Ska knega lite i dag på eftermiddagen så jag vet i alla fall vad jag ska göra. Hade väckaruret på 8.00 men det var ingen höjdare att masa sig ur sängen. Drog mig ett tag och vips så var dagen liksom förmiddag redan. Det går fort det där, tiden rusar aldrig i väg så fort som på morgonkvisten.
De norska sportlovsfirarna tycks ha det bra. I dag skall det badas i Moldes fina badhus.Och mannen i huset fyller år också, hela 42 år har det hunnit blivit. Och jag vet ju att när han fyller år så är det inte många dagar fram tills min födelsedag. Inga jämna år här inte, bara en lortsiffra som jag själv nästan inte kommer ihåg vad är. Det bästa med alla mina födelsedagar är att jag vet vad som komma skall. Min födelsedag intrfäffar alltid den 7/3 och detta innebär vår. Det är då jag varje år går i mål efter den långa vintern, det är då man börjar kunna ana sig till en lite ljusare period och snön droppar i från taken. Och efter våren så kommer ju det bästa av allt och det är ju den fina sommaren.
Svensk sommar är det finaste jag vet, med eller utan regn det kvittar nästan. Det är mera den ljusare perioden av året som känns otroligt bra för mig. Sen gör det ju inget om det låter bli att regna heller. Jag riktigt känner så skönt det är att ta med sig picknick, veckla ut en filt och lägga sig vid en strand en dag och läsa. Det är det bästa med allt.
Som redan bekant är så är jag en väldgt tänkande människa. Det räkte med att jag hörde temat för debatten i går i programmet Debatt. Sen åkte jag dit på grubbel och funderingar. Det hela handlade om ammning. Joho sen var det tankespinn på dirr i skallen på mig. Vet att det här tycks provocera många, det är liksom två läger i den här debatten. Vet inte om det hela beror på att det handlar om kvinnor och en del av deras kroppar och självbestämmande rätt eller om det grundar sig i just barnfrågor. Eller kanske handlar det om både och där med blir det hela mycket provokativt.
Jag bestämde mig för att inte se på programmet just då, det är minst lika provocerande för mig faktiskt, med lite självinsikt så ansåg jag mig inte själv som lämpad att kika på detta just då. Inte på humör alls för att hantera kännslotillflödet.
Jag ammade aldrig mina barn för det fungerade inte, men jag vet att en mannlig barnläkare sa åt mig, vad då ALLA kan amma och att du säger att du inte kan det beror det på att du är bröstopererad eller?
Nej doktor gubbjävel det är jag INTE, och vad vet du om hur det känns att amma och inte få det att fungera. Vad vet du om hur ont det gör?
Så svarade jag ju så klart inte men i dag så här snart 11 år efteråt hade jag verkligen haft den viljan att poängtera för honom att han nog aldrig hade kommit i närheten av ammning så som jag gjorde och där med kanske inte alls kunde ha en åsikt om det hela. Barnläkare eller inte en man kommer aldrig kunna veta och föreställa sig det hela. Helt av naturliga skäl som jag inte klandrar någon för så klart.
Jag ser att mycket av hur man ska bete sig och vara en föredömlig förälder går ut på skrämselpropagande och medias väldigt glamorösa uppmålade bild av det nyblivna föräldrarskapet. Ingen skriver om ammningspsykoser eller andra svårigheter som faktiskt också kan hända. Har gått på två föräldrargrupper, där talar man inte om det förjävliga som man faktiskt kan uppleva och känna när man sitter där fullproppad av hormonder som flödar och livet känns åt helvete. Ingen dryftar någonsin om den där kännslav av vad fan man har gett sig in på och om man för resten av livet är dömt till att vara en svettig kossa i morgonrock, avskärmad i från övriga världen för man har inte tiden eller orken till mer än att överleva.
Nej detta stoppar man åt sidan och sen samtalar man om det nyblivna föräldrarskapet som ett rosa skimmer. Detta innebär ju så klart att de som inte känner den kännslan tar på sig skamen direkt och aldrig någonsin vågar tala om att det inte alls är så förtjusande roligt så alla andra tycks tycka att det är.
Att inbilla nyblivna föräldrar detta genom sveriges allehanda föräldrargrupper tycker jag är en större hälsofara än amma eller inte amma. Hur många mödrar är det som aldrig någonsin vågar öppna munnen om det skitjobbiga dryga livet de inte alls var beredda på om det aldrig talas om det? Hur många mödrar är det som genom denna frustration och kännslomässiga kaos sakta glider in i någon form av psykisk ohällsa och faktiskt kan bli en fara för sitt eget barn genom detta tillstånd? Utan att själv alls våga be om hjälp eller alls märker hur det är fatt?
Har själv två egna avhandlade föräldrargrupper i mitt liv och det talades aldrig om varken ammningspsykoser eller annat som faktiskt kan hända. Det var ingen som rakt ut sa att det kanske inte alls är så roligt den första tiden med ett spädbarn, det är skitjobbigt och sömnbristen gör det hela mycket svårare att hantera. Men känn ingen skam eller skuld, be om hjälp det är inte konstigt alls. Det var det ingen som sa. Nej det diskuterades enbart om spädbarnstiden som en period i livet som man skulle måna om, den tiden i livet då man ska knyta band och lära känna en ny liten individ och kärleken skulle flöda ohämmat.Även om det var lite jobbigt så sulle det bara vara bra saker och det lilla barnet som kommit skulle ta en stor del av dygnet, det hela gick ut på att få mödrarna att tro att detta kärleksrus och underbara var något utöver den starkaste bästa upplevelsen någonsin i livet.
Ja och med de orden så knallar man hem och har en bild av det hela, en kanske jobbig period men ändå så otroligt vacker och fullkommlig. En bild av det hela som ett eget litet universum där inget kan störa utan mer nu är det du mor och det lilla barnet.
Vad som glömdes bort var ju att påminna om att världen inte stannar. Tider som skall passas på BVC, maten måste lagas, hunden ska rastas,räkningar som ska betalas, äldre syskon som har föräldrarmöten på dagis,socialtumgänge man gärna inte vill tappa bort,att inse och förstå att den lilla babyn kommer styra hela din dag och natt så att du inte hinner ducha sa ingen, att den lilla babyn kan gråta i timmar utan att man förstår och kännslan av frustration kommer ganska snabbt, nej det sa minsann ingen.
Tänk om någon bara hade talat om att man faktiskt inte alls är en usel förälder om man inte alls tycker att det här är så roligt, det hade nog underlättat en hel del för många mammor som i smyg har gått och varit ängslig för att man måste ju vara galen som inte känner det där trevliga babyruset som alla talar om. Att tycka att det är skitjobbigt är faktiskt helt normalt och inte alls konstigt, det fattade jag inte då men i dag vet jag bättre. Kommer aldrig någonsin hymmla ett dugg om saker på livetsstig, aldrig någonsin försöka försköna en sanning eller kännsla, vad vinner man på det? Nej inte ett dugg utan snarare förlorar man massor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar