Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 31 december 2011

Bokslutet 2011.

Om någon timme så är det dags för ett nytt långt år. Funderade en smula på vad vi pysslat med under 2011?

Vet att starten på det var tungsam. En bister och svinkall vinter känndes knäckande. 25-30 grade kallt var det vi hade att deala med under en mycket lång period, skit trist och förbannat dyrt blev det. Så pass dyrt att vi fick prioritera bort årets Swedenrock festival, det var ett hårt slag i mitt hårdrockande hjärta men det fanns ingen annan lösning och möjlighet. Jag fällde tårar och svor långa ramsor åt elbolagen som formligen rånade oss på pengarna.Men det är bara att resa sig upp ur askan, damma av sig lite, torka tårarna och kämpa på vidare och sikta framåt.

Så småningom drabbas mannen i huset av en smittsam lunginflamation, heja sverige igen! Vecka efter vecka med feber och en hosta som gjorde att det skallrade i fönsterrutorna. Aldrig släppte den här skiten taget om honom. det visade sig också att ett galet lågt Hb gjorde att tröttheten ständigt var närvarande. Vid det här laget började jag bli ängslig, med många arbetsår inom vård och omsorg så vet jag vad ett för lågt Hb kan betyda och  det känndes oroligt i mitt innre.

Efter någon månad började han repa sig, järntabletter käkades som smågodis och myckoplasma i lungorna tar tid att bli återställd i från, men hans lidane var ganska svårt att se, han orkadae inget och vid minsta ansträngning så blev han flåsig och anfådd. Fya lilla hjärtat då :-/

Under 2011 skulle dottern avsluta grundskolan och detta var ytterligare ett gnag i magen på mig. Traditionen i våran by är att ungdomarna åker runt på ett traktorflak allt annat än nyktra och städade.En mycket märklig trodition eftersom ingen som avslutar sin grundskola är 18 år eller äldre. Men så har det sett ut genom tiderna och hur de fixar sitt dricka är en het potatis i byn mellan varven. i alla fall så diskuterades denna avslutning långt före dagen då det var dags att ta hej då av klasskompisar och grundskolan. Stenhårt och orubbad står/stog jag fast vid det jag tycker, det är att ingen dricka av alkoholhaltig dryck skall någonsin slinka ner i en underårigs strupe. Punkt slut.

Det visade sig att falla i god jord och dottern avslutatde sin 9 åriga skolgång på ett nyktert alternativ i ungdomsgårdens regi. Tack för det televerket och just den kvällen kände jag att det var bara att pusta ut för våran familjs räkning, men jag befann mig ändå ute i samhället för att vara behjälplig för de som inte valde samma väg att fira avslutningen på.

Sonen lever livet i sin gilla gång, han har inte så stora krav på saker och ting. Han trivs bra hemma i lugn och ro och skapar gärna saker på sitt eget vis. Under vintern påbörjades bygget av en hundkoja till Atlas. Vilket var färdigställt lagom till sommaren. Glädjen och den strålande lyckan över sitt verk lyste då det var dags för hunden att flytta in i sin väldigt påkostade boning. Isolerad,plåttak och målad stog den där så fin och inbjudande trevlig. Det hände i bland att han försvann och när man ropade på grabben tittade han ut i från hundkojan, han och Atlas hade samkväm där ute i gemensamhet, speciellt de dagar då det regnade, det var extra mysigt. Grabben ville väldigt gärna frakta ut sin sovsäck för att provsova där ute en natt, det blev inte av under sommaren. Men kanske blir det något att göra under 2012. Grabbens äventyrslust i skog och mark har han burit med sig under hela sin livstid och det förvånar mig om han inte inom några år ger sig av till sitt älskade Alaska.

För Sverige i tiden.
Ja sen har vi då den där familjesemetern när vi packade bilen och gav oss av mot huvudstaden för att fira kungens 65-års dag. Hej baburiba liksom. Bilen packades med strykjärn och dotterns malungsdräkt, inget kunde gå fel tyckte vi då. Allt var klart och vi rullade i väg. Försökte kolla på hovets sida vilke tid Kungen var redo för grattulationerna men vi fann inget exakt klockslag. Vi misstänkte att hovet var rutinbundna och siktade på den tiden han firat födelsedagen under fjolåret. När vi väl kom till slottet så var det väldigt tomt, va fan hade vi missat Kungen?  Svar ja, visst hade vi det. Väldigt snopna så fick vi se på när kanonerna rullades i väg och en och annan diplomat hoppade in i sin bil och åkte i väg. Hur kul var det då när man hade en inre bild av att få vifta i den lilla vimpeln och hurra för hans Majestät Kung Carl-Gustav. Vi fick lov att rädda det som räddas kunde och besökte i stället de  delar av slottet som är offentliga. Mycket guld och en ny värld öppnade sig. Historiens vingslag grep tag i mig och som en sann turist gapade jag och bara tittade på allt fint och historiskt som är bevarat. Det blev ändå en rolig minnesvärld dag. Men dottern är aningen bitter för att vi missade Kungen även om vi kan fira nästa födelsedag så fyller han ju aldrig mera 65 år och går i penssion liksom.


Sommaren kom och med mycket svdande hjärta visste vi att våra Swedenrock kompisar var på festivalen och vi var hemma. Surt sa räven. Vi fick meddelande där i från och vi var saknade, det känndes som en tröst i allt fördärv och elände. Så många fina festivalvänner som vi ville dela upplevelsen med men som vi saknade otroligt mycket. Ett mycket stort ljus på musikhimmlen var i alla fall att vi kom i väg till Ullevi på Iron Maiden. Det känndes så förbannat bra och jakten på Steve Harris och en autograf upptog en hel del av mitt sinne. Tyvärr var inte turen på min sida men det var en minnesvärd helg med en del pilsner och trevligt umgänge. Resten av sommaren kantades av en hel del jobb vilket får mig att trivas fint i vardagen.

Sonen åkte på Scoutläger och dottern besökte Peace and Love festivalen, deras olika intressen är milsvidder i från varandra men vi föröker bejaka deras olikheter och intressen så gott vi kan. För oss är det väl inte så underligt men när man tar sig en funderare på det så är de båda väldigt olika men ändå också lika på många sätt. De respekterar varanndra och på något vis kan de dela sin vardag och olikheter. Brorsan är king när han får hänga med syrran och vara med henne, de brukar ha skoj i hop även om det är en betydande ålderskillnad mellan de båda. Det gör mig glad att se deras samspel och att de båda har en genuin kärlek till varandra, bättre kan det ju inte bli.

Under sommaren påbörjades också jakten på ett nytt arbete. Och under tidig höst stog det klart att mannen i huset skall påbörja en ny karriär som förändrar hela familjens livssituation på många olika vis, främst ekonomiskt. Men vi kommer också att få betala en hel del för att genomdriva det hela och vi står nu beredda på vad som komma skall. Är det verkligen våran tur nu? Är det så att vi äntligen har kommit till en punkt i livet då det bara kan bli bättre och aldrig mera så uselt som vi haft det. Det är bara att tuta och kra så får vi se vart det leder oss.

Dottern började första året på gymnasiet och det kunde nog ingen ana efter allt som varit men hon gjorde det!! :-)
Sonen påbörjade studier i åk 4 och vi frågar oss vart våran lilla gubbe tagit vägen? Han besöker väldigt gärna ungdomsgården och ser det som ett trevligt tillhåll efter skolan. Det är svårt att aceptera och förstå att den lilla mannen nu har en fot på väg ut i tonårsvärlden.

Själv funderar jag på åt vilket håll jag ska gå. Studier, sökta jobb och bara ett enda virrvarr av allt. Det har varit en lång period i livet där jag inte har kunna fundera så mycket på mig utan helatiden bitit tag i kantande problem och svåra saker att hantera. På vägen har jag och det jag vill skapa försvunnit bort helt av naturliga orsaker och anledningar, det har inte fått plats helt enkelt. Har bara strävat efter överlevnad i en galen värld, vem har då tid att fundera på vad man själv vill skapa?

Nu har livet förändrats och funderingarna på mitt kalla har åter kammit till mig. Jag vill skriva, det är ett behov jag har. Jag måste få skriva om inte så går jag sönder. Har funnit en skrivarkurs i Göteborg som jag ska anmäla mig till och nu jobbar jag  så hårt jag kan får att få pengarna att räcka till den. Så fort jag kan ska jag anmäla mig till den och jag hoppas att mitt skrivande kan utvecklas till det bättre med hjälp av den kursen. Att ha skrivandet som ett behov är underligt när man hör så många som ser sig själv som rena skrivfobiker, kanske är det det jag ska skriva om, att våga skriva och göra sin stämma hörd. Pennan som vapen är inget trams, det är sant och jag skulle vilja ge många flera den självkännslan och insikten. Alla som inte är analfabeter kan skriva, det gäller bara att ta modet till sig och öva och våga.

Nu om några timmar är 2011 slut och ett nytt år tar vid. Vad som komma skall vet vi inte så mycket om, det enda jag önskar är sinnesfrid och hällsan i behåll. Jag ska vara en god medmänniska och finnas vid sidan av den som behöver mitt stöd och hjälp. Jag ska vara en god medborgare och sköta mina åttaganden på bästa vis. jag ska i den mån jag kan stå upp som en god förebild i det jag tycker att är rätt, men samtidigt visa ödmjukhet inför det faktum att jag kanske hade fel. Jag vill lyssna och lära av anndra, jag vill attt anndra lyssnar och lär av mig.

Här med önskar jag och min familje ett gott nytt år till er alla och en var. Kärlek och respekt till er alla, glöm inte att vi tillsamans kan skapa en bättre värld.

tisdag 27 december 2011

Fuck aina!

Får ett sms i går där ett polisdrama beskrivs, ett drama med glädjande besked tack och lov.

Mannen i huset stog utanför ett bostadsområde och väntade på den förstfödda då polisen kör upp och ifrågasätter varför det inte är nummerplåt bak på bilden?

Så klart har de all rätt att fråga en sådan sak eftersom jag under den mera kalla perioden bröt av den i från plasten den satte fast i. I stället för att öppna bakluckan där man ska tog jag tag i plåten och med ett litet, litet kras hade jag plötsligt nummerplåten i handen. Med en djup suck konstaterde jag bara att så klart så ska väl även bilen demoleras och förfalla när allt annat gör det, slängde sen in plåten i bilen så var det väl inget mer med den saken.

Under kontrollen i går så beskrevs händelsen för polisen och i nästa mening delgavs också att bilen är komplett olaglig på alla vis, den är avställd och inget är som det ska, MEN jag sak köra hem bilen för reparation.
Myndig polis: Är det din bil?
Sambo: Nej, det är det inte, den tillhör min sambo.

Sen hände liksom inget mera. Är det inte konstigt? Vad var det som hände liksom? Polisen hade ju värsta chansen att bötfälla men valde att enbart förmana, det måste ha varit julfest och en kännsla av vänlighet även i polishuset. Eller så syntes det ganska tydligt att det här inte handlade om en ordinär gangster eftersom ärligheten rann som ett rinnande vatten. Polisen slapp trassla med så värst mycket kontroller utan visste att det var minsann en icke ok bil tillhörande en sambo, vilket jag villigt ska erkänna att jag glömt bort helt faktiskt, menar att det var min bil. Men vid den här påminnelsen så minns jag faktiskt att så är fallet. Alltså är det där med mitt ansvar att bilen hålls i okej skick och befinner sig i alla register, så jag tror att jag vill glömma bort att det är min bil igen faktiskt, om det nu går då vill säga.

För en tid sen så följde jag killarna på Salong Betong,de har på något vis kommit upp sig i tatuerar svängen av någon outgrunderlig anledning och varenda gangster vill ha en gaddning gjord på Salong Betong. Under ett avsnitt så är det en nöjd kund som stolt visar siga verk där av en på armen där det står med stora bokstäver, fuck aina.

Jag är så jävla lite gangster så jag fattade inte ett dugg vad budskapet innebar utan tänker att det måste vara en hemskt att avsky en kvinna vid namn Aina så pass att man måsta tatuera in det på armen. Efter några minuter till in i programet så har jag lärt mig att aina är gangsterslang för polis. Känner mig ganska nöjd över att jag verkligen inte vet vad aina betyder, samtidigt blir det också jävligt barnsligt att en vuxen karl ska går runt med fuck aina på armen. Är det någon som ska fuck så är det väl alla gangster wanabe kids som kutar runt i samhället och fördärvar. Att aina sen sköter sitt jobb är ju bara bra.

Mitt slangord för polis kommer att förbli snut, mer gangster än så lär jag aldrig bli tack och lov. På distans så fick jag via mannens sms känningar av polisens återupprättande av ordning, jag blev lite darrig trots att jag inte alls var med i händelsernas centrum. Men på något vis så kännde jag mig ytterst ansvarig och ska man hårddra det så är jag ju det eftersom det är min bil. Men det skulle väl aldrig falla mig in att alls avsky det organ som står för lag och ordning i samhället. Varför det liksom?

Jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan och har som ambition att aldrig ha det heller. En polis har inte som arbetsbeskrivning att åka runt och jävlas med medborgarna, en polis ska trygga det samhälle vi lever i. Och i den här delen av Sverige som vi bor på så måste jag någ ändå säga att en polis som dyker upp på annandag jul är något unikt.

Jag är tacksam för att det finns polis att tillgå på orten, det tycker jag bara är bra och så måste det vara. Nu kanske jag är extra glad för att det inte blev någon större sak av mitt tvivelaktiga fordon, men jag tror nog inte att jag hade kännt något annat ändå om utfallet blivit lite sämre.

Aina kommer aldrig finnas i mitt vokabulär, det kan bli så att jag säger polis, polis, potatis mos värre än så blir det inte.

Klart slut.

söndag 25 december 2011

Dagen efter kvällen före.

I dag stundar juldagen och allt är likosm väldigt tyst och stilla. Alla var väl glada i går tror jag. Jag somnade sittande i soffan, sen orkade jag inte gå till sängen utan bara lutade mig lite till höger och vaknade där i morse.

I afton stundar en prestigefull bowlingtävling som jag och min familj måste vinna. Mötande lag består av min syster och hennes familj. Den här lilla utmaningen kom tomten med i går så riktigt elak med onda avsikter är han nog inte, eller?

Förlorar jag denna duell så måste jag ha skämsmössan och dumstruten på mig tills midsommar och det blir ju inte bra. På tal om det fick jag en supersnygg mössa av min systerdotter. Svart med kurbitsliknande motiv på, så vem har snyggast möss nu då tro? Jo jag så klart och den vill jag ju ha på mig istf dumstruten :-)

Swedenrock biljett är en gåva av mannen i huset, det känndes väl inte så värst överaskande men mycket glädjande. Det är min semester och lediga bästa tid på året, i fjol belv det ju inget av SRF. Men i år är det dags att ta revansch på att vi int ekom dit i fjol, det blir bra det.

Kidsen är glad för sina klappar, dottern fick två fråge spel, ett om mat och det andra om kungahuset. Vilket inte kan passa henne bättre. Sonen jagar friskt med sitt jaktspel och mannen i huset gubbar runt i sina nya skinntofflor.

Före jag somnade i går så såg jag på dokumentären om Lemmy Kilmister och hans liv och levende. Det är väl med en skräckblandad förtjusning man ser det medicinska undret fortfarande lira med sitt band Motörhead, även Ozzy funderar en smula på hur det kan gå till att mannen fortfarande lever, det säger mig att det då måste vara något helt utöver det vanliga, drickat och andra substanser som flutit genom de ådrorna genom tiderna är nog inget man ska fundera så värst mycket på.

I morgon ska jag jobba lite igen och då är livet som vanligt, det jag känner som mera bekant än ledighet och tvångsmys under julhelgen.

Hej på en stund.

lördag 24 december 2011

Hello darkness my old friend.

Så var den då här, dagen som Sverige stressat röven av sig för. Julaftonsmorgon och det är kyligt ute, men knappt en gnutta snö på backen.

Det är glädjande att det har vänt nu, det blir ljusare och ljusare för varje dag som går. TACK!

Det ska bli mig ett sant nöje att uppleva lite ljus igen, hösten och vintern har kännst som en blöt yllefillt hängandes över oss. Mörker,regn,grått och disigt. Mycket trist och tungsamt.

Även om jag är vän med mörkret så måste kroppen få lite dagsljus för att inbringa lite energi, det kan man ju inte påstå att är fallet de senaste månaderna. Men nu ljusnar det för varje dag som går, det om något är väl en fin julklapp.

Sonen lirar på sitt nya spel, sitt PS3 som han fått av oss och några flera. Han föll ut i glädjetårar i går, han sa att han inte kunde anat att han verkligen skulle få det han önskat sig så länge. Tror nästan att han blev lite chockad, jag ser ju att det är ett spel här framför mig men det känns ändå som om det inte är sant. hur har ni kunnat köpa det här åt mig? Det känns som om jag inte är värd en så fin present.

Då kunde mitt hjärta gått sönder i tusen små partiklar. Klart att du kära lilla pöjk är värl din julklapp. Du är en bra människa, och snäll vän som ställer upp, du hjälper oss här hemma om det behövs och du är duktig i plugget, klart att du om någon är värt din present.

Han förklarar det hela med att det är ju inte ansträngande precis utan att det faller sig ju bara naturligt och det är ju bara så som jag är. Ja just det, bara så som han är, den snällaste klokaste lilla man som tänkas kan. Det är värt att primeras på alla tänkbara sätt.

Dottern ägnade kvällen åt att lira bingo och vann 100 kr, det tyckte hon satte fint i den ekonomiska kris hon tycker sig ständigt befinna sig i. Hon tycker julen är lite överskattad och vi försöker att förklara att det är vad man gör det till, det behövs inte hetsas utan det fina kan vara att man ses och har en trevlig gemenskap. Det är inte en helt enkel högtid som känns så vidare behaglig för alla, det är väldigt svårt att för många och man kan känna sig väldigt ensammen även om man har människor runt sig.

I morgon är allt över. Då sitter människor i stugorna med mängder av saker de inte behövde, pengarna är slut och resterna av julbordet får hänga med så länge det går. Jag och mina Eddisar tar det väldigt lugnt, vi ser det också som en vanlig helg, behöver inte stressa sönder oss. Allt blir bra ändå.

Hej på en stund.

fredag 23 december 2011

11 år av lojalitet och slit, vad fick du för det?

I dag var sista arbetsdagen för mannen i huset på sitt 11 år långa arbete. Många jobb ute i Europa, många resor och militärfolk och andra har betats av. Med din unika kunskap och flexibilitet borde vara varje företags dröm. Du trivdes så bra, men som alla jobb kanske det pendlade i bland och det är ju inte konstigt utan mera mänskligt.

Minns när jag väntade sonen och han sökte med ljus och lykta efter ett jobb. Ska det gå vägen måste jag kunna försörja oss vet jag att han sa. Så plötsligt ringde det där företaget som en skänk i från ovan och så var saken klar, 4 mil till ett jobb som motsvarade utbilldningen var ju mer än man kunde drömma om.
 11 år blev det i företaget, ganska precis räknat faktiskt.

Jobbet påbörjades och din glädje lyste, din arbetsvilja och lojalitet till ditt företag prioriterades inte. Minns när vi firade din semester och chefen ringde. Efter samtalet meddelade du att på Söndag var du tvungen att resa i väg på jobb, jag var inte glad men du ställde upp för ditt företag. Förändrade planer i familjens semester sattes som nr två och du ville ställa upp. Vi övriga fick gilla läget.

I fjol kom den förbannade lunginflamationen och slog ner dig under under några månader. Det och för lågt blodvärde gjorde dig så trött och slut, ändå ville du bara börja jobba igen. Försökte men det gick inte, orken tröt och sängläge var det enda tänkbara.

För fyra år sedan kom familjens stora kris och det jävligaste av allt jävelskap avlöste varanndra, hur många nätter har vi sovit några timmar, vi har gått sönder och samman av rädsla och utmattade av sömnbrist, men du har tvingat dig att resa dig upp och åka på jobb. Under alla de här åren i ett inferno på hemmaplanen har du kämpat och kämpat. Av lojalitet och glädjen att få ha ett jobb, av lojaliteten för ditt företag har du vägrat ge upp. Fyra år har gått och kanske är det först nu det börjar avta. Har någon frågat dig hur du mår? Har någon fundrat på varför och hur det gick för dig och din familj?

Det du berättade för fyra år sedan kanske någon tror att "gått över", vad vet jag. Men som chef på ett företag kanske man borde se att det är de anställda som håvar in pengarna, utan deras flit och arbetsvillighet har man inget företag. Då kan man sätta lapp på luckan och meddela omvärlden att sorry konkursen är ett faktum.

Ur infernot under fyra års tid föds också ett ekonomiskt jävla skit dilemma, allt eftersom jag i från den tiden inte fick det jobbet som var ägnat åt mig. Ingen vill anställa en person som börjar med att inte vara där. Det är fullt förstårligt, vi tömde allt vi hade, allt vi ägde och sparade pengar flöt i väg som sand mellan fingrarna. I fjol när den bistra vintern tog ett stadigt tag om oss så gick det inte längre, pengarna räckte inte och vi fick lov att pussla, låna, vända och vrida. Ekonomiska bekymmer kantrade vägen och ett stort svart nytt moln föddes ovan vårn redan tuffa vardag.

Efter den vintern och en längre tids sjukskrivning pga lunginflamationen var allt knäckt, det gick käpprätt åt helvete. Men i våran värld och långa tids inferno och galenskap så värderade vi inte det så hårt, vi såg att alla i familjen är vid liv det är det viktiga. Allt annat i hela världen kan man reparera och fixa på ett eller annat sätt, inget som inte handlar om våran hällsa är nerprioriterat, även om det fan inte är roligt men vi klarar det, så måste det bli.

Iron Maiden släppte biljetter och även där prioriterade vi, musikn är det vi lever för. Det är vårat intresse och enda stället vi får en gnutta återhämtning, en liten strimma hopp om hur det faktiskt är att släppa alla bekymmer, allt det vi varit med om och levt i och med i 4 år, allt det vi slitit för med våra själar som insatts.

Efter att nästan fått ställa in Iron maiden spelningen efter lång tids lunginflamation och bieffekterna av det så sa du, fan det är klart vi ska åka, vi måste ut för att få nya intryck, vi måste ut och se människor, vi måste bara få leva ett litet tag en stund utan det jobbiga vardagen. Ví måste bara få vara vi en liten stund, även de prioriterades ur ett humant perspektiv, allt för att orka vidare i infernot och allt det jobbiga.

-Nej Smina, jag får inte semester.
-Vad säger du, varför vad är förklaringen till det?
-Jag har varit borta för mycket.
-Jo men nu är det ju inte någon semester du varit på, du har ju varit sjuk!

Jag grät, livet kändes för fan helt hopplöst och som alla ville nita dit oss ordentligt på väggen, hur fan gör man nu då? Jag vill inte på konsert utan att dela den med dig, jag vill ha det tillsamans med sig.

Efter mycket om och men så kunde du jobba in ledigheten, med vetskapen om att det var upp till dig att visa hur mycket ditt jobb betydde för dig. Ett sådant uttalande ser jag som ett hot uttryckt mellan raderna, ett hot om att du skulle vara jävligt tacksam för ditt jobb och att jag som chef har mandat att göra vad jag vill med din anställning.. Men jag vet också att det var i det ögonblicket ett frö såddes. Det var hemskt att se dig så ledsen, det var hemskt att veta hur du under alla år kämpat och gjort ditt bästa. I bland jätte bra, i bland bara bra, men jag som lever med dig varje dag beundrar dig för att du kämpat så det smakat blod i munnen fler dagar än någon på företaget kan ana sig till.

Hade det varit en ledning med omsorg och förståelse för arbetsmiljön och hällsa så kanske någon kunde ha frågat dig hur det var fatt, hur mår du i dag? Ta mig fan bara brytt sig om dig som sin annställd. Bara en vanlig enkel männsklig fråga. Men du var tagen för givet, att ditt jobb var så betydellsefullt att du skulle hänga med i svängarna. Jag sa till dig att det är inte du som behöver företaget, det är företaget som behöver dig. Blir man behandlad så här ska man inte vara kvar, du är värd bättre.

Sen komm sommaren och semester, det lilla frö som slagt rot växte till sig. Några sök på platsannonser och så dök det här jobbet upp. Det var som skapat för dig och själv tyckte du att det var precis din grej, det du redan hade erfarenheter inom samma bransch. Ett jobb sökt och det blev ditt. Du välkommnades av vårat grannland Norge, de ville ha dig och öppnade sina armar för dig. Du välkommnades med glädje, inte som en annställd där du ska vara tacksam för ett jobb. Utan där är synen annorlunda, där är företaget tacksamt för att du vill vara anställd hos dom, en mycket betydande killnad.

I dag när du gjorde  den sista dagen av 11 år i företaget. En mer vanlig, eller låt mig säga normal ledning hade nog samlat alla och avtackat dig på något vis. Kanske nämt några ord och eventuellt en minnesvärd present, så var det inte för dig. Så betydelse full/ eller betydelselös har du varit under alla år. Allt det du gjort och skapat i företaget ses inte mer värdefullt än så här, det är bedrövligt tycker jag. Det är en syn på sina anställda som borde vara kriminellt, så gör man fan i mig inte. Det behövs inget geni för att förstå vanligt hyffs och uppföra sig där efter. Man behöver heller inte ha läst speciellt många kurser i ledarskap för att inse hur knäckande kännsla du som annställd kan uppleva vid ett sånt här bemötande.

Nu är det ju tur att vi levt i det jag kallar galenskap och inferno under en längre tid, det gör oss bara starkare och vi har lärt oss en grundsyn på oss själva, det är att det enda som betyder något för oss är hur vi värdersätter oss, det andra ser oss som eller behandlar oss illa för är ganska betydelselöst. Vi är väl förankrade i oss som personer och vilka vi är. Vi vet att vi är bra och det räcker en lång bit på vägen. Så företagetsbemötande är inte ett dugg knäckande, mera en bekräftelse på att det är rätt det du gör. Packa i hop och skapa något annat, något bättre där ledningen värdesätter det jobbet som utförs.

Nu är den här historian ingen snyftig sak, snarare tvärtt om, det är en soleksnes historia. Utan det här hade det aldrig dragits i växlarna, utan ett så uselt ledarskap hade det aldrig blivit tal om ett byte av jobb, vi hade varit kvar och irrat.i samma soppa. Jag grattulerar dig till det nya. Till en början kanske på stapplande ben i en ny socialkrets där allt är okänt. Du ska lära dig en ny arbetskultur och starta det nya projektet mot Mexico. Älskade kära Jonas, du ska ju rädda världen, hur stort är inte det mot att sitta i grannkommunen och vara en betydelselös annstäld?

Jag kommer stödja dig till hundra på alla vis jag kan. Nu kommer en ny tid och det är bara att tuta och köra. Lycka till med det nya :-)

Play rock n roll, du äger!

torsdag 22 december 2011

Ett avtryck i historian.

Här på bilden är vi, farsan och jag, och det är nu mer en herrans massa år seden det begav sig. Mycket vatten har runnit under broarna sen den där luciamorgonen.

Farsan och jag var alltid kompisar, det var han som sa klart flickan ska, morsan kanske inte uppskattade det alla gånger. Men pappa ville nog att jag skulle få göra det som föll mig in, det var ju allt i från knallpulver gevär till gud vet vad. Men pappa höll på mitt lag i de aldra flästa fallen.


Jag tror att han var sån för att han visste att han inte skulle vara med oss så länge. Tror att han levde varje dag som om det kanske var den sista, han talade aldrig om det med oss men det känndes så. Han ville ge oss ungar allt, inte då i prylväg utan mera kännslomässigt. Hur än jag hade trasslat till det så var han brevid min sida, inte alltid så värst uppskattande för vad jag hade gjort, utan mera ett stöd i att trassla ut eländet som jag ställt till med. Så var han min fina pappa.


Varje jul tänker jag på den där gången pappa hade hyrt in en tomte. Morsan fäktade på som ett skållat troll dagarna före jul, allt skulle vara perfekt och minsta lilla damkorn skulle förpassas till sällan jaktmarker. Det där året tog pappa tag i saken kring tomtandet och hyrde in en känd profil här i byn. Mamma tvivlade en aning på det hela men farsan lovade att allt var planerat in i minsta detalj. Den kända profilen hade investerat i en tomtedräkt och skulle ut och knega i hop lite extra pengar, inget kan gå fel lovade pappa.

Farsan litade på alla han ville ge alla en chans så även denna inhyrda tomte. När julafton väl stundade så var hela släkten samlad hos oss. Och det var många av oss kusiner som på den tiden var väldigt små alla barnen väntade på tomten. Farsan gnuggade sina händer för att han var säker på att hyrtomten verkligen skulle göra succe, de vuxna höll nog med honom. Vi barn fick runt 15-tiden höra att snart kommer tomten.

Kalle Ankas julfirande slutade och vi barn kikade i alla fönster och väntade, och väntade......och väntade. Det kom ju fan inten tomte. Klockan tickade i väg och timmarna gick. Alla vuxna började till slut att vrida på sig också, hade den inhyrda tomten bangat uppdraget eller vart tog han vägen? På den tiden var det inte en människa som ägde en mobiltelefon så under flera timmar levde vi i ovisshet och småkusinerna tappade verkligen tålamodet.

VART ÄR TOMTEN?

Många timmar senare så ser vi skymten av en SAAB parkera längst bort på gatan och förtröstan byts mot förväntan, det är våran inhyrda tomte som äntligen är på väg. På väldigt stappliga ben tar han sig fram mot våran dörr och så står han där, tomten med alla klapparna.

Även om det var tre fyra timmar försent mot vad som var inbokat så sänker sig lugnet hos familjen som äntligen får sina paket, alla barnen blir väldigt glada och de vuxna pustar ut.

Sen visade det sig att tomten inte hade så god planeringsförmåga när det gällde inbokade besök, där av denna fördröjning. Nu i dag kan jag skratta åt det där minnet, men då var det nästan så att man trodde att det skulle bli en jul utan paket. Det var nästan så att man anade att det faktiskt kunde bli så att man inte fick klappar om man misskött sig. Men även den julen klarade jag mig :-)

onsdag 21 december 2011

Jag julstöka? Nej nej inte då.

Sonisphere, den som solen glömde bort.
Nej inget julstök, bara stök i mitt hus. Sitter och kikar på gammla foton och tar fram sparade minnen.

Hittade detta kortet i mina gömmor och genast började jag skratta, det ser väl för bedrövligt ut kanske men det var en av alla roliga saker under Sonisphere festivalen 2010.

Om man kikar väldigt noga så ser man en Lidel butik bakaom mig. Bakom Jonas ligger då Pub Anchor som sällskapet skulle in på. Där av denna ompackning av en låda pilsner ner i resväskan. Tyckte väl att vi skulle vara lite världsvana och inte stövla in på Anchor med en låda öl. Någonting sa oss att det inte skulle gå vägen. Bästa att packa ner pilsnerna i resväskan i stället och snällt fråga personalen på Anchor om en ledig plats att förvara den på.

Hemma i min by så skulle inte alls denna ompackning dra till sig så speciellt stor uppmärksamhet, om det nu ligger min hemort till fördel eller nackdel avhandlar jag inte nu. Men på något vis så trodde jag att bor man i Stockholm så har man nog sett en hel del av människors tilltag och olika sätt att vara.

När jag besöker staden och ser märkliga ting som inte tillhör min vardag så försöker jag allt låtsas som om det regnar och så knallar jag försiktigt förbi, jag vill tro att jag ser ut som att jag sett allt underligt under mina stadsvandringar. Spelar svala snubben och försöker inte se ut som om jag tar någon  större notis om det underliga som sker.

Under denna ompackning av pilsner utanför Lidel så hände något helt tvärtt om. En äldre dam spatserar förbi och med hela sitt kroppspråk visar hon verkligen att hon tar notis över det vi håller på med.Hon ser inte rädd ut, mera som en i publiken under en Joe Labero Show när han sågar av ett kvinnfolk på mitten. Hon gapade så att småfåglarna kunde ha byggt ett tvåvåningshus i munnen på henne.

Okej den skaran av pilsnerstinna bybor kanske inte var den tystaste skaran människor just då men i alla fall, hon stirrade på resväskan så det känndes som att det var mer pilsnern omplockningen hon fokuserade på än att vi förde liv och hade roligt.

Damen knallar förbi och vrider på skallen flera gånger och det är då min vän säger den dräpande kommentaren, " Jo hörru, det var rea på Lidel".

Då bröt jag i hop fullständigt, hade inte resväskan varit så förbannat liten, eller jag så stor det får man välja vilket man vill,. så hade jag gärna bett om att få åka med i den. Jag skrattade hejdlöst och verkligen inte speciellt tyst alls.

Damen fick sig nog ett minne hon sent glömmer, jag undrar vad hon sa till sina vänner? Undar hur hon återberättade hela händelsen?