Saknaden av en vardag.

Ledighet betyder sällan just ledighet i en familj med barn, eller en halvtonåring och en tonåring för att vara mera exakt. Det är bra mycket skönare med vardagen som knallar på i sin tristess, men man vet iaf vad man har att förhålla sig till. I vardagen handlar det mer om idrottskläder, föräldrarmöten, skolbussen och läxor. Nu är det bara ledigt vilket innebär en förslappning av det grövst sorten.

Man ska liksom unna sig att vara ledig bara för att man kan ser det ut.Det hade ju varit skoj att kanske ungås på ett annorlunda vis under ledigheten men det tycks vara svårt i den här familjekonstilationen. Sonen fiser runt i långallingarna och ulltofflorna, dotter ser man inte skymten av förens på eftermiddagen. Det främjar ju inte lusten eller orken att kanske ge sig av ut på något annat, det är lindrigast att bara vara hemma då. Hennes diabetes späder på den reda trötta tonårstiden, det blir inte bra med den här typen av liv för henne. Så trött och slut och det gör ont i mig att se hennes liv sovas bort när alla andra har trevliga saker för sig.

Jo visst det är ju bara att säga åt henne kanske en del tycker då, jo då så att det är nog en av de sakerna jag har försökt under en längre tid. Och den som tycker eller tror att det är bara att säga åt en 16 åring har nog aldrig haft en sådan innan för sina väggar, eller iaf inte min som man aldrig i hela hennes liv har kunnat säga åt utan mer på ett ytterst mjukt och försiktigt vis fått försöka leda.

Ja det är svårt och jag är maktlös och måste själv inse att jag inte kan göra något, hon får smälla skallen i betongen tills att det faller på plats, så är det med henne. En lek med döden som är aldeles för allvarlig och jag hoppas att insikten kommer före det är försent.

Även om insikten kommer så kan senkomplikationerna dyka upp så småningom, det är inga coola saker precis, ganska ruggiga och plågsama är dom.

Är det konstigt att man som mamma är
skräckslagen och förtvivlad?

Jag hoppas innerligt att det snart blir en förbättring och vi siktar framåt.många anndra förbättringar ska ske i familjen också. I min sträckta rygg jag just nu bär med mig så kommer också en del tankar om att stärka upp det hela. Jag tycker att det är kalasroligt att träna när jag väl kommer på plats, det är superroligt att gå på gymmet och öva i grupp. Ett pass på 50 minuter sen är det hela gjort, varenda muskel har fått vad den tålde samtidigt som kondisen förbättras.

Nähä då ska jag gymnastisera en aning och mjuka upp min stela rygg. Det knastrar som en kartong knäckebröd så det är nog bara bra att böja sig lite hit och dit.

Hej på en stund.