition och kraft att ägna sitt arbete full fokus, det handlar om att överleva och fördela kronorna dit de ska när lönekuväret trilla ner. Jakten på pengarna som måste in på kontot varje månad.

En del påstår att det även finns val där, att man faktiskt får lov att räta munnen efter tillgångarna. Ja så är det, men om man gör det också då och känner paniken inför varje månad och räkningarna som dräller in likt ett virus varje månad. Om man försöker, vänder och vrider på det och det håller inte. Det är allt annat än enkelt och svart eller vitt, det är många faktorer som spelar in.

Så ett liv som bohem i bland likasinnade skulle passa mig perfekt. Jag skulle kunna bo i en liten husvagn med min familj och leva för dagen och stunden. Vara bland människor som faktiskt förstår och som delar samma värderingar. Underbara frihet!

Tror att de stehårda kraven som jagat mig under en lång tid har gjort mig en aning allergisk och överkännslig mot samhällets krav. Tittar tillbaka i mina kalendrar och det är fullständigt omänskligt. Kännas som jag har världsrekord i mötestider med Soc, Landstinget, skolan och alla de instanser som säger sig vara den hjälpande handen när det brister. med facit i hand så hade jag inte tillbringat en sekund på merparten av dessa möten för att helt enkelt bespara mig själv en hel del energi och framförallt hade de inte haft makten att knäcka sönder en redan trasig familj.

Åter igen så ska den som redan ligger ner spöstraffas så ryggen blöder, sparkas på och verkligen veta att du din satans avfälling ska lida, du som inte kan sköta dig och vara den normen vi kräver ska straffas hårt. Ber du oss om hjälp så får du också vackert anpassa dig efter den kulturen vi har och det vi frågar ska du svara på, svaren ska så klart vara de vi vill höra inte din sanning. Det vi vill veta och se tar vi ovillkorligen reda på, är det inte så som vi tror så skapar vi oss uppfattningen ändå och till slut  klämmer fram den sanningen vi vill se. Vips har du stämpeln i pannan.

Just därför är jag så otrevligt utmattad på samhällets enorma plågande krav på oss medborgare. Och den bohemen inom mig vaknade till iv, den där som kankse alltid har funnits där som jag låtit sova för en tid. När man får sina barn så säger normen att man ska vara en förälder på ett visst sätt. Om inte norm följs så är du kontig och mycket underlig. Minns så väl hur jag som ung mamma slukade föräldrr tidningarna och verkligen trodde att man var tvungen att ha en nässug till sina spädbarn och ett visst sortiment på tvättlapparna för att duga till.

Kännde helatiden att jag var tvungen att räcka till lite mer bara för jag var en ung mamma. Jag hade ett större ansvar redan då att visa att jag faktiskt dög till. I dag så kan jag ju skratta åt det. Redan på BB sa personalen att jag var så duuuukkktiggt trots att jag var så ung?!? Jaså så föräldrarskapet var en duktighets tävling och hur vilket startled du hammnade i berodde alltså på din ålder. Jag fattade galoppen och har nog aldrig i mitt liv kännt så stor press på att duga som då. Polerade och putsade min stackars unge så det nästan ledde till extrem mani. Stackars barn. Fasta måltider och väl hemlagad mat, allt efter taldriksmodellen och näringsläran. Sovtider och ren pyjamas varje kväll, oavsett om den var smutsig eller inte. Perfektion, perfektion,perfektion. Så skönt att man kom över det där måste jag säga. I dag fattar jag mer än väl att det inte räknas för en sekund, det betyder inget om det själsliga brister och det som betyder något går sönder så spelar det ytliga ingen roll. Det är då helt andra mekanismer betyder något och räknas.

I dag fick jag ett SMS som gjorde mig stolt till tårar och glädje.

Jag fick A på svenska uppsatsen på nationella, tror jag dööörrr så glad  är jag. Läraren sa att det var en av de bättre uppsattserna han hade läst.

Vet ni vad uppsattsen handlade om? Jo relationen till min mamma.och jag har sett utkastet i från det och den sista meningen är, min mamma är min hjälte. Det är just då man vet att det man gjort har betytt något. Det är då man förstår att den där gången på BB för snart 17 år sedan faktiskt innebar att två själar knöt förbund. Hur krångligt än vårat liv faktiskt varit så vet vi att vi har varandra.