11 år av lojalitet och slit, vad fick du för det?

I dag var sista arbetsdagen för mannen i huset på sitt 11 år långa arbete. Många jobb ute i Europa, många resor och militärfolk och andra har betats av. Med din unika kunskap och flexibilitet borde vara varje företags dröm. Du trivdes så bra, men som alla jobb kanske det pendlade i bland och det är ju inte konstigt utan mera mänskligt.

Minns när jag väntade sonen och han sökte med ljus och lykta efter ett jobb. Ska det gå vägen måste jag kunna försörja oss vet jag att han sa. Så plötsligt ringde det där företaget som en skänk i från ovan och så var saken klar, 4 mil till ett jobb som motsvarade utbilldningen var ju mer än man kunde drömma om.
 11 år blev det i företaget, ganska precis räknat faktiskt.

Jobbet påbörjades och din glädje lyste, din arbetsvilja och lojalitet till ditt företag prioriterades inte. Minns när vi firade din semester och chefen ringde. Efter samtalet meddelade du att på Söndag var du tvungen att resa i väg på jobb, jag var inte glad men du ställde upp för ditt företag. Förändrade planer i familjens semester sattes som nr två och du ville ställa upp. Vi övriga fick gilla läget.

I fjol kom den förbannade lunginflamationen och slog ner dig under under några månader. Det och för lågt blodvärde gjorde dig så trött och slut, ändå ville du bara börja jobba igen. Försökte men det gick inte, orken tröt och sängläge var det enda tänkbara.

För fyra år sedan kom familjens stora kris och det jävligaste av allt jävelskap avlöste varanndra, hur många nätter har vi sovit några timmar, vi har gått sönder och samman av rädsla och utmattade av sömnbrist, men du har tvingat dig att resa dig upp och åka på jobb. Under alla de här åren i ett inferno på hemmaplanen har du kämpat och kämpat. Av lojalitet och glädjen att få ha ett jobb, av lojaliteten för ditt företag har du vägrat ge upp. Fyra år har gått och kanske är det först nu det börjar avta. Har någon frågat dig hur du mår? Har någon fundrat på varför och hur det gick för dig och din familj?

Det du berättade för fyra år sedan kanske någon tror att "gått över", vad vet jag. Men som chef på ett företag kanske man borde se att det är de anställda som håvar in pengarna, utan deras flit och arbetsvillighet har man inget företag. Då kan man sätta lapp på luckan och meddela omvärlden att sorry konkursen är ett faktum.

Ur infernot under fyra års tid föds också ett ekonomiskt jävla skit dilemma, allt eftersom jag i från den tiden inte fick det jobbet som var ägnat åt mig. Ingen vill anställa en person som börjar med att inte vara där. Det är fullt förstårligt, vi tömde allt vi hade, allt vi ägde och sparade pengar flöt i väg som sand mellan fingrarna. I fjol när den bistra vintern tog ett stadigt tag om oss så gick det inte längre, pengarna räckte inte och vi fick lov att pussla, låna, vända och vrida. Ekonomiska bekymmer kantrade vägen och ett stort svart nytt moln föddes ovan vårn redan tuffa vardag.

Efter den vintern och en längre tids sjukskrivning pga lunginflamationen var allt knäckt, det gick käpprätt åt helvete. Men i våran värld och långa tids inferno och galenskap så värderade vi inte det så hårt, vi såg att alla i familjen är vid liv det är det viktiga. Allt annat i hela världen kan man reparera och fixa på ett eller annat sätt, inget som inte handlar om våran hällsa är nerprioriterat, även om det fan inte är roligt men vi klarar det, så måste det bli.

Iron Maiden släppte biljetter och även där prioriterade vi, musikn är det vi lever för. Det är vårat intresse och enda stället vi får en gnutta återhämtning, en liten strimma hopp om hur det faktiskt är att släppa alla bekymmer, allt det vi varit med om och levt i och med i 4 år, allt det vi slitit för med våra själar som insatts.

Efter att nästan fått ställa in Iron maiden spelningen efter lång tids lunginflamation och bieffekterna av det så sa du, fan det är klart vi ska åka, vi måste ut för att få nya intryck, vi måste ut och se människor, vi måste bara få leva ett litet tag en stund utan det jobbiga vardagen. Ví måste bara få vara vi en liten stund, även de prioriterades ur ett humant perspektiv, allt för att orka vidare i infernot och allt det jobbiga.

