Ett avtryck i historian.

Här på bilden är vi, farsan och jag, och det är nu mer en herrans massa år seden det begav sig. Mycket vatten har runnit under broarna sen den där luciamorgonen.

Farsan och jag var alltid kompisar, det var han som sa klart flickan ska, morsan kanske inte uppskattade det alla gånger. Men pappa ville nog att jag skulle få göra det som föll mig in, det var ju allt i från knallpulver gevär till gud vet vad. Men pappa höll på mitt lag i de aldra flästa fallen.


Jag tror att han var sån för att han visste att han inte skulle vara med oss så länge. Tror att han levde varje dag som om det kanske var den sista, han talade aldrig om det med oss men det känndes så. Han ville ge oss ungar allt, inte då i prylväg utan mera kännslomässigt. Hur än jag hade trasslat till det så var han brevid min sida, inte alltid så värst uppskattande för vad jag hade gjort, utan mera ett stöd i att trassla ut eländet som jag ställt till med. Så var han min fina pappa.


Varje jul tänker jag på den där gången pappa hade hyrt in en tomte. Morsan fäktade på som ett skållat troll dagarna före jul, allt skulle vara perfekt och minsta lilla damkorn skulle förpassas till sällan jaktmarker. Det där året tog pappa tag i saken kring tomtandet och hyrde in en känd profil här i byn. Mamma tvivlade en aning på det hela men farsan lovade att allt var planerat in i minsta detalj. Den kända profilen hade investerat i en tomtedräkt och skulle ut och knega i hop lite extra pengar, inget kan gå fel lovade pappa.

Farsan litade på alla han ville ge alla en chans så även denna inhyrda tomte. När julafton väl stundade så var hela släkten samlad hos oss. Och det var många av oss kusiner som på den tiden var väldigt små alla barnen väntade på tomten. Farsan gnuggade sina händer för att han var säker på att hyrtomten verkligen skulle göra succe, de vuxna höll nog med honom. Vi barn fick runt 15-tiden höra att snart kommer tomten.

Kalle Ankas julfirande slutade och vi barn kikade i alla fönster och väntade, och väntade......och väntade. Det kom ju fan inten tomte. Klockan tickade i väg och timmarna gick. Alla vuxna började till slut att vrida på sig också, hade den inhyrda tomten bangat uppdraget eller vart tog han vägen? På den tiden var det inte en människa som ägde en mobiltelefon så under flera timmar levde vi i ovisshet och småkusinerna tappade verkligen tålamodet.

VART ÄR TOMTEN?

Många timmar senare så ser vi skymten av en SAAB parkera längst bort på gatan och förtröstan byts mot förväntan, det är våran inhyrda tomte som äntligen är på väg. På väldigt stappliga ben tar han sig fram mot våran dörr och så står han där, tomten med alla klapparna.

Även om det var tre fyra timmar försent mot vad som var inbokat så sänker sig lugnet hos familjen som äntligen får sina paket, alla barnen blir väldigt glada och de vuxna pustar ut.

Sen visade det sig att tomten inte hade så god planeringsförmåga när det gällde inbokade besök, där av denna fördröjning. Nu i dag kan jag skratta åt det där minnet, men då var det nästan så att man trodde att det skulle bli en jul utan paket. Det var nästan så att man anade att det faktiskt kunde bli så att man inte fick klappar om man misskött sig. Men även den julen klarade jag mig :-)