Ge mig psykofarmaka och lite mindre svidande magsyra, tack!

Skrev just om den stundande julefriden som inte riktigt infinner sig i familjen. Har en son som just i skrivande stund är sur like hell för att hans snöskor inte fungerar enligt hans egen plan. Läderremmarna åker upp och han är skitförbannad. Dottern komm just ner med kudden i nyllet för hon har varit uppe hela natten surfandes på internet. Skitbra beslut då man borde avsätta söndagen inför kommande prov på Måndag, eller inte!

Jag blir ytterst jävla stressad i dessa situationer. Kanske kunde någon se att mamma kan behöva hjälp med hushållssysllorna. Nej inte då, det skiter väl vi i. Sen sprids skitig tvätt och massor av annat hit och dit, det spelar ju ingen roll för det är ju ändå ingen ordning på något.

Fan i helvete så grinig jag blir. Men någon ,som jag inte känner till, har visst utsett mig till den som ska städa upp skiten efter dyngspridarna. Detta avtal är inget jag sjävl har ett enda minne av att jag har ingått med någon.

Får jag skylla mig själv kanske? Ja troligen är det väl så. Har väl grävt min egen grop då jag har ställt upp på varenda liten vink. Jag har gjort det av vänlighet, men se det tycks ju ha blivit väldigt fel. Varför och av vilken anledning ska jag släppa allt jag har för händern aoch kasta mig i väg på deras uppmaningar om att köra mig hit eller dit eller köpa det eller det? Nej jag börjar faktiskt se mindre och mindre anledningar till detta.

Saker som trillar ner på golvet, ähh jag tar väl upp det sen !! GAQQWWAAAQQJJIIGG!!
Varför har jag misslyckas så fatalt. Det värsta jag vet är skiter väl jag i, orkar fan inte, ähh det får väl någon annan göra. Det kan reta mig till bristningsgränsen. Ingen jävla stake i ungar alls i dag. Ingen käparanda alls, hela livet ska serveras på silverfat, snyggt upplagt annars får det vara? Herre gud vilken chock det kommer bli den dagen när man inte har sin morsa där springandes före och efter.

Skitfrän partyhatt man kommer ha på sig då sanningen plötsligt dyker upp och insikten om att det fan inte är så glammitgt att jobba skiten ur sig om man ska ha sina kronor på kontot.
-Kan jag få 500 kr, jag vill köpa en ny tröja.

Pengars värde är liksom något som inte finns på världskartan, varför då? Jo för att jag så många gånger trodde att jag var snäll. Jag har gett det jag inte fick själv. Minns de få gångerna jag fick åka med mamma till Mora för att hndla kläder, oj vilken lycka det var. Nu tas detta förgivet att så ska vara i tid och otid. Jg har ju ing kläder.

Nhäh du, du handlade ju nyss, ja men jag har inget att ta på mig. Underligt när det ligger kläder utspridda överallt efter golvet. Knepigt det där. Till slut kommer det väl fram att det visst finns kläder, men inga snygga. Åååååhh, då kan jag lova att jag går i spinn.

För en person med noll inkomst så tycker jag nog att garderoben som ligger på golvet är väldigt stor. Och jag blir mäst ledsen. Inget är värt något liksom. Fan jag skulle inte ha varit så jävl dumsnäll och satt mig själv åt sidan så många gånger.

Jag vill ta tillbaka makten över mina egna pengar, jag vill sluta tycka så fasligt synd om mina barn som inte får allt de pekar på. Jag vill sluta känna mig ledsen för allt det jag ger inte är värt ett jävla dugg. Tack, det var väl fint. Sen blir det inget mer.

Det här handlar om mina förväntningar, så som jag själv är och var under min barndom. Jag var så otroligt tacksam för allt det jag fick. Jag red på malungsridklubb, det var ungefär vad mina föräldrar hade möjligheten att ge. Så många gånger jag såg på min syster som fick andra saker och mamma sa,du vet du tar ju ridlektioner och det gör ju inte din syster. Jag acepterade det fullt ut. Det var inga problem alls, rida var det roligaste jag visste och så klart förstog jag att min syster som inte gjorde det kanske då också fick möjligheten till lite andra saker. SÅ var det då.