-Nej Smina, jag får inte semester.
-Vad säger du, varför vad är förklaringen till det?
-Jag har varit borta för mycket.
-Jo men nu är det ju inte någon semester du varit på, du har ju varit sjuk!

Jag grät, livet kändes för fan helt hopplöst och som alla ville nita dit oss ordentligt på väggen, hur fan gör man nu då? Jag vill inte på konsert utan att dela den med dig, jag vill ha det tillsamans med sig.

Efter mycket om och men så kunde du jobba in ledigheten, med vetskapen om att det var upp till dig att visa hur mycket ditt jobb betydde för dig. Ett sådant uttalande ser jag som ett hot uttryckt mellan raderna, ett hot om att du skulle vara jävligt tacksam för ditt jobb och att jag som chef har mandat att göra vad jag vill med din anställning.. Men jag vet också att det var i det ögonblicket ett frö såddes. Det var hemskt att se dig så ledsen, det var hemskt att veta hur du under alla år kämpat och gjort ditt bästa. I bland jätte bra, i bland bara bra, men jag som lever med dig varje dag beundrar dig för att du kämpat så det smakat blod i munnen fler dagar än någon på företaget kan ana sig till.

Hade det varit en ledning med omsorg och förståelse för arbetsmiljön och hällsa så kanske någon kunde ha frågat dig hur det var fatt, hur mår du i dag? Ta mig fan bara brytt sig om dig som sin annställd. Bara en vanlig enkel männsklig fråga. Men du var tagen för givet, att ditt jobb var så betydellsefullt att du skulle hänga med i svängarna. Jag sa till dig att det är inte du som behöver företaget, det är företaget som behöver dig. Blir man behandlad så här ska man inte vara kvar, du är värd bättre.

Sen komm sommaren och semester, det lilla frö som slagt rot växte till sig. Några sök på platsannonser och så dök det här jobbet upp. Det var som skapat för dig och själv tyckte du att det var precis din grej, det du redan hade erfarenheter inom samma bransch. Ett jobb sökt och det blev ditt. Du välkommnades av vårat grannland Norge, de ville ha dig och öppnade sina armar för dig. Du välkommnades med glädje, inte som en annställd där du ska vara tacksam för ett jobb. Utan där är synen annorlunda, där är företaget tacksamt för att du vill vara anställd hos dom, en mycket betydande killnad.

I dag när du gjorde  den sista dagen av 11 år i företaget. En mer vanlig, eller låt mig säga normal ledning hade nog samlat alla och avtackat dig på något vis. Kanske nämt några ord och eventuellt en minnesvärd present, så var det inte för dig. Så betydelse full/ eller betydelselös har du varit under alla år. Allt det du gjort och skapat i företaget ses inte mer värdefullt än så här, det är bedrövligt tycker jag. Det är en syn på sina anställda som borde vara kriminellt, så gör man fan i mig inte. Det behövs inget geni för att förstå vanligt hyffs och uppföra sig där efter. Man behöver heller inte ha läst speciellt många kurser i ledarskap för att inse hur knäckande kännsla du som annställd kan uppleva vid ett sånt här bemötande.

Nu är det ju tur att vi levt i det jag kallar galenskap och inferno under en längre tid, det gör oss bara starkare och vi har lärt oss en grundsyn på oss själva, det är att det enda som betyder något för oss är hur vi värdersätter oss, det andra ser oss som eller behandlar oss illa för är ganska betydelselöst. Vi är väl förankrade i oss som personer och vilka vi är. Vi vet att vi är bra och det räcker en lång bit på vägen. Så företagetsbemötande är inte ett dugg knäckande, mera en bekräftelse på att det är rätt det du gör. Packa i hop och skapa något annat, något bättre där ledningen värdesätter det jobbet som utförs.

Nu är den här historian ingen snyftig sak, snarare tvärtt om, det är en soleksnes historia. Utan det här hade det aldrig dragits i växlarna, utan ett så uselt ledarskap hade det aldrig blivit tal om ett byte av jobb, vi hade varit kvar och irrat.i samma soppa. Jag grattulerar dig till det nya. Till en början kanske på stapplande ben i en ny socialkrets där allt är okänt. Du ska lära dig en ny arbetskultur och starta det nya projektet mot Mexico. Älskade kära Jonas, du ska ju rädda världen, hur stort är inte det mot att sitta i grannkommunen och vara en betydelselös annstäld?

Jag kommer stödja dig till hundra på alla vis jag kan. Nu kommer en ny tid och det är bara att tuta och köra. Lycka till med det nya :-)

Play rock n roll, du äger!