Tatueringar, mannen,myten och legenden.

Sen barnebsben har tatueringar varit lite av ett naturligt inslag i mitt liv. Farsan hade bläckade armar och det var väl inget vi barn funderade närmare på. Han såg ut så och vi såg det nog inte som så underligt, även om det på den tiden var långt i från lika vanligt som i dag.

För 30 år sedan ansågs det väl mer tillhöra människorna som satt på kåken eller var ute på sjön, att en människa på 55 år skulle uppsöka en tatuerare och gadda en fjäril på skuldran fanns väl inte på världskartan. Frågar man branchfolket i dag så säger de att det är allt i från äldre damer till advokater som beställer tider för att ge sin hud ett konstnärligare uttryck.

I bland kan det kännas lite ledsamt att det har övergått till vanligheterna med tatueringar, det har inte lika genomslagskraft när man kanske har för syfte att genom hudens konst uttrycka sig. Men jag har ju en personlig benägenhet av att alltid hålla mig på den oposionella sidan av livet därför kanske det känns lite extra retfullt för mig. Samtidigt är jag väldigt likt min farsa i mitt sätt att vara och se livet så jag fattar precis hur han kännde den där kittlande glädjen över att faktiskt vara en av de ovanlig. Kan tänka mig hur han log inombords när de äldre damerna förfasade sig över hans egenhändigt gjorda konst på armarna. I dag förstår jag också min farmors förtvivlan över att sonen hade det man kan kalla kåkfarar gaddningar. Under 60-talet var det nog allt annat än trevliga toner runt kaffebordet då det gällde samtal kring min pappa.

Farsan var känd i byn som ett svårtyglat barn. Han for med fan som man sa. Men jag har aldrig någonsin hört att han skulle vara dum eller elak, det var inte det som gjorde honom känd. Nej det var pojkstreck. Alltifrån att snatta cigg hos brovaktarn till att olovligt köra motorcykel eller spela hartschfiol för grannarna. Gissar att farsan hade förbannat roligt men att farmor slet sitt hår.

Lite senare så håll sig farsan i raggarkretsarna. jeansjacka,snygga jeans och cowboyboots med sporrar och klackjärn.En sjyst våg av luggen skapas med hjälp av brylcrem, snygg som få är han :-) Många mellanöl rinner igenom den kroppen och rock n roll spisas för jämnan. Samlarintresset för musiken grundas.

Under min tidiga tonår började jag tjata om att få göra en egen tatuering, mina föräldrars budskap var tydligt. När du är 18 år går du vad du vill, före den dagen kommer det icke på fråga. Hade det varit som nu hade jag rusat i väg i alla fall och ruskat fram en tänkbar tvivelaktig källartatuerare och säkert hade motivet varit i stil med Fuck The World. Tack och lov så var inte tillgängligheten den samma då som den är nu.

I stället så började jag söka information, dettta före googel och internets intågande i det svenska folkhemmet. Det jag sakta kom fram till att i tatueringskretsarna så gick man till Doc Forest , eller Ove Skog som han heter på papperet,för att få pryda sitt skinn. Det var då jag bestämde mig att på min 18 årsdag skulle Doc så klart få skapa konst på mig.

Jag drömde ofta om den där dagen, om olika motiv, om hur det skulle kännas och framförallt hur det skulle kännas att träffa mannen, myten och legenden Doc Forest. När jag väl hade väntat alla åren och 18 årsdagen kom stog familjens liv på ända. Hela tillvaron gungade och farsan hade lämnat jordelivet. Drömmen om att skapa konst med hjälp av Doc lades på hyllan, det känndes inte som att det just då var nödvändigt.

Drömmen om att träffa Doc har aldrig försvunnit, den har varit med mig hela uppväxten och ända sen den där dagen då jag hörde talas om honom. Alla talade om Doc med respekt och tillförsikt, alla de som på ett eller annat sätt befann sig i gruppen tatuerade hyste stor respekt för honom.

Så småningom blev jag småbarnsförälder och det var svårt att sparapengar till mina planer om ett möte med Doc, sakta försvann drömen lite längre bak och jag har nog aldrig släppt drömmen, mera bara haft den på jäsning. Nu har det nog gått lite mer än 20 år sedan jag började smida mina planer, det var ca 20 år sedan jag först började skapa någon typ av bekanstska på Doc Forest. Och det har inte gått en enda födelsedag sen den dagen som jag funderar på den där starka viljan och drömmen om min
18 årsdag och att jag så i tankarna verkligen hade målat upp en bild av hur jag satt i studion och småsnackade med självaste Doc.

Nu fyller jag snart år igen och nu mer går det mycket enklare att ha koll på det hela genom googel. Och ja visst så är doktorn fortfarande aktiv och har sin studio i Aspudden nu mera. man kan också läsa på hans hemsida att det finaste man kan ge bort är så klart ett presentkort på en tatuering, presenten består ju hela resten av livet.

Kanske ligger nu inte mitt möte med mennen, myten och legende så långt bort igen. Kanske är det så att jag nu om aldrig förr ska ta och göra slag i saken. kanske får jag snart träffa min stora tatuerar idol och förtjusas över denna mannens stora livsverk. Det var han som var först av alla i Sverige, det var han som har gått i frontlinjen för den här konstformen. Det är han som är och förblir den människan som genom tiderna gav mig det intresset att se och studera allt kring tatueringens förekomst och historia.

Så nu fågar jag dig doktorn, när ska vi ses tro?

Kärlek och respekt till dig och för att ingen ska missa denna storhet inom konstformen så poängterar jag att ni gärna kan klicka här för att kika på min favorit doktor.