Jag blir bara så väldigt irriterad på att det ständigt är väldigt taget för givet vad jag ska göra, punga ut med för pengar. Jag är också en människa som känner saker, jag jobbar för mina pengar. Hur många gånger har jag inte klivit ur sängen vid 06.00 rycket för att ge mig av på jobb. Det är ingen jävla hobby jag har, det är ett ansvar och ett vuxet åttagande. Ett krav som ställs på mig och då får man fan i mig svälja ner, jag orkar inte, ähh vad då osv.

Att jag nödvändigtvis skulle behöva psykofarmaka var att ta i, det finns det människor som behöver bra mycket bättre än mig. Men fan i mig när det brinner till i skallen och man dagligen möts av en nonchalans och en likgiltighet till ansvar, då vete fan vilken tablett jag skulle behöva för att stilla mig.

Det är ju en himla tur att man älskar sina barn.

Här var det tänt.

I dag är det redan tredje advent. Det går i en sån fart så det känns nästan som att det skulle vara lika bra att elda på hela staken på samma gång. menar då är det gjort och ljusen brinner ju så fint.

Under juletider kommer det många minnen till mig. Barndomsminnen som jag varmt sparar i mitt hjärta. Som för många anndra är just julen en mycket emotionell tide, det är då man ska tvångsmysa med alla, speciellt sin släkt. Det är då man ska vara glad och stenrik säger handeln. Man ska också äta ihjäl sig i samma veva som man överöses av reklam och tidningstips med den ena bantningskuren efter den anndra.

Allt handlar om pengar och om man inte har de där eftertraktade kronorna då? Ja då får man paniik även om man satt på sig riddarrustningen och verkligen inte vill hamna i panikkännslan. Den 23/12 börjar jag jobba kl 13.00. Och efter mina uträkningar så ska lönen trilla in på kontot samma dag. Alltså ser den med lite list att jag kommer få ett jävulskt schema om jag ska hinna färdigställa allt inför julen på någon timme. Julklappar och julmat skall under några timmar inhandlas :-/

Visst är det ju så att det även hålls öppet på självaste Julafton i butikerna också, men vart fan tog den där julefriden vägen? Åt helvete med trivsel under den mjuka pläden vid brasan liksom.
Nej det här ska det nu vara slut på, den ekomomiska tungsama biten är snart ett minne blott. Snart är det dags för mannen i huset att ge sig av för arbete i grannlandet, det land man verkligen kan jobba och tjäna pengar i. Den som säger att pengar inte är allt ljuger, den har aldrig varit utan. Jag brukar säga att det är mycket skönare att gråta med kronor på kontot.

Nå väl, värre saker har vi allt klarat än ett ruttet ekonomiskt läge. I det stora hela vet vi att det kommer bli bra, någon gång måste det väl vara våran tur också att få ha det lugnt i själen kan man tycka.

Förkylningen håller fortfarande ett stadigt grepp om mig och familjen. Snuskigt grönt segt samtidigt så känns det i kroppen också. Trött och sliten. Vid minsta ansträngning kommer svettpärlorna. Nu har det hållit i sig i månader. Det har pendlat mellan lite bättre och sämre, aldrig gott över och blivit bra.

Vad har jag då annars att skriva om tro? Händer ju så klart massor av trevliga saker också runt mig. Som i går när vi tillbringade aftonen hos min gammla svärmor och i gemenskap kikade på Nobelbanketten och åt lite gott. Det var en god trivselafton som avslutades med lite hjortronglögg. Jösses så gott, kunde ha slukat hela flaskan själv, men jag delade allt med mig lite.

Under gårdagen så kördes rälsbussen sin sista tur på Västerdalsbanan, nu är det slut på det. Nu mer kan man bara resa med buss till och från orten. Synd och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så illa så att det hela ledde till en begravning av hela Västerdalsbanan.

Åter igen kommer kännslan av att vi som bor på en liten ort inte är liksa betydelsefulla som medborgarna på större orter. Det känns kluvet på många sätt. Det ropas gärna efter närproducerade varor och öppna landskap, och i nästa andetag så tas det bit för bit i från oss det som hjälper oss i vardagen att få livet att snurra. Det skärs bort bit för bit, allt i från läkarvård,röntgenapparater till kommunikationsmedel som gör det väldigt enkelt och smidigt för alla som vill ta sig till och från orten.

Jag vill påstå att det absolut är hällsofarligt att bo här om man lider av någon sjukdom som kräver snabb läkarvård, eller om man plötsligt skulle hammna i ett akutläge. Det är inte heller speciellt tryggande att bo här då polisen inte alltid är på avstånd så att man snabbt kan få hjälp om det skulle behövas. Ambulans kan du heller inte räkna med då området är stort och närmaste ambulans kan vara många mil och timmar bort.

Det gäller att planera sina sjukdomstillfällen på kontorstid, för på helgerna har vårdcentralen stängt. Att göra illa sig akut måste man också passa sig väldigt noga för, att göra några större utsvävningar under vintersäsong är ett dumt väl, då slukar fjället en hel del av resurserna för oss i samma kommun men 8-10 mil längre bort. Bryter man benet under lågsäsong eller om man har tur att mabulansen är lite närmare så bör det inte vara några problem med en transpot till sjukhuset 8 mil bort.

Självklart har det även dragits in på förlossningen också, dettta ska ske i Falun och det är några timmar i bil för att nå dit. Tack och lov för att jag inte själv behöver fundera så mycket på detta. Men jag vet att det gnagde i mig sist när det var dags för min del, då var det bara till Mora man skulle och det var nog så lång väg tyckte jag då.

Nej det är lite svårt att hålla flaggan i topp när man börjar fundera på eländet. Det äv väldigt svårt att i bland motivera sig till vad som är så bra med att bo där jag gör. Det är också lika svårt att se att framtiden är ljus och posetiv här, det är jätte svårt.

I morgon är en annan dag, nu eldrar jag på nummer tre, sen får vi väl se då.

Alfred Nobel, tack som fan!

Som alltid denna dagen är det festligheter i Stockholm. Våran huvudstad är väl besökt av betydelsefulla människor i från när och fjärran. Det handlar om Nobelpriset, ett hederspris som innebär stor ära att få.

Under årens lopp har detta blivit ett intresse för mig att följa och se på TV. Vi skapar en liten festligare stämmning kring TVn och förljer med förtjusning vad som händer och sker under denna dagen.

Har sett och lyssnat på de tre kvinnorna som i år får Nobels Fredspris. Kvinnor som mot alla odds har banat väg mot fred och frihet för människor i länder som inte har den blekaste aning om vad demokrati betyder. Men alla tre hade modet att våga och med sina liv som insatts verka för det de tror på. Under en av kvinnornas tal så säger hon, en del tror att vi för alla kvinnors talan men så är det inte, vi vill hjälpa kvinnorna att våga föra sin egen talan. Just i det ögonblicket kan jag inte hålla i hop tårkanalen, jag blir så berörd av att höra hennes ödmjuka sätt att se på sin egen kamp i livet. Det som kommit att göra henne och de två anndra kvinnorna till pristagare av Fredspriset.

Alla de som i dag får ta mot sina priser har på ett eller annnat sätt på ett banbrytande vis gjort saker som förändrar världen. Många har ägnat hela sin livstid åt ett forskarjobb på ett väldigt litet område, men som ändå kommer ha en stor betydelse för oss. I fjol hade fysikpristagarna forskat fram någon typ av ämne, fråga mig inte vad, men som de påstog så småningom kommer leda till vikbara bildskärmar.

Är det inte helt fantastsikt så säg! Man bara vecklar i hop sin surfplatta och stoppar i fickan, coolt :-)
På frågan vad de skulle göra med prispengarna, som är en ansenlig summa pengar så svarade han,
-En del ser pengar som något otroligt viktigt, en del ser det som en oviktig klup av guld. Så länge man inte bryr sig om den och låter den vara är den ganska betydelse lös, jag väljer att se det så och fortsätter mitt jobb som vanligt.

