Jag vill hedra alla fina bra män i dag som faktiskt engagerar sig och stödjer sin kvinna och familj. Även alla de män som faktiskt driver kampen för det jämlika och tar sig tid att fundera över orättvisor på alla plan. Det är en av de sakerna jag vill manifestera för i dag.
Att förnedra män och dra alla karlars balle i gruset är inte försvarbart, det är utom allt vett att skrika ut att män är djur och alla kvinnor är styrda av en man. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen av en man, men jag har också levt många liv och sett båda sidorna av den här beskrivningen. Så visst vet jag att det finns män vars makt över en kvinna är ett begär och äganderätten till henne är ett oskrivet kontrakt som gärna göms snyggt inför offentligheten Men detta är långt i från ALLA män, avarter hittar man i det mästa.
På något vis vill jag i dag manifestera för de barn som sida vid sida med sin mor får utstå minst lika mycket förtryck och våld, man kan nog säga att de här barnen är ännu mer utsatta och fullständigt försvarslösa. Oavsett om de svidande slagen och örfilarna är riktade mot mor så ser barnen, de hör och de känner, och framförllt vet de vad som försigår. Själsliga slag på barnen ställer till en oerhörd skada, i vissa fall mer svårläkta än de som faktiskt blir blåmärken. Genom BRIS undersökningar har man kommit fram till det faktum, kanske beror det hela på att det är inget som syns och samhället inte riktigt vet hur man ska hjälpa barn att läka i själen.
Jag vill också manifestera för de kvinnor som lever ute i världen under helt andra förutsättningar än jag gör, alla de kvinnor som på ett eller annat sätt behöver mitt stöd och min frihet att faktiskt kunna talan utan att få ett skott i skallen. Mitt ställningstagande är av största vikt, det är allas våran skylldighet att tala och påverka i den demokrati vi lever i. Allas lika värde är inte alltid så självklart, det är mycket lätt att säga men svårare i praktiken. Allas lika värde betyder heller inte att det just är riktat mot kvinnor i svåra förhållanden. Jag vill snarare säga att det är ett mänkligt problem, alla som på olika vis drabbas av utanförskap eller ses som mindre värda oavsett kön vill jag manifestera för i dag.
Men speciellt svidande är det den här dagen och alla andra dagar också att veta att bakom många kvinnor som för stryk finns det ett eller flera små barn, det är de som på något sätt får mig att stundom gråta i förtvivlan, stundom bli så jävla förbannad, samtidigt väldigt maktlös. I ett destruktivt förhållande där kvinnan får stryk så ligger det inte långt i från det troliga att även barnen får det. Det är ett känt faktum.
Att nästan vart tionde barn i vårt land bevittnar våld i sina familjer torde vara ett av våra mest betydande folkhälsoproblem. Det står också om det mer förvånande faktum att läkarkåren inte diskuterar familjevåldet med barnet i fokus. Hela Läkartidningens artikel av det hela kan du läsa mer om här. Ständigt hör man det fina orden i från Svenskt samhälle om att det barnen är det viktigaste vi har. Det finns inte en Socialtjänst som säger annat heller. Lika väl så ser man att det fungerar ju inte i praktiken. Tror att man faller på eget grepp, tror någonstans att man inte riktigt förstår helheten av ett mycket stort problem där barnen far så illa.
En socialtjänsteman sa till mig en gång att bara för att pappan i fråga inte behandlade mamman väl så kunde han ju vara en bra pappa för sina barn i alla fall. Jag förstog aldrig det svaret, kommer heller aldrig att förstå det eller heller köpa de orden. ALDRIG ! Det är ju uppenbart att alla barn som lever under de här omständigheterna aldrig kan känna trygghet och tillit. Fattar fortfarande inte hur den här personen alls kan säga så, eller tycka det. Måste ju vara någon sorts hjärntvätt i från en studiebok för jag tror knappast att någon tror eller tycker att de barnen har en god trygg förälder och förebild.
Men det jag förstår och inser är att har man den synen och inställningen på en socialmyndighet så förstår jag också mängden av de barn som på olika vis far så illa i våld i nära relationer. Bedrövelsernas bedrövels, detta i Sverige år 2012. Kikade på det senaste avsnittet av Veckans brott. Ett brott av den värsta sorten har begåtts och under intervjun med den utredande polisen så säger han, det är för mig obegripligt att den här familjen någonsin har kunnat haft familjehemsplacerade barn. Han förståg inte för sitt liv hur socialtjänsten någonsin hade kunnat placerat barn där.
Detta må hända är ett ett undantag, men jag tycker att man läser om familjehem under katastrofförhållanden ganska ofta i dagens media. Det ploppar fram lite då och då. Mordet som begåtts av den familjehemsplacerade personen hade viss upprinnelse i de hemska förhållandena under uppväxten i familjehemmet. Hade socialtjänsten haft kunskaper och kanske andra arbetsmetoder kanske två kvinnor levt i dag, det vet man inte.
Men någonstans så måste det ju förändras och tänkas om kan man tycka. Barn ska aldrig behöva se och uppleva saker och resten av samhället sitter på läktaren och tittar på. Det ska aldrig behöva gå så illa så att det blir stortok och galenskap av en liten person vars liv är värdefullt dyrbart.
När jag talar om mänskligt och inte bara våld mot kvinnor så är det här ett lysande exempel på det hela. Samtidigt så kan man ju också se det undermåliga jobb socialtjänsten ägnar sig åt. Säkert finns det många som gör ett gott jobb, men på något sätt måste det vara den enklaste saken att undersöka så här uppenbara skador, framförallt samla in en helhetsbild.
Oavsett vem du är här på jorden, oavsett om du slår din partner, bankar sönder dina barn, krossar själar eller står på barikaderna för att skrika ut ditt avståndstagande i från den här typen av kränkande behandlingar, så vill jag bara påminna om att alla ska i jorden, både offren och de som begår morden. Alltså slutar vi på ett av samma ställe där vi alla är jämnlika, varken mer eller mindre. Fundera då till varför vi inte ska kunna vara det så länge vi också lever. Varför ska vi inte kunna styra skutan mot en bättre värld för alla? Varför inte vägre stå och se på utan kräva förändringar. Det behöver inte vara så stort och svårt, det första du måste börja med är dig själv. Det är just där den stora förändringen måste ske och verkligen tänka till.
Acepterar vi våld i nära relationer så acepterar vi också att barnen far illa. Så länge någon tycker att den som får däng helt får skylla sig själv så finns inte kunskapen nog att förstå hela den här processen, vilket i sig är ett förnekande och en urskuld för att slippa rycka in i någon som kan kännas väldigt obekvämt och jobbigt.Fakum är att ett barn i en familj där kvinnan får stryk löper 15 gånger större risk att själva bli misshandlade borde väl vara skäl nog att aldrig aceptera eller blunda för våld i nära relation.
 |
| Misshandlat barn. Foto Södersjukhuset |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar