Jag julstöka? Nej nej inte då.

Sonisphere, den som solen glömde bort.

Nej inget julstök, bara stök i mitt hus. Sitter och kikar på gammla foton och tar fram sparade minnen.

Hittade detta kortet i mina gömmor och genast började jag skratta, det ser väl för bedrövligt ut kanske men det var en av alla roliga saker under Sonisphere festivalen 2010.

Om man kikar väldigt noga så ser man en Lidel butik bakaom mig. Bakom Jonas ligger då Pub Anchor som sällskapet skulle in på. Där av denna ompackning av en låda pilsner ner i resväskan. Tyckte väl att vi skulle vara lite världsvana och inte stövla in på Anchor med en låda öl. Någonting sa oss att det inte skulle gå vägen. Bästa att packa ner pilsnerna i resväskan i stället och snällt fråga personalen på Anchor om en ledig plats att förvara den på.

Hemma i min by så skulle inte alls denna ompackning dra till sig så speciellt stor uppmärksamhet, om det nu ligger min hemort till fördel eller nackdel avhandlar jag inte nu. Men på något vis så trodde jag att bor man i Stockholm så har man nog sett en hel del av människors tilltag och olika sätt att vara.

När jag besöker staden och ser märkliga ting som inte tillhör min vardag så försöker jag allt låtsas som om det regnar och så knallar jag försiktigt förbi, jag vill tro att jag ser ut som att jag sett allt underligt under mina stadsvandringar. Spelar svala snubben och försöker inte se ut som om jag tar någon  större notis om det underliga som sker.

Under denna ompackning av pilsner utanför Lidel så hände något helt tvärtt om. En äldre dam spatserar förbi och med hela sitt kroppspråk visar hon verkligen att hon tar notis över det vi håller på med.Hon ser inte rädd ut, mera som en i publiken under en Joe Labero Show när han sågar av ett kvinnfolk på mitten. Hon gapade så att småfåglarna kunde ha byggt ett tvåvåningshus i munnen på henne.

Okej den skaran av pilsnerstinna bybor kanske inte var den tystaste skaran människor just då men i alla fall, hon stirrade på resväskan så det känndes som att det var mer pilsnern omplockningen hon fokuserade på än att vi förde liv och hade roligt.

Damen knallar förbi och vrider på skallen flera gånger och det är då min vän säger den dräpande kommentaren, " Jo hörru, det var rea på Lidel".

Då bröt jag i hop fullständigt, hade inte resväskan varit så förbannat liten, eller jag så stor det får man välja vilket man vill,. så hade jag gärna bett om att få åka med i den. Jag skrattade hejdlöst och verkligen inte speciellt tyst alls.

Damen fick sig nog ett minne hon sent glömmer, jag undrar vad hon sa till sina vänner? Undar hur hon återberättade hela händelsen?