Sportlov och drömmen om ett annat liv.

Vy över hamnen i Molde´.

Inte mycket i livet blir vad man tänkt sig. En del saker gör mer ont än anndra. Är ganska rådvill just för stunden, vet inte riktigt varken ut eller in. Vet bara en sak, det här är inte okej. Frågan är bara hur det ska lösas.

Klockan 03.45 vinkade jag av lilla och stora gubben i huset. De gav sig av mot Gardemoen för vidare transport och flyg till Molde. Sonen är spänd av förväntan och förtjusning att äntligen få besöka Molde.Han funderar så mycket på sin kommande flytt, han vill kika på lite skolor och funderar på om det verkligen går att leva på ett smörgåspaket i stället för vanlig skollunch. Men jag gillar utmaningar säger han och plirar i ögonen. I dag ska han för första gången flyga med ett stort plan, her we go säger han och skrattar gott. Stabilitet personifierad i en liten unge det är han det. Vi har talat om att det går att resa som ensamt barn om man bokar den typen av biljett, då får man speciell hjälp av en flygvärdinna. Lotsat genom säkerhetskontroll och visad sin plats på planet, lika så vid avstigning.

Han ser inte detta som ett problem snarare som en lyxvariant för resenärer, vem vill inte ha en privat flygvärdinna säger han och fnissar. Den här gången blir det ju inte aktuellt med en privat flygvärdinna då far får axla det ansvaret och vara den lotsande vuxna i bilden. Men så småningom kanske det blir så att han får resa på det viset. Han själv är fast besluten på att det här är sista terminen han går i Svensk skola, sen ska han ge sig av under sommarlovet mot nya mål och äventyr. Han ska starta åk 5 i Norge och Kviltorpskolan är den som troligen kommer bli hans nya lärosäte.

Men i Molde finns det många skolor till skillnad mot här. Och ser man på kommunens hemsida under fliken skolor så är det ett stort urval. Vi har inte undersökt upptagningsområden och så ännu och vet inte riktigt hur det hela fungerar. Men någonstans måste man starta projektet.

När man kommer till punkten flytta så inser man att det inte bara är att kasta sig i väg hals över huvud, speciellt inte om det handlar om ett nytt land. Hur nära Norge än ligger och man uppfattar det som väldigt likt Sverige så är det många olikheter och system i samhället som inte alls är riktigt lika. Bruktar tänka på att vi ändå inte har några större problem med språket och har i alla fall en väl orinterad uppfattning om vart och hur man kan söka information. Det finns ju faktiskt de människorna i från andra länder som inte har det, ett system i samhället som är helt främmande och ett språk man aldrig har hört någon tala. Och plötsligt ska man lära sig allt, det måste vara jätte svårt och kanske väldigt frustrerande. Framförallt väldigt ensamt och kännslan av att vara totalt utlämmnad många gånger ger mig en förståelse för de människorna som invandrar i från världens alla hörn.

Vi väljer i alla fall orten och slavar inte under något Migrationsverk, vi flyr inte krig och elände utan flyttar med glädje och untresset av att testa nya utmaningar och se oss om lite i världen. Även om flytten inte kommer vara mer än 65 mil in i ett nytt land. Många har har lyckönskat oss och ser oss som någon form av föredömliga förebilder som vågar ta steget ut i det lite mer okända. Det är roligt att höra, men samtidigt så är det sorgligt att inse att så många längtar här i från. De vill också flytta i väge men vågar inte riktigt ta steget fullt ut. Många i våran egen generation har reden gett sig av, och många som  längtar här i från är de som är i våran ålder och mitt uppe i familjeliv och arbete eller arbetslöshet.

Det finns också de som idiotförklarar oss, hur man änns kan fundera på att flytta till Norge eftersom Sverige tycks ses som det optimala landet att leva i. Kan inte riktigt hålla med på det. Tycker mig se att Norge är ett väl fungerande land där människor lever utan nöd och svält. men på något sätt så har vi här i byn en någon sorts föreställning om att det handlar om att fiska ur Norge så mycket pengar som det bara går och för att tjäna mäst ska man pendla och vara bosatt i Sverige och arbeta i Norge.

Ja så kanske det är, men i vårat fall så handlar det om att finna ett drägligare liv på många andra sätt än enbart ekonomiskt läge. Vi vill leva på en ort där det finns liv, där man ser framtiden och där man verkligen satsar järnet för att utveckla och inte ser det omöjliga i något. Vad kan då vara bättre än att flytta till en ort vars inflyttning är hög och sattsningarna i kommunen är under ständig utveckling. Inte bara ett snack med toma löften utan där det också märks och tydligt påvisas att vi vill något?

Om man då blandar lite statistiska siffror med min egen tro så är Molde en ort där ingengörer av olika slag flyttar in och bor, det är kalla fakta och klara siffror. Om man då funderar lite till så tror jag att den typen av människor har en kunskap och benägenhet av att konstruera och lösa saker, det liksom ligger i yrkets natur. Om man då bor på en ort där den typen av yrken är hög så kan jag då inte tro annat än att standarden,viljan och hela orten färgas av detta. På orten hittar man också en av Norges större högskolor med ett elevantal på ca 1500 personer, det i sig säger mig också att engagemanget och andan smittar av sig på resten av samhället.

Du har också naturen väldigt nära och en strid ström av turiseter vilket säger mig att det här stället är väl värt att besöka så de som tror att vi enbart fokuserar på Norge för att håva in pengar tror fel. Vi vill faktiskt ha livskvalite också. Sen gör det inget att det nu råkar vara så att mannen i huset faktiskt lyckades få ett välbetalt arbete även i norska mått, så den som bekymmrar sig för våran ekonomiska situation kan sitta väldigt lugnt i båten.

När och hur min avflytt stundar får tiden utvisa. Men flytta det ska jag med all säkerhet. Det praktiska måste lösas och sen ska även bostadsfrågan ordnas upp. Större lägenheter är aningen svåra att få fatt på än mindre, de dräller det av. Kikar på finn.no flitigt och drömmer mig bort. På arbetsmarknaden har jag börjat plantera ut spejare på orten. kanske kan jag få in en fot under sommaren då vikarier är en  strykande åtgång. Har tappat en del av engagemanget att söka via nätet, livet har gjort att orken trytit en liten smula. Men snart ska jag på det igen. Jag är fast besluten och har målbilden kvar. Det gäller bara att stå stark och kämpa vidare. Ingen ska kunna sätta käppar i hjulet och vill man inte stödja och suporta det här så slipper man, så får det bli med den saken.

Nu skall komposttunnan ut. Hade!