När man ser skildringarna om dessa framstående människors liv så ser man mycket spännande personligheter. Pristagaren i kemi 2010 vars fru tidigt hade insett att hennes man inte satte henne främst, det var hans forskning och hans tror på att nå resultt som var det viktiga i livet. Hon hade acepterat detta faktum men under några gånger i deras gemensama liv satt stopp för hans vistelse i sitt forskar rum, en av gångerna var under en jul då hon absolut tyckte att han banne mig fick lov att tillbringa sin tid med familjen, och han gjorde det. Hon beskrev honom inte som en människa som på något vis struntade i sin familj, hon beskrev honom som en människa som hade ett kall i livet och så som vi andra gör naturliga saker i livet så som att andas så såg hennes man på sitt liv som forskare.

Det är sällsynt att jag träffar likasinnade som efter bankettens slut ser fram mot nästa års festligheter. Det är inte många som jag faktiskt. Och kanske är det väl inte så konstigt om man aldrig har givit detta en chans att kika på. Gör det, det är jätte spännade!! :-)

Jag är tacksam för att Alfred Nobel en gång i tiden instiftade detta priset, tycker att han var bussig som genom detta nu ger mig en inblick i en värld för mig som är så långt bort. All heder och respekt för pristagarna och deras jobb. Runt klockan 19.00 startar banketten, Var god stör ej.

Fiffel i Kommunens peningavalv. Vem är det som gör så?

200 000 svenska kronor har i från kommunen först över till ett privat konto. Detta kan man läsa om i dagens lokala tidning dt.se

Redan i går kunde man se artikeln på nätet och som en löpeld startar spekulationerna, nyfikn och onda tungor börjar genast tala.

Jag blir bara förbannad. Jag känner att en människas handlande på det här viset har långt bakomliggande orsaker och anledningar till att detta blev som det blev,därför behöver inte kaffereps SÄPO alls spekulera och gotta ner sig i en människas absoluta livskris. Personen som gjort det här har handlat fel, det säger jag ingt om. Men ännu handlar det om en polisutredning och ingen står åtalad eller är dömd, mer än av lokalbefolkningen.

Vilka är de som tar sig rätten att idiotförklara, baktala och tala illa om den här människan? Är ni felfria? I artikeln kan man läsa om att det hela handlar om pengar till spel, ett sepelberoende är ett beroende som alla andra beroenden. Då handlar man inte speciellt rationellt eller vettigt alla gånger. Det är ju en ganska klar bild gemeneman har över en person med beroendeproblematik eller hur?

Varför ska då människor gotta sig åt den här människans felsteg? Varför kan inte ortsbona se det som jätte bra att det hela kom fram i ljuset och att nu människan kanske har en chans att få hjälp. När man kommer till kommunens pengar och hur pengarna förvaltas genom politsiak beslut och bara rinner ut i sanden på skitsaker då är det fan i mig inte en enda människa som bryr sig, och jag lovar att det handlar om långt högre summor än 200 000 kr.

Att kommunen gång på annan förskjuter lagen lite åt sidan och har en sorts svågerpolitik där tjänster och gentjänster råder i  många fall det är det inte en enda malungskarl som lyfter på ögonbrynet för, vad fan är det med er?

Men en människas olycka och irationella handlande det blev plötsligt jätte intressant och man kan döma personen på två minuter och gärna säga att den ska straffas si eller så. Påminner ännu en gång att alla går fria tills motsattsen är bevisad, så även i detta fallet. Och om människan blir dömd av en tingsrätt så är det just en tingsrätt som utfärdar vilket straffet blir. Inte kaffereps SÄPO som hellst anonymt spyr ur sig dumheter  och dömer ut människor på löpande band efter öga för öga tand för tand princiepen.

