Mycket förnöjsamt känns det att frikoppla skallen i från omvärlden och bara insupa det som känns som min hemmaplan.
Funderar en aning på varför denna genre har blivit så folklig helt plötsligt. I från att varit hatad och rent ut av vara föräldrarnas stora skräck till att plötsligt bara vara acepterad. Nu är hårdrocken med i finrummen mer än den någonsin har varit. Känns lite så där faktiskt, man vill ju inte vara en snygg kultur, man är van att tillhöra underskiktet av musikvärlden. Tusen gånger har jag stått på barikaderna och försvarat min älskade musik, plötsligt är den identiteten borta, lost and so alone.
Under de senaste åren så prånglas det ut dokumentärer, och TV program om musiken. Dokumentären om Lemmy visas på TV 4 fakta och Så jävla metal kan man köpa på CDON, hummm, vad händer nu då?
Tror ju inte att vi hårdrockare har nött hål i skallen på Ann Ekeberg och henns fullständigt absurda påståenden om musiken, tror ju knappast att hon och alla hon fick med sig i sina kampanjer mot hårdrocken på 80-talet plötsligt har förändrat sin uppfattning. Nej det är nog snarare så att vi kids som Ann Ekeberg retade på sig och gav bränsle åt att fan i mig aldrig i livet låta en dam (läs kärring) som henne ta i från oss våran musik, det är nog vi som har växt upp. Det är nog vi som nu mera sitter som journalister, TV producenter, kulturmagasins skribenter, det är nog nu vi har växt upp och klivit in i finrummen, men vi har aldrig övergivit våran musik utan den har vi med oss.
Vi förskräcks heller inte ett enda dugg över att våra barn lyssnar på hårdrock, snarare kanske det är vi som introducerar våra barn in i den musiekn. Man går på konsert med sina barn bara för att visa vad man själv växt upp med och tycker är så metal och så jäkla bra.
Under detta första avsnittet så sätts fingret på det som skapar en enad kännsla i bland oss hårdrockare. Vi för utlopp för våra kännslor under en konsert och vi upplever saker gemensamt. Det är magiskt med konsert, det aggresiva i musiken får oss att känna en fysisk kännsla av välbehag. Så är det, och plöstligt har jag fått hjälp med att sätta ord på det jag har försökt beskriva under nästan en hel livslängd.
Jag behöver bara höra en kort snutt av ett Black Sabbath intro och då reser sig formligen nackhåren på mig, ingen annan musik mer än hårdrock har hitills gett mig samma kännsla. Rysningen av ett välbehag är magisk. Många av Iron Maidens låtar får mig att känna samma sak och jag kan inte riktigt klura ut hur man kan känna så fysiskt bara av att lyssna på musik, men så är det för mig.
I dag har det varit en underlig dag i mitt liv. Kommer aldrig tro eller säga att jag någonsin har varit med om en hel del, i dag kommer insikten om att jag inte varit med om så mycket alls här i världen. Det har varit mycket underligt på olika sätt och vis. Eller så kanske man kan vända på steken och se det som att man varit med om en hel del i livet och klarade den här kakan också, utan större fara för liv och lem.
Jag har också generat en man så stackarn nog önskade sig en lucka i golvet, det var inte min mening utan ville bara skoja till det en liten smula men det blev väldigt fel.
Under måltiden på ett hak någonstans i Sverige så bad han försynt att få komma förbi med sin bricka medans jag satt där i godan ro och mumsade på en pannbiff.
-Ursäkta, kan jag be om att få komma fram.
-Ja visst det ska gå bra, sa jag då och började krångla lite med stolen. Som synes är tillhör jag inte den smala skara människorna på jorden. I samma veva som jag böjar bända runt lite så säger den försynta mannen lite tyst, nej men sitt still du, det är bara att dra in magen. Var på min skojfriska skalle svarar ååhhh ja det är ju lättare sakt än gjort.
Mannen får en rödlätt ton i nyllet och himmlar i ögonen.
-Mjaaaa, nu var det ju min mage jag menade.
Då säger mitt rundnätta lunchsällskap det som nästan får mannen att sätta pannbiffen i halsen före han änns smakat av den.
-Jo och det är ju lite svårt att skjuta bordet hitåt också, det tar ju liksom stopp.
Sen bryter jag ut i ett hysteriskt garv och ser hur stackarn lider så jag får be om ursäkt för det jag sa, att jag inte menade något illa alls och att det var ett mycket dumt skämt i från min sida. Jag hoppas att den generade mannen kännde smaken av pannbiffen för den smakade väldigt bra. Och jag hoppas att han kan förlåta mig för det dumma skämtet jag drog. Jag menade inte alls att genera mannen, mera som ett lite bjuda på sig själv skämt. Jag skäms inte så värst för min lekamen och tog då i ett hastigt ögonblick så för givet att min självironi skulle kunna muntra upp stämmningen en aning. Så fel jag hade. Men jag får tacka den arma kraken över att han lärde mig att det kanske inte alla gånger är passligt att häva ur sig det som på en sekund kommer fram i skallen, oavsett skämt eller allvarsammare saker. Erkänner också att jag fortfarande skrattar lite, för det blev lite extra tragekomiskt av allt till slut.
Ska spana in utbudet på SVT play, det finns många skatter där att finna. Känner att den här uppfinningen passar mig utmärkt, att se på TV när man vill passar mig toppen. Det är väldigt sällan det visas Ett med naturen eller kalla fakta precis när jag vill. Kronjuvelerna kanske blir det som får snurra en stund tills den gode John Blund strör ut sitt sömngrus i mina ögon, om han nu gör det vill säga efter en bisarr och underlig dag.
Jag ska testa, god natt och hej då på en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar