Att fostra sina barn på detta viset har inte alltid varit världens smidigaste väg att ta sig fram på måste jag ju erkänna. Jag försöker att själv statuera upp regler och ordningar utifrån vad jag verkligen tycker, är det så in i helvete farligt att äta mat framför TVn? Det kanske inte är det. Men man ska också kunna föra sig vid ett matbord, och man ska också veta att mormor aldrig skulle tillåta att mat förtärs i TV soffan, då är det bara vackert att räta in sig i de leden, även om man absolut inte håller med mormor.
I dag berättar sonen att de väger den kastade maten för att på detta vis försöka få en uppfattning om hur mycket onödigt slängande som sker efter skollunchen. Nyligen hade det bara slängts lite över 1 kg på en dag, medans det hade varit betydligt mer en annan dag. Jag frågade honom vad detta berodde på. Han var inte säker men en diskussion inleds.
-I bland kan det väl bero på att man inte alls har tid att äta för att det kanske går förbi en kompis. Fröken sa att om man har en köttbulle kvar och kompisen går förbi och är färdig så kanske man slänger köttbullen i stället. Jag menar skulle man inte ha tid att äta upp en enda köttbulle?
-Jo det har man väl visst tid med men fröken gav väl bara ett exempel på hur det kan vara för en del.
-På de korta dagarna så slängdes de mera, det tror jag beror på att vi har för kort matrast. Jag sitter oftast kvar själv i matsalen med femmorna. Men nu får vi ta maten själva och det tycker jag att är bra. Jag tar alltid precis så mycket jag vill ha och äter då upp allt jag tagit. Det äckliga är den där smörkartongen som alla elever är i. Den är full med smulor och om någon tappar kniven på bordet så vet man väl inte alls vad den landar på. Det tycker jag inte om alls och vi borde få små engångsförpackningar som på syrrans skola.
-Du får ta upp det då på något vis med mattanterna.
-Ja men när man säger något till dom så säger dom att de inte bestämmer, det tycker jag visst att de gör, det är ju dom som jobbar där.
-Jo så kanske det är men på något vis så tycker jag att du ska framföra det hela.
- Sen är det så konstigt med vissa regler på skolan, i bland när vi leker bäckkull så kan någon fröken se oss och säger ingenting. När nästa fröken ser oss så kan hon komma och säga till att vi inte får vara där. När vi säger att fröken redan har sett ocss och inte sa något så säger den andra fröken bara, ja men hon visst väl inte vilka reglerna är. Hur sk vi barn då kunna veta vilka regler som gäller när fröknarna inte vet det? Och varför får vi inte leka där?
Och visst kännns det som att många regler sätts bara för att, sen är det ingen som vet varför. När det har med en bäck att göra så förstår jag mycket väl om regler måste sättas. Men mig veterligen har alltid denna bäck existerat på skolan och inget barn har hitills förolyckats på något vis. Frågan är om mer onödiga regler sätts så att ingen fröken till sist orkar vara rastpolis och helatiden jaga ungar som bryter mot regelvärket eller ännu värre kommer i håg det hela själv.
Sonen tycker att det är konstigt och att det hela är godtyckligt, och att det inte ska vara på det viset. Och jag håller med honom till fullo. Regler måste man ha och där med också efterfölja. Men varken fröknar eller barn ska behöva ha med sig en manual ute på rsterna så att de vet vad som gäller. Detta blir inte bra och så klart leder det till mera oordning än vad som behövs och säkerligen ännu flera regler, det hela går runt.
Min dotter är fostrad i samma anda och där regler och ordning sviktar så blir det gärna kringelkroker. Det har minsann inte varit lätt att hålla de båda två otämjda hästarna i hagen måste jag säga, det har många gånger varit mycket heta debatter och svåra beslut. Sonen som är 6 år yngre har vi haft samtal med på helt andra nivåer än dottern. Jag har fått den turen att bli morsa till två mycket starka individer med ett enormt stort krav på en vuxens stopp och uppskuffanden under dikeskörningarna. Balansen mellan bromsa och släppa är mycket svår. Detta har också visat sig vara det sättet att fostra de båda mot målet att bli egna individer med kraften och förmågan att tänka själva och förstå helheten av livet.
Jag ser att ett av det viktigaste i dagens samhälle är att kunna tala för sin sak. Att ha förmågan att våga och klara av att på ett bra sätt göra sig hörd, det är då man syns och finns.Att också ha den förmågan att ifrågasätta och tänka och se är ytterst viktigt. I dag blir det mycket svårare om man inte har den typen av förmåga. Det blir svårare om man inte vågar klviva fram och ta sin plats i socialasamanhang och man försvinner då väldigt lätt i mängden av sårlet i från andra människor. I dag är det inte alls ovanligt med olikheter av något slag, vi har ett samhälle där individualismen på alla olika plan tar stort utrymme, det är då du måste klara av att visa din person och våga stå upp och tala för din sak, det är då du märks. Oavsett om det haldar om anställningsintervjuer eller att som elev göra dig synlig på aldra bästa sätt i klassrumet så är det rådande regler som gäller.
Detta är en kosnt och det inte lätt för de individer som inte har den personligheten. Men när nu mina små växer upp och dag för dag ser jag de båda utvecklas så kan jag inget annat än luta mig tillbaka och bara känna mig nöjd över att den som försöker kasta sig in i en debatt med någon av de båda kommer få det väldigt tufft om de inte har väl underbyggda argument.
Mina båda barn är så olika så det är som natt och dag. En Mulle i skogen gubbe och en dam som inte ser någon anledning till att besöka skogen i onödan. Hon intresserar sig för musik, konseter och stadsliv. Grabben kan i sin ensamhet gå runt och kika på löven, myrorna eller annnat som han tycker är jätte spännande. Men för en tid sedan så sa syrran: Jag tror att jag och lillebror kommer att bli bästa vänner när vi är stora, precis som du och moster.
Det var då jag kännde att de båda har något så stort gemensamt, något ingen kan ta i från dom, de har varanndra och det kommer de alltid att ha i både vått och tortt. Snart är de båsa stora nog att ta vara på sig själv. Kärlek till de båda och all min respekt.
1 kommentar:
Så fint. Kram <3
Skicka en kommentar