Det är just i sånna här lägen jag kan se på min hemby med ett unns av avsmak för människors beteende. Jag har väldigt svårt att aceptera att människor i ondo kan döma och utmanövrera personer på ett ögonblick, utan att ha den blekaste aning om något, enbart en futtigt skriven artikel i lokalpressen. Är det så svårt att se att det är en person med kännslor, skuld och skam som i ett väldigt svagt ögonblick fattat absolut fel beslut. Man kan faktiskt ta avstånd i från en handling, men för den skull verkligen inte mosa sönder en hel människa, eller kanske i detta fallet en hel familj, vad vet jag.

Varende person som går på jorden har säkerligen mer än en gång fattat ett galet beslut. Så vem har rätt att döma den här personen? Nu handlar det om ett kännsligt kapitel som pengar, det brukar i alla samanhang få i gång människor. Men för övrigt då, är det så att vi kan säga att vi under hela våran livstid har varit de absolut smartaste personerna som aldrig felat. Nej jag tror banne mig inte det.

Nu har det hela uppdagat sig är det inte bra det då? Jag tycker att det bättre och mer ödmjuka sättet är att stödja människan genom att se det hela som en dum handling men ändå ge en chans att återhämta sig och komma igen. Ingen ska alls någonsin behöva bli straffad av ett samhälle för sitt felsteg, det sköter Tingsrätten. Jag tycker att man kan visa respekten och bry sig om och jag är säker på att den här personen har gjort mycket mer bra saker i sitt liv än dåliga.

Jag kan här och nu erkänna att jag sitter själv i en ekomomisk jävla åtskruvad fälla, skulder och lån som har blivit svårhanterliga av en situation som startade för 4 år sedan, plus en vargavinter i fjol där elräkningen var dödsstöten. Jag kan säga att det obehaget i magen och alla sömnlösa nätter är allt annat än behagliga. Är jag en dålig människa för det? Är jag en sämre medborgare för att jag inte klararat att reda i min situaton? Nej inte ett dugg, det kommer aldrig någon att få mig att tro. Men jag är ganska så säker att det finns de som tycker en hel del om den saken också. Faktiskt så skiter jag i det, det drabbar ingen mer än mig själv. Det är då enbart jag som sakterligen får lov att tugga av skulden. Ingen annan. Sen får andra tycks och tro vad de vill, men jag vet varför det har blivit så här. Den storyn kommer avhandlas i senare blogginlägg.

Jag vet hur fort det går när det börjar trassla. Jag vet hur fort en obetald räkning mer än tredubblas. Jag vet hur det gnager och sliter i tankarna om att varje jävla dag fundera på hur det ska gå, kommer det gå den här månaden också eller hur fan gör vi? Jag vet hur svårt det är att ta tag i saker som absolut just då känns fullständigt övermäktiga och strutssyndromet är ganska lätt att ta till. Ner med skallen i sanden, blunda stenhårt, fly genast i från det ohanterbara och blunda. Det känns bättre då, just för stunden. I morgon ska jag fixa det, det ska jag verkligen.........sen kommer det till nää, i morgon ska jag...Så rullar det på.

Jag har ändå turen att inte vara beroende av varken spel eller alkohol som kräver omåttligt med pengar för att hålla i gång. Och jag kan heller inte säga att jag aldrig någonsin skulle ha handlat lika som människan i artikeln, det kan jag inte säga för jag lever inte dennes liv och jag har inte en aning. Just i skrivande stund så känns det handlande väldigt avlägset och långt bort, och jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer i samma situation, men jag vet hur ytterst obehagligt penningabekymmer är att gå runt och bära på.

Vem du nu än är så kanske du läser min blogg, vad vet jag. I så fall så lyckönskar jag dig på vägen. Och jag hoppas att du får god hjälp att reda ut situationen och att du snart finner en väg ut ur eländet.

Ödmjukaste skrivna ord av Anna-Sabina.

Anna-Sabina, det är jag det.

Surfar runt och kom på att jag nog är en lite underlig individ med spridda intressen,kunskaper och kanske aningen udda skills. Jag vet inte hur anndra tycker sig se mig som människa, individ,kvinna, mamma eller vad det nu kan vara. Kom bara att tänka på en sak just nu.

Hittade Hovets sida på Facebook, då menar jag det Kungliga, inte arenan. I samma stund ploppade det upp en sida om Judas Priest som ska lira, den sista världsturenen ever sägs det. Och gissa var de ska lira, jo om inte på just Hovet i Stockholm.

Plötsligt förenas två av mina förtjusningar i livet, nämligen hårdrocken och Sveriges Kungahus. Två helt olika ting men ändå så förtjusande roligt och intressant. För gemeneman kan detta ses som två ytterligheter väldigt långt i från varandra, men för mig är det inte riktigt så. Det som är spännande i båda fallen är det historsika, det är roligt att vetgirigt finna nya kunskaper och det som kanske anses som mindre viktigt fakta.

Flertalet av mina hårdrocksfavoritband är de som en gång var startskottet på det vi har i dag i musikväg, de som liksom var först. De som ingen trodde på då men som belv det väldigt unika och hållbara genom årtionden. De som lirade sin musik och tyckte att det var förbannat roligt och vägrade att lyssna på onda tungor. De var då kids som gav sig tusan på att göra sin grej och hålla fast vid sina drömmar. Och det var ju en himmla tur det.

Stderar man det svenska Hovet så ser man lite likheter. Många av de moderna kungligheterna har gjort revolter på olika vis, även historiskt. Kungen är en speciell personlighet om man "lär känna" honom. Han har genom tiderna gjort en hel del avsteg i från det som ansetts korekt i de kungliga guldfärgade korridorerna. Just nu är debatten om Kungens club liv vara eller icke vara på tapeten, det lägger jag inte så stor vikt vid. Det är mer de offentliga avstegen i från det kungliga som får mig att känna stor resekt och kärlek för våran regent.

Som när Kungen höll tal efter Tsunamikatastrofen, en Kung får inte alls bli politisk. Men under det talet dängde han på regeringen ordentligt, men på ett mycket fint och underfundigt sätt. På ett personligt vis berättade han om förlusten av sin egen far och under det talet så känndes det vilken människa med ett fint hjärta han är.

Eller som ganska nyss när han svarade skvallerpressens reporter att Drottningen skulle få öronen avklippta, det fick mig att skratta.
-Hur mår Drottningen nu, jag har hört att hon är sjuk.
-Ja eftersom det är just du som frågar så kan jag berätta att hon fått sina öron avklippta, säger Kungen och man ser hur alla runt om har fullt upp att hålla sig för skratt.

Under dagen har jag också hunnit med ett besök hos frissan. Tyckte att jag blev fin, det hela kräver lite lite pyssel och hårvax, sen ska det hela då vara en modernare variant av en mohikan frisyr.
I dag så tindrade min kära dotter i ögonen och sa, tänk att jag har en mamma som har sidecut. Själv hade jag inte funderat på den saken men det gick upp för mig då, ja jag har ju faktiskt det. Och jag har en frippe som jag gillar.

Har också hunnit varit lite politisk i dag och diskuterat Smedjebackens inköp av surfplattor till kommunstyrelsen. Så nog har jag många olika intressen som på olika sätt engagerar mig. Inte allt för ofta jag funderar på det men i dag så komm tanken, tusan vad med saker jag vet lite om. Har också funderat över Salafisterna i dag. Det är den skaran människor som vill bruka sig av sharialagarna och tycker att den islamska läran skall vara absolut bokstavstrogen kort och gott.

Så som ni ser har jag mycket att syssla med under dagarna. Det är mycket jag har att fundera på. Jag är inte expert på något, men nog kan jag påstå att jag vet lite om mycket utan att skämmas eller ta i.

Slut för i dag, tack för idag.Hej på en stund.

Transporterar tårta, tonåring och en idrottsväska.

-Mamma, kan du köra mig till skolan på Måndag?Har lovat klassen att jag ska bjuda på tårta.

-Ja visst kan jag köra dig, men kan du inte ta bussen?

Vet absolut vad svaret blir men jag kan ju inte låta bli att föreslå bussen som alternativ för en transport med tårtan till skolan.

-Nej men va fan, jag kan väl inte åka med en tårta på skolbussen fattar du väl!
-Det kan du väl visst det, konstigare saker än en tårta måste väl folk ha haft med sig på en buss.

Skrattar gott inombords, det är lite roligt att retas med en ûberkännslig tonåring, samtidigt så vet jag att det inte alls är så roligt att bli retad av de vuxna som aldrig i livet någonsin kommer fatta hur det är att vara ung. Spelar ingen roll hur pedagogiskt jag än förklarar för att bli vuxen så är det omöjligt att inte ha varit tonåring, det går inte, det är omöjligt. Svaret blir då att tiderna har förändrats och på stenåldern,när du var ung mamma, så var det annorlunda.

Jo men tjena Kungen, stenålders morsa håller jag inte med om. Det är 15 år sedan jag själv var 16 år och ungdom, men budskapet når inte fram till de piercade öronen med många extra hål i, nej se hörseln blir plötsligt väldigt nedsatt hos mottagaren. För 15 år sedan var föresten mina egna öron fullsmetade med örhängen också, så jag vet att det spelar fan ingen roll. Vuxna fattar inget, så är det bara.

Hur det nu än är så kommer det icke på frågan att transportera en tårta på skolbussen, jag har fattat. Och om jag nu inte kan köra så kommer klassen inte få en smakbit av det goda och att de då blir utan tårta är så klart mitt fel. Detta vill jag ju inte vara med om alls. Klart att jag kör ungdomen till plugget med bakverket. Jag är ledig och allt kommer gå galant på Måndag arla morgonstund.

Tårthuv lånas in och allt går i fredens tecken. Tårtan blir jättefin, stolt som tuppen blir jag när dottern svingar spritsen som om hon aldrig gjort annat och skapelsen blir så tjusig. Jonas har ju bagerskor i sitt släkteled men eftersom de inte biologiskt har band så kan det inte komma där i från. Jag är fullständigt värdo på bak och matpyssel. Att min karamell i livet skulle ha ärvt färdigheterna i från mig kan jag tyvärr inte skryta med. För övrigt är vi kopior,med just när det gäller baktalangen och matlagningen måste jag säga att agnarna skiljs i från vetet. Det är där hon har en enorm talang.

I morse var det således dags för tårtfärden till skolan. När vi står i hallen och aär färdiga att ge oss av så säger det lilla livet, -Ähh jag stoppar tårtan i väskan.
-Nej men kära nån det kan du väl inte göra? Då om aldrig förr blir det väl bara klet av det hela.
-Nej då mamma, jag testar.

Med andan i halsen beredd på världens katastrof kikar jag på. Men får tack och lov pusta ut.
-Kolla det där gick ju jätte bra, den får ju plats perfekt i väskan. Synd att jag inte visste det då, had ju kunnat åka buss i alla fall om jag hade vetat det här.

Jag kära nån, till slut kliver barn ur bilen vid skolan, i handen en  idrottsväska och en tårta där i.Kan man annat än skratta. Jag ser henne kila i väg till sin vardag och sitt liv. Och med ett stort hjärta vill hon så gärna bjuda sina vänner på en tårtbit för att hon fyllt år. Kära nån, ett hjärta av guld, det är min älskade,fina lilla unge det :-)

Nu har vi gjort slut.

Nu är våran akvarietid äntligen över. Tyckte en gång i tiden att det var fint med akvarium. Och det kan det ju vara så länge det är rent och fint och står i en passande miljö.

I all hast köpte jag ett litet, väldigt pytte litet. Det skulle vara lite mer hårdrocksinspererat och coolt. Det skulle vara svarta fiskar och lite dödskallar och trams i det. Under den senaste tiden (läs väldigt lång tid) har inget orkat engagera sig i det. Hur snyggt blir det då? Jo väldigt grönt och inte alls så snyggt :-S

Pustande och suckande har vi sett det förbannande akvariet stå där och verkligen varit mycket ofint och helatiden har vi tydligt uttalat orden, nu ska det förbannade akvariet bort. Sen har det inte hänt så mycket mera. Akvariet har blivit prio nr 799933 på att göra listan.

I dag hände det ! Helt plötsligt tappade mannen i huset tålamodet, eller så fick han plötsligt superhjältekrafter och handlingskfratigt påbörjades sanera bort akvarium.
NU JÄVLAR SKA DET BORT!!

