Efter det här samtalet så väktes den lilla vilande extratillgången i mitt medvetna sinne till liv och jag började fundera lite på det hela. Och jag ska nu berätta lite om hur det var i går. Tvivlarna och skepptikerna får gärna läsa vidare, men jag behöver inga kommentarer som att jag inte är klok eller att jag är konstig. För mig är det här min verklighet, det kan ingen ta i från mig. Ni som inte vill tro på mig behöver inte det.
I går kväll satt jag på den platsen i köket som skänker mig sinnes frid och är den platsen där jag funnit ro så många gånger. Jag hade min fina kandelaber tänd och som vanligt skrev jag på datorn om dagen och funderard lite mera ytligt på vad vi hade pratat om tidigare under dagen. Plötsligt kommer den där kännslan att hon, min hjälpare, den där kvinnan som jag känner av så ofta var med mig. Inte ett dugg fysiskt, men mycket väl i mitt sinne på något vis, kanske inte det direkt medvetna men djupt inombords. Hon är en av tre som brukar "visa" sig väldigt ofta. Hon har två till med sig men de är inte lika pockande på att nå fram till mig, det är hon, kvinnan som är mera tydlig och kännbar i sin närvaro.
Jag bejakar nu hennes påkallande av min uppmärksamhet och det skickas liksom som bilder och kännsloflöden till mig. Och jag börjar berätta för min sambo om vad jag känner och får. Jag har inte alls den blekaste aning om vart det ska leda mig, jag kan inte alls hela historian i huset men jag vet att han som växt upp här har den med sig på ett annat vis.
-Hon berättar för mig att hon är ledsen för det som hände då som i dag påverkar vårat liv, hon känner sig nästan lite generad och tycker att det var bra onödigt att det hela blev som det blev.
-Nja jag vet då inget om en fejd som har varit i det här huset, inget som jag har hört om, säger han och jag ser att han funderar.
-Jag känner att de två hon har med sig är mer som syskon, inte en man hon är gift med.
-Tja jag vet ju att det var väldigt många som bodde i huset, det var generationer och släkt och familjen hade 11 barn men fick av någon anledning flytta och ett barn lämnade dom kvar till en moster som inte hade egna barn. Deras mor och far flyttade längre bort i byn med de 10 barnen och lämnade ett kvar.
Det är då jag så starkt känner att det är ju hon, hon som blev lämnad. I mitt kännslo flöde känner jag mig fnissig och kännslan av att äntligen har du fattat vem jag är kommer. Fnissights kännslan håller i sig men i det här medvetna så kommer mina tårar, tårar av lättnad. Tårar som man kan känna av att äntligen har man släppt ut något man burit med sig och kanske äntligen berättat, så är nog det bästa jag kan beskriva det hela.
Bilderna jag får är pendlande mellan en äldre kvinna och ett barn, men det är samma person. Hon berättar för mig att hon lekte med sina syskon i bland men att hon aldrig mer blev acepterad och en del i sin familj igen. Det var en sorg hon bar med sig i hjärtat under hela sitt liv. En bild är också den att hon sträcker fram sin hand och i handen ligger det ett smycke av något slag i silver. Hon pekar också ut platser där specifika händelser har hänt. Jag berättar det för Jonas och en av sakerna är att hon en gång när han var liten hjälpte honom till rätta. Han var några år och gav sig av, liksom rusade i väg så som barn i 3 årsåldern kan göra. Hon pekar ut riktningen och ger mig den kännslan av att hon hjälpte honom till rätta igen för det hade slutat illa annars. Hon pekar åt det hållet där vi har gungorna, och jag ser klart och tydligt vatten och diken. Så ser det inte alls ut i dag, men bilden jag får är mycket tydlig.
När jag berättar så säger Jonas att jag visst för länge sedan hade talat om att han som barn hade rusat i väg och att det kunde ha gått illa, jag själv minns det inte alls, men tydligen har det varit uppe på tapeten tidigare. Jag har heller aldrig hört någon berätta om det tidigare.
Min hjälpare heter Kerstin, jag har tidigare trott att det varit Karin eller något liknande. Nu vet jag att det är Kerstin och att det är hon som blev lämnad hos sin barnlösa moster när hennes familj flyttade. Hon var i 4 års ålderna när hon plötsligt inte längre fick dela sin vardag med mamma, pappa och sina 10 syskon.
Hon ger kännslan till mig att hon under hela Jonas liv varit med honom, men han är inte lika lätt att nå som mig. Jonas själv reflekterar över det hela och säger att det kanske är därför han aldrig känner sig ensammen, han har aldrig haft problem med att vara själv. Aldrig någonsin kännt det som att det skulle vara problem, man måste också se olikheten mellan att vara själv, och känna sig ensamen och övergiven.
Mitt kännsloliv är i gungning och tårarna strömmar ner och jag kan nästan fysiskt känna hur hela systemet snurrar i gång i min kropp. Jag blir varm på kinderna och det hettar i ansiktet. Kerstin är ingen sorgsam själ, snarare tvärtt om. Mycket skratt och hon ansågs nog som lite omöjlig som barn. Små busstreck och inte alltid så lätt att hantera för vuxenvärlden.
Vad är det då hon menar med att den uppkommna fejden då skulle ha påverkat vårat liv i dag? Ja det får jag ingen klarhet i alls. Men när jag känner de här kännslorna och får bilderna klart och tydligt framför mig så förstår jag och ser det som mycket förklarligt varför den liberala synen på människor och kärleken till varandra har levt kvar hos Jonas och hans föräldrar. Det är naturligt vis ett nedärvt socialt arv de bär med sig ända i från Kerstins tid, förvisso kanske inte alls så ovanligt att man då lämnade i från sig barn och att man gifte om sig när den äkta hälften avled osv. Men synen på människors betydelse och kärleken och omtanken till varandra, oavsett blodsband eller inte,är mycket utpräglad och jag kan se sambandet med mycket av det jag lever med i nuet och koppla en hel del till historian.
Efter en stund så känner jag inte längre närvaron lika utpräglad och stark. Jag känner att det är bra för nu och att det viktigaste för stunden var att förstå och känna budskapet om att änglar visst finns dom.
Jonas är en skeptiker, kanske inte lika mycket som förr eftersom vi talat om det här många gånger. Men jag påminner honom om den där bilkraschen han var med om 2004. Jag frågar honom om han verkligen tror att man kan krypa ur en totalkvaddad bil som ligger på taket och halvböjt runt ett träd utan en enda skråma på kroppen utan att ha haft det vi i dagligt tal kallar änglavakt?
-Jag har faktiskt funderat en del på den saken,säger han då.
Kerstin var med honom då, hon berättar det för mig och jag har också en klar och tydlig bild av hur det såg ut i bilen precis efter att det slutat snurra och allt blev tyst.Jag ser hur hon klappar om Jonas och stryker honom på kinden och säger att det kommer gå bra. Jag ser och känner att hon är där när han kryper ur bilen. Jag får en bild av att hon går bakom honom när han går mot vägen för att skaffa hjälp. Jag vet att hon var där och jag vet att hon följde honom väldigt nära, hon berättar det för mig.
Jonas har inget minne eller någon kännsla av att han kände närvaro just då när jag frågar honom. Men när man ser bilen och vet hur olyckan gick till och hur långt bilen flög i luften, snurrade runt och slog av träd innan det tog stopp så kan man inte annat än se och förstå att änglarna och hjälparna hade lite att göra just den dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar