Nu har vi gjort slut.

Nu är våran akvarietid äntligen över. Tyckte en gång i tiden att det var fint med akvarium. Och det kan det ju vara så länge det är rent och fint och står i en passande miljö.

I all hast köpte jag ett litet, väldigt pytte litet. Det skulle vara lite mer hårdrocksinspererat och coolt. Det skulle vara svarta fiskar och lite dödskallar och trams i det. Under den senaste tiden (läs väldigt lång tid) har inget orkat engagera sig i det. Hur snyggt blir det då? Jo väldigt grönt och inte alls så snyggt :-S

Pustande och suckande har vi sett det förbannande akvariet stå där och verkligen varit mycket ofint och helatiden har vi tydligt uttalat orden, nu ska det förbannade akvariet bort. Sen har det inte hänt så mycket mera. Akvariet har blivit prio nr 799933 på att göra listan.

I dag hände det ! Helt plötsligt tappade mannen i huset tålamodet, eller så fick han plötsligt superhjältekrafter och handlingskfratigt påbörjades sanera bort akvarium.
NU JÄVLAR SKA DET BORT!!

Japp, hinkar, och skopor och kvickt som tusan går det. Plötsligt händer det ganska mycket oväntade, det prasslar till i akvariumet, malen still alive !! Ingen av oss trodde nog att det fanns ett enda levande väsen i denna gröna snusksörjan, men se det gjorde det visst. Det måste ha varit en väldigt livskraftig mal. Ingen har nog trott att det alls var något vid liv i akvariumet sen månader tillbaka. Lite häpna blev vi allt. Frågan i familjen blir då, kan man ha en mal i en tom pepparkaksburk ?

Familjens olika personligheter och sätt att vara ploppar plötsligt fram i den akuta krissituationen.
Sonen tycker absolut att vi kan ha en mal i en pepparkaksburk. Jag och min sambo tycker att vi inte vill ha någon fisk alls, om än mindre i en pepparkaksburk. Jonas föreslår att vi kan annonsera på Facebok om det hela, är den inte påtingad inom en timme så får den livskraftiga malen pasera över till andra sidan. Jag röstar för att stackarn skall få simma ut i kloaken på dirr, jaaaa jag vet det är hemskt och väldigt moraliskt fel, men plötsligt står vi där med en mal och ett tömt akvarium. Inte som vi trodde först, ett tomt akvarium utan fisk.

Dottern sätter stjärnornsa bästa kommentar, hon tycker inte att vi kan göra oss av med malen alls, för X har ju t.o.m sett det lilla livet. Ja så fungerar ju en för dagen just fyllda 16-åring. Bara killar och hjärtliga hjärtan i tankarna. Men ändå så ungdomligt gulligt :-)

Den livskraftiga malen kommer säkerligen att klara livet i kloakerna, den tycks överleva allt. Till slut kommer den fällande domen och firren spolas ner. Jag vet, det ÄR dumt och jag är en ond människa. Okej, jag får ta det men jag kan inte luras, det var ett snabbt fattat beslut.

Sonen och hans hjärta och tårkanal tycker att det inte blir så bra. Dottern inser att hon inte vill ha en mal dit solen aldrig lyser när hon ska gå på toan. Hon tycker att det känns absolut läskigare än läskigt och får plötsligt för sig att den har sugit sig fast på toakanten och inte vill släppa taget. Sonens spruckna röst förklarar för syrran att malen  minsann gav sig av ut i bland bajskorvarna och andra tvivelaktiga ting ut i avloppssystemet, för det hade han minsann sett med egna ögon.

Vet inte om detta tryggar syrran så vidare värst mycket, inom det snaraste känns sonen också stabil igen, alla pustar ut och plötsligt syns inte ett spår av akvariuemt längre. Pust veck, allt är borta på momangen. Tänk att man har gruvat sig för detta så lång tid. Så väldigt onödigt kan man tycka. Det är väl bara att göra.

Nej så enkelt är inte livet alla gånger. Livet är kasst och för jävligt och viljestyrkan att orka leva och ta sig ur sängen är en kraftansträngning större än något. Då kommer man sig inte för att sanera bort ett akvarium ur livet liksom. Men att stanna i sängen och välja att göra reträtt för människan som påverkar hela min familj har aldrig kommit så nära som men än bara tanke. Att jag skulle känna mig besegrad formligen vägrar jag. Tänker aldrig låta den insekten vinna. Skulle aldrig någonsin låta han få som han vill, nämligen se mig död som han sa till mig. Nej de fulaaste han gör och har gjort ger mig motivationen att orka vidare. Om det så ska kosta mig allt så ska han inte kunna plåga ihjäl mig.

Stolt och med högt huvud går jag vidare och kämpar, jag kämpar varje dag med att vara den han aldrig lyckas var, aldrig kommer att bli. Konstaterar kallt att det är mycket enklare att spola ner en mal man kan se med blotta ögat än en människa och person som verkar i tysthet och svävar runt oss som en demon och när vi minst anar det gör slag i saken. Att plåga sönder mig, sönder och samman.

Älskar min familj.