Bygga muskler och funderinga över vad medelkass är.

Har konsulterat VD på Gymmet. Trevligt och väl bemött blir man alltid där. Känns lite som en ungdomsgård för äldre. Kunde gärna tänka mig att sitta en hel dag i den soffgruppen, dricka kaffe och mingla med människor som strömmar igenom dörren.

Nu är det ju ingen sällskapsdam de söker, nej det är ju då så att jag nu med kniven och rökhostan på och i sturpen skall träna lite. Vifta runt i armar och ben, bli smidig och kanske plottar det fram en liten muskel så småningom. om vi har tur.

Nu skall det stramas upp en aning, och jag funderar på varför jag nu fick en liten ingivelse att göra detta. Tja det är väl så jävla enelt som att jag bara ville det. Tycker nog att Eddie skall visas på en liten muskelstinnare överarm än han sitter på just nu. Som tur är har jag ju en Eddie på båda mina överarmar. Kan alltså inte fuska och ta en genväg och bara träna en arm.

Sen har jag ju mitt trasiga discoknä, det blir inte bättre med tiden vill jag lova. Ortopeden sa ju att jag var tvungen att träna musklerna runt knät för att det är jätte svårt att få till en bra operation genom att korta ledband, och korsband. Jaaaaaa sa jag och hörde en sån där räddför doktorn/ tandläkaren lögn bara flyga ur mig. Jo men visst vad jag har tränat det knät, lika ofta som jag spelar Lasse Stefanz i bilen ungefär, alltså ingen gång.

Så klart finner man sätt och genvägar och detta innebär då allstå att för att jag då inte ska fladdra omkull eller få ont varje gång jag går så belastar jag inte vänsterben fullt ut utan har utvecklat någon sorts gång som gör att jag snedbelastar. Huumm säger då alla och jag svarar med ett JAG VET !

VD i gymnastiksalen har då talat om för mig att vänsterknät skall få rehab träning, pustar ut lite faktiskt. Han sa det så himmla lätt och enkelt och dömde mig inte en sekund för detta, tack VDn för att du är så snäll och förstående och liksom inser att det inte är så lätt och enkelt här i världen.

Min rondör stör mig inte ett dugg när det handlar om att kliva in i ett Gym, i alla fall inte här hemma på orten. Alltså jag skäms inte för det på något sätt, jag är nog bara ganska stolt för den jag är. Sen att jag ser ut som jag gör är liksom inget i värden som kan få mig att ställa mig i ett hörn och skämmas för. Varför liksom? Nej jag lyser som den unika stjärna jag är och inget i världen kan få mig att tro eller känna mig mindre värd för detta. Sådana ytliga fasoner ägnar jag icke mina funderingar på. Önskade att flera O formade människor också kunde känna på det viset.

Lunchade med en vän i dag och jag sa att mitt problem är nog snarare tvärtt om, jag vet att det ofta märks när jag kliver in i ett rum. jag hörs och syns, kanske skrämmer jag andra genom mitt sätt. Även om jag också har ene blyg sida så handlar det inte riktigt om att vara just blyg då man morsar på människor och som ny kliver in i samanhang som man inte har varit i tidigare. Nej min blyghet är när det är tyst och allas blickar är på mig och jag måste framföra något viktigt, det är då det blir lite jobbigt.

Annars så är det bara att köra på och vara glad och hejarunt lite för det är då man får glada människors leende tillbaka och plötsligt möter man någon man kanske aldrig talat med tidigare. Men sen är det de som kanske känner sig undanskuffade av mig också. Vet inte men det är i alla fall inte min avsikt.

I alla fall så har jag och VDn beslutat att jag ska träna tre gånger i veckan. Måndag, Onsdag och Fredag, det blir bra det tror jag. Kommer ju lida helvete i starten, det kommer plåga mig och göra ont. Men jag behöver få ut aggresioner och fokusera på saker utanför min värld av allt vardagligt och tungsamt som ständigt flåsar mig i nacken.

Sist men inte minst måste jag be er läsare om hjälp. Förklara för mig vad en medelklasskvinna är?

Det var allt för nu, hej på en stund.

Alla ska i jorden, både offren och de skylldiga till morden.

8/3 är inte bara dagen efter min födelsedag, det är också den Internationella kvinnodagen. En dag som kan ge mig delade tankebanor och funderigar på många olika plan. De radikala feministerna har fördärvat den goda tanken om att störtta patriarkat och drivit debatten dit inte en enda människa med sans längre orkar lyssna eller bryr sig.

Jag vill hedra alla fina bra män i dag som faktiskt engagerar sig och stödjer sin kvinna och familj. Även alla de män som faktiskt driver kampen för det jämlika och tar sig tid att fundera över orättvisor på alla plan. Det är en av de sakerna jag vill manifestera för i dag.

Att förnedra män och dra alla karlars balle i gruset är inte försvarbart, det är utom allt vett att skrika ut att män är djur och alla kvinnor är styrda av en man. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen av en man, men jag har också levt många liv och sett båda sidorna av den här beskrivningen. Så visst vet jag att det finns män vars makt över en kvinna är ett begär och äganderätten till henne är ett oskrivet kontrakt som gärna göms snyggt inför offentligheten Men detta är långt i från ALLA män, avarter hittar man i det mästa.

På något vis vill jag i dag manifestera för de barn som sida vid sida med sin mor får utstå minst lika mycket förtryck och våld, man kan nog säga att de här barnen är ännu mer utsatta och fullständigt försvarslösa. Oavsett om de svidande slagen och örfilarna är riktade mot  mor så ser barnen, de hör och de känner, och framförllt vet de vad som försigår. Själsliga slag på barnen ställer till en oerhörd skada, i vissa fall mer svårläkta än de som faktiskt blir blåmärken. Genom BRIS undersökningar har man kommit fram till det faktum, kanske beror det hela på att det är inget som syns och samhället inte riktigt vet hur man ska hjälpa barn att läka i själen.

Jag vill också manifestera för de kvinnor som lever ute i världen under helt andra förutsättningar än jag gör, alla de kvinnor som på ett eller annat sätt behöver mitt stöd och min frihet att faktiskt kunna talan utan att få ett skott i skallen. Mitt ställningstagande är av största vikt, det är allas  våran skylldighet att tala och påverka i den demokrati vi lever i. Allas lika värde är inte alltid så självklart, det är mycket lätt att säga men svårare i praktiken. Allas lika värde betyder heller inte att det just är riktat mot kvinnor i svåra förhållanden. Jag vill snarare säga att det är ett mänkligt problem, alla som på olika vis drabbas av utanförskap eller ses som mindre värda oavsett kön vill jag manifestera för i dag.

Men speciellt svidande är det den här dagen och alla andra dagar också att veta att bakom många kvinnor som för stryk finns det ett eller flera små barn, det är de som på något sätt får mig att stundom gråta i förtvivlan, stundom bli så jävla förbannad, samtidigt väldigt maktlös. I ett destruktivt förhållande där kvinnan får stryk så ligger det inte långt i från det troliga att även barnen får det. Det är ett känt faktum.

Att  nästan vart tionde barn i vårt land bevittnar våld i sina familjer torde vara ett av våra mest betydande folkhälsoproblem. Det står också om det mer förvånande faktum att läkarkåren inte diskuterar familjevåldet med barnet i fokus. Hela Läkartidningens artikel av det hela kan du läsa mer om  här. Ständigt hör man det fina orden i från Svenskt samhälle om att det barnen är det viktigaste vi har. Det finns inte en Socialtjänst som säger annat heller. Lika väl så ser man att det fungerar ju inte i praktiken. Tror att man faller på eget grepp, tror någonstans att man inte riktigt förstår helheten av ett mycket stort problem där barnen far så illa.

En socialtjänsteman sa till mig en gång att bara för att pappan i fråga inte behandlade mamman väl så kunde han ju vara en bra pappa för sina barn i alla fall. Jag förstog aldrig det svaret, kommer heller aldrig att förstå det eller heller köpa de orden. ALDRIG ! Det är ju uppenbart att alla barn som lever under de här omständigheterna aldrig kan känna trygghet och tillit. Fattar fortfarande inte hur den här personen alls kan säga så, eller tycka det. Måste ju vara någon sorts hjärntvätt i från en studiebok för jag tror knappast att någon tror eller tycker att de barnen har en god trygg förälder och förebild.

Men det jag förstår och inser är att har man den synen och inställningen på en socialmyndighet så förstår jag också mängden av de barn som på olika vis far så illa i våld i nära relationer. Bedrövelsernas bedrövels, detta i Sverige år 2012. Kikade på det senaste avsnittet av Veckans brott. Ett brott av den värsta sorten har begåtts och under intervjun med den utredande polisen så säger han, det är för mig obegripligt att den här familjen någonsin har kunnat haft familjehemsplacerade barn. Han förståg inte för sitt liv hur socialtjänsten någonsin hade kunnat placerat barn där.

Detta må hända är ett ett undantag, men jag tycker att man läser om familjehem under katastrofförhållanden ganska ofta i dagens media. Det ploppar fram lite då och då. Mordet som begåtts av den familjehemsplacerade personen hade viss upprinnelse i de hemska förhållandena under uppväxten i familjehemmet. Hade socialtjänsten haft kunskaper och kanske andra arbetsmetoder kanske två kvinnor levt i dag, det vet man inte.

Men någonstans så måste det ju förändras och tänkas om kan man tycka. Barn ska aldrig behöva se och uppleva saker och resten av samhället sitter på läktaren och tittar på. Det ska aldrig behöva gå så illa så att det blir stortok och galenskap av en liten person vars liv är värdefullt dyrbart.

När jag talar om mänskligt och inte bara våld mot kvinnor så är det  här ett lysande exempel på det hela. Samtidigt så kan man ju också se det undermåliga jobb socialtjänsten ägnar sig åt. Säkert finns det många som gör ett gott jobb, men på något sätt måste det vara den enklaste saken att undersöka så här uppenbara skador, framförallt samla in en helhetsbild.

Oavsett vem du är här på jorden, oavsett om du slår din partner, bankar sönder dina barn, krossar själar eller står på barikaderna för att skrika ut ditt avståndstagande i från den här typen av kränkande behandlingar, så vill jag bara påminna om att alla ska i jorden, både offren och de som begår morden. Alltså slutar vi på ett av samma ställe där vi alla är jämnlika, varken mer eller mindre. Fundera då till varför vi inte ska kunna vara det så länge vi också lever. Varför ska vi inte kunna styra skutan mot en bättre värld för alla? Varför inte vägre stå och se på utan kräva förändringar. Det behöver inte vara så stort och svårt, det första du måste börja med är dig själv. Det är just där den stora förändringen måste ske och verkligen tänka till.

Acepterar vi våld i nära relationer så acepterar vi också att barnen far illa. Så länge någon tycker att den som får däng helt får skylla sig själv så finns inte kunskapen nog att förstå hela den här processen, vilket i sig är ett förnekande och en urskuld för att slippa rycka in i någon som kan kännas väldigt obekvämt och jobbigt.Fakum är att ett barn i en familj där kvinnan får stryk löper 15 gånger större risk att själva bli misshandlade borde väl vara skäl nog att aldrig aceptera eller blunda för våld i nära relation.

Misshandlat barn. Foto Södersjukhuset

Se på bilden och känn den lilla människans lidande och enorma smärta. Ett barn som kanske aldrig hade behövt lida så här om någon hade hjälpt. Att inte hjälpa innebär att vuxenvärlden sviker, ska det behöva vara på det viset?

Fylleri och gymnastik.

Har haft en strålande dag med morsan,syrran och kidsen. Lite senare på kvällskvisten fick jag den bästa kramen av min systerdotter också som grattade moster på dagen.

Morsan kom överaskande bara som en gubbe i lådan kikade hon fram runt hörnet inne på Kondiset. Hon skrämde mig regält måste jag säga. Men där var hon min lilla mamma som skänkte mig livet för så många år sedan.

Oj så fina presenter jag fick. Foton i svartvitt morsan har fixat fram genom lite fotokunskaper i datorn. Det var en bild på min son i hans rätta element, arbetande med hörselkåporna på ute till skogs. Den andra bilden var på mig och min kära älskade Karamell i från julafton. Vi är lika som bär på det där kortet och jag önskade mig det av mor i svartvitt. Och nu har jag två fina bilder att sätta på väggen och kika på i bland :-)

Efterson morsan är nästan den enda i hela världen som uppmuntrar mitt nya liv som konstnär så fick jag också en bok om akvarellmålning och tips och ideer om hur man ska, eller kan gå till väga. Känns bra att få den men kanske väldigt långt fram i tiden tills jag alls får fram en bild som liknar något att hänga i granen.

Sen fick jag en väldigt unik ljushållare att hänga på väggen. Det är ett träd skapat av ståltråd, supersnyggt och tillverkad av en man någonstans nedåt i landet. Den fick jag av mor, Göran och syrran med familj. Super snygg måste jag säga. Jag är så glad för allt och det är så skönt att vara bland vänner och familjen. Har också fått fina grattiskort och en slant av mormor och morfar. Hade ingen tanke på bjudning eller något kalas, men det blev det ändå.