Japp, hinkar, och skopor och kvickt som tusan går det. Plötsligt händer det ganska mycket oväntade, det prasslar till i akvariumet, malen still alive !! Ingen av oss trodde nog att det fanns ett enda levande väsen i denna gröna snusksörjan, men se det gjorde det visst. Det måste ha varit en väldigt livskraftig mal. Ingen har nog trott att det alls var något vid liv i akvariumet sen månader tillbaka. Lite häpna blev vi allt. Frågan i familjen blir då, kan man ha en mal i en tom pepparkaksburk ?

Familjens olika personligheter och sätt att vara ploppar plötsligt fram i den akuta krissituationen.
Sonen tycker absolut att vi kan ha en mal i en pepparkaksburk. Jag och min sambo tycker att vi inte vill ha någon fisk alls, om än mindre i en pepparkaksburk. Jonas föreslår att vi kan annonsera på Facebok om det hela, är den inte påtingad inom en timme så får den livskraftiga malen pasera över till andra sidan. Jag röstar för att stackarn skall få simma ut i kloaken på dirr, jaaaa jag vet det är hemskt och väldigt moraliskt fel, men plötsligt står vi där med en mal och ett tömt akvarium. Inte som vi trodde först, ett tomt akvarium utan fisk.

Dottern sätter stjärnornsa bästa kommentar, hon tycker inte att vi kan göra oss av med malen alls, för X har ju t.o.m sett det lilla livet. Ja så fungerar ju en för dagen just fyllda 16-åring. Bara killar och hjärtliga hjärtan i tankarna. Men ändå så ungdomligt gulligt :-)

Den livskraftiga malen kommer säkerligen att klara livet i kloakerna, den tycks överleva allt. Till slut kommer den fällande domen och firren spolas ner. Jag vet, det ÄR dumt och jag är en ond människa. Okej, jag får ta det men jag kan inte luras, det var ett snabbt fattat beslut.

Sonen och hans hjärta och tårkanal tycker att det inte blir så bra. Dottern inser att hon inte vill ha en mal dit solen aldrig lyser när hon ska gå på toan. Hon tycker att det känns absolut läskigare än läskigt och får plötsligt för sig att den har sugit sig fast på toakanten och inte vill släppa taget. Sonens spruckna röst förklarar för syrran att malen  minsann gav sig av ut i bland bajskorvarna och andra tvivelaktiga ting ut i avloppssystemet, för det hade han minsann sett med egna ögon.

Vet inte om detta tryggar syrran så vidare värst mycket, inom det snaraste känns sonen också stabil igen, alla pustar ut och plötsligt syns inte ett spår av akvariuemt längre. Pust veck, allt är borta på momangen. Tänk att man har gruvat sig för detta så lång tid. Så väldigt onödigt kan man tycka. Det är väl bara att göra.

Nej så enkelt är inte livet alla gånger. Livet är kasst och för jävligt och viljestyrkan att orka leva och ta sig ur sängen är en kraftansträngning större än något. Då kommer man sig inte för att sanera bort ett akvarium ur livet liksom. Men att stanna i sängen och välja att göra reträtt för människan som påverkar hela min familj har aldrig kommit så nära som men än bara tanke. Att jag skulle känna mig besegrad formligen vägrar jag. Tänker aldrig låta den insekten vinna. Skulle aldrig någonsin låta han få som han vill, nämligen se mig död som han sa till mig. Nej de fulaaste han gör och har gjort ger mig motivationen att orka vidare. Om det så ska kosta mig allt så ska han inte kunna plåga ihjäl mig.

Stolt och med högt huvud går jag vidare och kämpar, jag kämpar varje dag med att vara den han aldrig lyckas var, aldrig kommer att bli. Konstaterar kallt att det är mycket enklare att spola ner en mal man kan se med blotta ögat än en människa och person som verkar i tysthet och svävar runt oss som en demon och när vi minst anar det gör slag i saken. Att plåga sönder mig, sönder och samman.

Älskar min familj.