Sen den svindlande siffran på närmare 200 unika personer som sänt grattis hälsningar till mig på FB. Det känns ta mig tusan svindlande. Vissa kan tycks att det är simpelt och kanske bara en sak man gör när man får en påminnelse på FB om någons födelsedag. Så tycker inte jag. Att nästan 200 unika själar har ägnat mig en tanke och skrivit ett grattis känns roligt och faktiskt väldigt hedrande. Brydde de sig int om mig så är det ju ingen som tvingar någon att skriva, så jag vill tacka all de här 200 människorna för att de ägnade mig lite tid av dagen. Alla grattisarna som föll rakt in i mitt hjärta betyder mycket för mig, i bland känner man sig väldigt ensammen men inser de här dagarna att det är man ju inte. 200 pers som sett mitt namn och skrivit några ord till mig, just bara mig :-)

Som alla andra dagar har även denna dag kantats av problem, undrar hur många varianter av problem det finns i världen som liksom drabbar oss? Kan inte fatta varför det skulle vara så jävla fel för oss att bara sitta i en TV soffa och ta en kopp kaffe och tala om allt och inget. Nej ta mig tusan så ska det hela ständigt kantas av saker som man sällan hör andra råka ut för. Men vi får liksom klä skott för allt i hela undiversum, så känns det. Inte underligt att det kommer en och annan tår i bland.

Men man får det man orkar bära, det svåra är bara att lista ut hur man ska bära. Måste leva efter den devisen och tro på att det aldrig blir sämre än de dagarna som varit sämst.

Nej det e nog dags för födelsedagsbarnet att ta sig en liten powernap så att hon orkar med morgondagen utan större svårigheter. Och om det skulle kraschlanda ett UFO och trilla in i köket och fördärva hela taket plus vitvarorna så kommer jag inte bli förvånad, hoppsan sa ja ha ett lite problem till att lösa på den långa listan. Men minnet måste påminnas om att det finns inga problem, bara lösningar. Just nu är det liiiiitte svårt att hålla den tanken vid liv.

 Ja just ja, har ju deltagit i aktiviteter på Gymmet också, det var där gymnastiken kom in. Var ju så glad att plötsligt få en ingivelse om att anmäla mig på ett träningspass, det heter TRIM easy. För en människa med min rondör och otränade hydda så kan jag ju tala om att det där jävla easy kunde ha strukits utan problem för min del. Det var inte ett dugg easy, men nu har jag gjort det och faktiskt påkat en specialtid för att skapa ett träningsprogram med självaste VD, :-)
Ja man måste vara om sig och kring sig sen ska det fan i mig dras tyngder och byggas muskler, dags att sola solarium också. För sanna mina ord så skönt att kunna spänna sig så biceps, eller far det tricep ploppad fram en liten aning i alla fall. Måste tänka på mina Eddisar, det ska ju visas i från sin bästa sida.

God natt alla monsterdiggare, nu e det dags att sova. Trots denna väldigt orörliga kropp under gymnastiken så är det ju så att jag kommer ha lite träningsvärk. I från noll till motion utan easy i 15 minuter sätter sina spår.

Födelsedagen i dag.

Två år på bilden och tretiofyra år senare..

I dag är det min födelsedag och hela 36 år sedan jag såg dagens ljus. Oj vad med saker som hänt sedan den dagen. Många roliga saker och många sorgsama saker, men det är väl så livet är. Livet är ständigt i rörelse och förändring. Även de dagarna man tycker att det inte händer så mycket så är det i alla fall en ny dag som aldrig tidigare har funnits. En dag som för varje minut man avverkar på den blir historia, kommer aldrig åter igen.

Av min närmaste familj har jag fått fina presenter. Ett fint halsband med en bricka med texten Det jag vill det kan jag . Har också fått en ask med Jag väljer att vara kort. Man kan bruka sig lite olika av de här korten. Ett sätt är att dra ett kort för dagen, notera orden i ett fint block och verkligen leva sig in i orden. När kvällen kommer gör man en samanfattning i boken och skriver lite om hur dagen har varit och om det känndes som att orden har varit vägledande och till hjälp för sinnet att nå upp till en lite högre grad av medvetande.

Flum och grönavågen hippie varning här kanske en del kan tycks, i så fall håller jag inte med. Det här är något alla borde öva upp som färdighet tycker jag, underligt nog har vi förlorat detta efter vägen och i det moderna samhället vi lever i tycks det ha gått förlorat att det faktiskt är vi själva som äger våra liv och är de som också ska bestämma och avgöra hur vi har det. Det borde ju inte vara så svårt och konstigt alls men för många av oss så är det inget som går av sig själv.

I dag har det på något vis blivit så att så fort det felar så kräver vi en konsult som ska fixa det hela åt oss. En doktor som gärna lagar i hop med en tablett, en datasnubbe som fixar datorn, en cykelreparatör till hojen, vi lämnar också våra barn på förskola, vi brukar oss av RUT och ROT. I den takten går det på. I våra moderna skallar så har vi alltid någon annan som ska ta hand om saker åt oss och glömer då också bort att våra egna liv kan vi faktiskt inte lämna över till någon. Där är det endast vi som har mandat att bestämma.

Har kikat igenom korten lite och bestämt mig för hur jag ska gå till väga. Jag kommer vända upp det översta kortet för dagen och inte tjyvkika på någon i förväg. Det skulle också vara roligt att föra en typ av dagbok för varje dag och kort för att sen se vart hän det bär av. Ett av korten stog det att i dag väljer jag att vara nära mitt känsloliv. Känndes väl inte som något större problem just det, men vid närmare eftertanke så har jag ju jättestora problem med den saken. Jag är ju alltid för nära det och mitt uppdrag blir nog snarare att distansiera mig en smula och lära mig sortera i det. Tänker ju inte sluta känna, mer kontrollera det jag känner och inte bara släppa på allt till hundra. Det är svårt när man är en mycket kännande individ, mycket enklare när man har en yrkesroll att kliva i, då har jag i alla fall lyckast öva upp den färdigheten.

Underigt det här men lagom tycks vara bäst även i den här kretsarna. Och då blir ju nästa fråga vad är just lagom då? Lagom för mig är troligen inte det samma som för dig. Svårt med ord där alla variabler och differenser är möjliga.

På dagens jag väljer att vara kort kan jag läsa, i dag väljer jag att vara öppen för alla möjligheter.

Om stenar ändå kunde prata.

Om ändå stenar kunde prata, om de kunde berätta för mig hur jag ska hantera hela mitt liv. Så mycket att reda i just nu. Svåra saker att fatta beslut om, tänk om beslutet blir fel.

Samtidigt så kan det inte bli mer fel än det redan är nu. Men jag måste finna modet och kraften. Det handlar nog mer om det än att inte veta vart i livet jag vill.

Jag tänker inte längre stå med mössan i handen och vara den som ständigt blir måltavlan för dumma påhopp, elaka ord eller andra beskyllningar. Har gjort klart det nu. Hade en tro en gång i tiden att allt går att lösa med kärlek och omtanke. Men det har visat sig att jag hade fel. Nu måste jag rädda mig själv, ingen kommer tacka mig den dagen jag är knäckte och aldrig mer har en chans att erövra livets alla möjligheter igen.

Om ni visste vilket pris jag har betalat. Om ni visste med hur många tårar jag betalat, om ni bara visste. Men ingen vet, ingen kommer någonsin att förstå och det klandrar jag ingen för. Sumerar det hela med att det är synd att jag är född stark som ett järnspett, stark som få. Hade jag inte varit det kanske jag hade variit någon annan stans i livet just nu. Men jag kämpade och slet, kanske det som är fel. Ingen tror att man blir av med mig för jag har stått kvar och jag har stått pall, tills nu. Kanske finns det en tro om att mig kan man säga vad som hellst till, det gör ju inget för hon försvinner ju inte. Varför ska jag visa henne respekt för, skit samma för livet rullar på ändå inget händer.

Nu sitter det allt för många taggar i mitt bröst, det sitter allt för många taggar i hjärtat och många öppna sår blöder och gör väldigt ont.Känner mer en fysisk smärta än bara bildligt talade ord, det gör ont, förbannat ont.

Ingen mer än jag själv kan förändra detta. Det ligger helt i mina händer. Nu ska jag bara finna styrkan att resa mig en enda sista gång, för nu är det bra, det räcker nu.

Drömmen om det nya livet.

Sylteosen, en liten bit utanför Molde.

Sonen är hemkommen efter Sportlovsfirandet i Norge. Han är fylld av energi och vill så gärna berätta om det nya landet och orten. Fint badhus, en kanon Bio och filmen var så bra, även om inte alla orden var begripliga just nu.

Även pappas kontor var fint och trevligt. Inge moln på den himmlen inte. Även om vädret i sig är ganska snabbt omväxlande så nära havet. Det har varit alla varianter av tänkbara väder under veckan som varit. Vårvärme och sol, snöblandat regn,blåst,bara regn, men så ser det ut när man befinner sig så nära den lilla pölen Atlanten.

Det blir lite annorlunda att bosätta sig så nära havet mot att bo där vi gör nu. Faktiskt så går man inte helt fri i från Tsunamins kraft, inte heller ras i från höga berg. Det finns Tsunamivarnare lika så människor som ständigt bevakar en bergssida som man vet kommer rasa, inte kanske just i dag eller i morgen, men rasa det kommer den göra det vet man säkert. Planen är att de spejarna som bevakar detta naturfenomen ska kunna se bergets rörelse i atttid och inom det snaraste ska orten evakueras. Det här är ju saker man som Malungsbo aldrig har behövt bry sig så mycket om eller aldrig har funderat på alls. Har väl två kritiska återkommande händelser här, det ena är vecka 29, den andra återkommande årliga händelsen är också älgjakten.

Båda de sakerna skrämmer mig en del, inte bara för att det handlar om dansband utan för att jag år i från år ständigt funderar på hur man skulle hantera ett akut läge vid en eventuell brand på Orrskegen eller kanske på en fullsmetad tillfällig camping mitt ute på en fotbollsplan.Alla vägarna är totalt blockerade av bilsiter som parkerar utefer vägarna och att ta sig frm med räddningsfordon är nog ingen enkel match. Inte heller om du råkar bo så pass illa till att du behöver hjälp fort och dit hur råkar vara nära dansbandsmeckas centrum Orrskogen. Sen ska alla tusentals människorna evakueras i från Orrskogen också, kan bara gissa mig till den paniken som uppstår och hur många som faktiskt skulle kunna trampas ihjäl. Jag har kännt hur trycket gör dig fullständigt låst under en konsert, då är det ändå inget paniktryck utan bara glada människor som rockar.

Älgjakten är en till årlighändelse som jag ständigt förundras över att går så bra som den änså tycks göra. Vetskapen om karlarnas kännsla av att leva djungelliv med dricka i kroppen och huvudet under armen under en veckas tid och samtidigt hantera vapen är skrämmande för mig. Vet inte riktigt vad för djuriska lustar som måste få utlopp under Oktober i skogen. Men de här farorna är ändå det som kanske jag anser vara minst farliga.

Det stora hotet mot hela byn är ändå de som sitter i styrande position och enligt min klara uppfattning styr kommunen ner i avgrunden. Kommunalrådet var just ute i dagspressen och talade om att det var viktigt att det finns,bostäder,arbeten och utbilldning. Tillåt mig småle. Tror inte att Kurt Podgorski (S) behöver bekymmra sig ett jävla dugg om att det kommer vara brist på bostäder, ingen vill bo kvar här så den saken reder sig nog väldigt bra själv.

Kurt Podgorski (S) talar också om vikten av att ha en bra utbilldning då blir ju frågan väldigt relevant varför man då tar bort en turistnära utbilldning som Restaurang och Livsmedelsprogrammet i en så stor turistkommun som Malung-Sälen? Vad fan menar karln, och hur har man mage att stå och dilla så i media och i sjävla verken inte ha ett dugg bakomliggande tankar alls i det man står och säger.

Att sen försöka skylla på att 94 personer har flyttat i från orten för att kraven på folkbokföring blivit strängare för de som jobbar i Norge, där av denna avflyttningssiffra, för fan Kurtan släpp TVn och se det för vad det är. Nu ska en tjänsteman sitta och undersöka saken och se om detta var en tillfällighet. Vad spelar det för roll om det var tillfälligt eller ej. Malung-Sälen Kommun har tappat 94 personer och ligger bland de sämsta i landet att klara av att behålla sina innevånare.

Jag kan tala om en sak för dig Kurt Podgorski och det är att ingen tycker att det är ett dugg hälsofrämjande att bo och leva i en ort där man blir deprimerad av att gå ut. Ser du inte Kurt att vi har inget kvar här. Inga jobb, en skola vars fullständiga galenskap startade den gången då Socialdemorkaterna+ Vänster partiet bestämde sig för att flytta åk 6 till Centralskolan,alla de gångerna som människor har brunnit för saker och försökt söka stöd av styrande politiker men bara blivit avvisade och fått kalla handen. Hur fungerar en av de tyngsta, dyraste posterna i kommunen, nämligen den socialasektorn? Är det en organisatorisk försvarbar verksmahet som ingen sätter sig in i och bara förlikar sig med det faktum att detta måste kosta pengar? Vet man alls hur de pengar men ständigt pyttsas in förvaltas? Är man säker på att det fungerar alls som det ser ut nu? Vem garanterar detta, är det enhetschefernas goda vistord och det man litar blint på eller kanske ska det vara så att en närmare titt på detta utifrån bör kostas på, i stället för att en tjänsteman sitter i kommunhuset och funderar och utreder varför 94 personer har fluttat i från Malung-Sälen Kommun?

Inom den snaraste framtiden så kan man lägga till några fler personer till den där avflyttningsstatistiken, det kommer vara jag och min familj. Jag tänker inte alls krusa den här kommunen en enda sekund i onödan längre. Jag har försökt på många olika vis och tyvärr har ingen lyssnat. Ingen på kommunhuset ska heller behöva sitta och ödsla sin tid och fundera ett dugg på varför jag flyttar utan det kan jag gärna tala om här och nu. Jag är JÄVLIGT trött och utled på att leva i en vardag där ingen på riktigt tar tag i saker och visar vägen. Ingen vågar sattsa ett nickel på att vi som bor här ska trivas och ses som värdefulla innevånare av något slag. Det sitter en självgod kommunledning som av ren princip och prestige vägrar lyssna eller alls vill främja kommunens överlevnad, trots att det ofta kommer sådana tafatta små budord i media i mellan varven. Sen då, när man ger dubbla budskap och det i sjäva verkat aldrig händer mer än talas så ser jag det inte alls respektfullt och ärligt mot oss invånare.

Att styra en kommun borde inte vara ett självändamål, att styra en kommun borde ses som ett mycket fint uppdrag där man blivit utsedd av folket med förtroende att styra skutan, inte sitta på sin stol år ut och år in och bara glutta ut på förfallet och i bland ropa till, oj oj oj nu blev det inte så bra. Den demoratiska ordningen råder och jag skulle verkligen vilja ha ett svar av de som röstar fram Socialdemorkaterna och Vänsterpartiet som ledande i kommunen ge mig ett konkret exepel på exakt VAD det är som gör dessa till lämpliga förvaltare av våran gemensamma framtid?

Skulle jag kunna komma på något bra själv så skulle jag genast nämna det som exampel, men jag kommer faktiskt inte på en enda sak. Att helatiden påstå att Socialdemokraterna var de som byggde Sverige är ett ganska ruttet argument, nu har S haft ganska lång tid på sig i den här kommunen och visa framfötterna och jag ropar helatiden efter vart handlingskraften i det ligger?

När jag brukar nämna detta så får jag oftast den hånande frågan tillbaka vem skulle ha gjort det hela bättre då? Mitt enkla kortfattade svar på den saken är att ALLA i gemenskap hade kunnat skapat stordåd. Min uppfattning är den att alla har något bra att tillföra, men då bygger det också på mindre prestige och en gemensam tro på att just ALLA kan hjälpas åt.

Nej jag ställer mig faktiskt stolt till en av de siffrorna i avflyttningstatistiken, jag har i alla fall kvar min egen förmåga att tänka och inte fallt under någon sorts masspsykos av dillerier kommunalrådet sprider i tidningen. Jag tänker skapa mitt eget nya liv och jag kommer göra det i Norge av två enkla skäl. Ett är att det finns en tro och framtid och som arbetstagare är du värdefull, två du har möjligheter att få jobb och kunna arbeta så att du har råd att vara ledig, så tja jag kommer kasta in handuken inom det snaraste. Och jag kommer aldrig i livet tro på myten om att Malung kommer vara en ort där man ser en ljus framtid och alla möjligheterna. Men okej för mig om det motsatta kommer bevisas, jag kommer vara den först att grattulera till den som lyckas med den bragden.

Om du klickar här så ser du vad kommunalrådet Kurt Podgorski själv säger om saken. Fundera en stund på det och skapa dig gärna en egen uppfattning.
Som Kungen säger, För Sverige i tiden! Hej på en stund.

Tatueringar, mannen,myten och legenden.

Sen barnebsben har tatueringar varit lite av ett naturligt inslag i mitt liv. Farsan hade bläckade armar och det var väl inget vi barn funderade närmare på. Han såg ut så och vi såg det nog inte som så underligt, även om det på den tiden var långt i från lika vanligt som i dag.

För 30 år sedan ansågs det väl mer tillhöra människorna som satt på kåken eller var ute på sjön, att en människa på 55 år skulle uppsöka en tatuerare och gadda en fjäril på skuldran fanns väl inte på världskartan. Frågar man branchfolket i dag så säger de att det är allt i från äldre damer till advokater som beställer tider för att ge sin hud ett konstnärligare uttryck.

I bland kan det kännas lite ledsamt att det har övergått till vanligheterna med tatueringar, det har inte lika genomslagskraft när man kanske har för syfte att genom hudens konst uttrycka sig. Men jag har ju en personlig benägenhet av att alltid hålla mig på den oposionella sidan av livet därför kanske det känns lite extra retfullt för mig. Samtidigt är jag väldigt likt min farsa i mitt sätt att vara och se livet så jag fattar precis hur han kännde den där kittlande glädjen över att faktiskt vara en av de ovanlig. Kan tänka mig hur han log inombords när de äldre damerna förfasade sig över hans egenhändigt gjorda konst på armarna. I dag förstår jag också min farmors förtvivlan över att sonen hade det man kan kalla kåkfarar gaddningar. Under 60-talet var det nog allt annat än trevliga toner runt kaffebordet då det gällde samtal kring min pappa.

Farsan var känd i byn som ett svårtyglat barn. Han for med fan som man sa. Men jag har aldrig någonsin hört att han skulle vara dum eller elak, det var inte det som gjorde honom känd. Nej det var pojkstreck. Alltifrån att snatta cigg hos brovaktarn till att olovligt köra motorcykel eller spela hartschfiol för grannarna. Gissar att farsan hade förbannat roligt men att farmor slet sitt hår.

Lite senare så håll sig farsan i raggarkretsarna. jeansjacka,snygga jeans och cowboyboots med sporrar och klackjärn.En sjyst våg av luggen skapas med hjälp av brylcrem, snygg som få är han :-) Många mellanöl rinner igenom den kroppen och rock n roll spisas för jämnan. Samlarintresset för musiken grundas.

Under min tidiga tonår började jag tjata om att få göra en egen tatuering, mina föräldrars budskap var tydligt. När du är 18 år går du vad du vill, före den dagen kommer det icke på fråga. Hade det varit som nu hade jag rusat i väg i alla fall och ruskat fram en tänkbar tvivelaktig källartatuerare och säkert hade motivet varit i stil med Fuck The World. Tack och lov så var inte tillgängligheten den samma då som den är nu.

I stället så började jag söka information, dettta före googel och internets intågande i det svenska folkhemmet. Det jag sakta kom fram till att i tatueringskretsarna så gick man till Doc Forest , eller Ove Skog som han heter på papperet,för att få pryda sitt skinn. Det var då jag bestämde mig att på min 18 årsdag skulle Doc så klart få skapa konst på mig.

Jag drömde ofta om den där dagen, om olika motiv, om hur det skulle kännas och framförallt hur det skulle kännas att träffa mannen, myten och legenden Doc Forest. När jag väl hade väntat alla åren och 18 årsdagen kom stog familjens liv på ända. Hela tillvaron gungade och farsan hade lämnat jordelivet. Drömmen om att skapa konst med hjälp av Doc lades på hyllan, det känndes inte som att det just då var nödvändigt.

Drömmen om att träffa Doc har aldrig försvunnit, den har varit med mig hela uppväxten och ända sen den där dagen då jag hörde talas om honom. Alla talade om Doc med respekt och tillförsikt, alla de som på ett eller annat sätt befann sig i gruppen tatuerade hyste stor respekt för honom.

Så småningom blev jag småbarnsförälder och det var svårt att sparapengar till mina planer om ett möte med Doc, sakta försvann drömen lite längre bak och jag har nog aldrig släppt drömmen, mera bara haft den på jäsning. Nu har det nog gått lite mer än 20 år sedan jag började smida mina planer, det var ca 20 år sedan jag först började skapa någon typ av bekanstska på Doc Forest. Och det har inte gått en enda födelsedag sen den dagen som jag funderar på den där starka viljan och drömmen om min
18 årsdag och att jag så i tankarna verkligen hade målat upp en bild av hur jag satt i studion och småsnackade med självaste Doc.

Nu fyller jag snart år igen och nu mer går det mycket enklare att ha koll på det hela genom googel. Och ja visst så är doktorn fortfarande aktiv och har sin studio i Aspudden nu mera. man kan också läsa på hans hemsida att det finaste man kan ge bort är så klart ett presentkort på en tatuering, presenten består ju hela resten av livet.

Kanske ligger nu inte mitt möte med mennen, myten och legende så långt bort igen. Kanske är det så att jag nu om aldrig förr ska ta och göra slag i saken. kanske får jag snart träffa min stora tatuerar idol och förtjusas över denna mannens stora livsverk. Det var han som var först av alla i Sverige, det var han som har gått i frontlinjen för den här konstformen. Det är han som är och förblir den människan som genom tiderna gav mig det intresset att se och studera allt kring tatueringens förekomst och historia.

Så nu fågar jag dig doktorn, när ska vi ses tro?

Kärlek och respekt till dig och för att ingen ska missa denna storhet inom konstformen så poängterar jag att ni gärna kan klicka här för att kika på min favorit doktor.