Nu tror jag inte på Gud den allsmäktige ändå, men i fall att så måste det vara på det viset.
Det spänner i kroppen, magen är ur led, sömstörningar, vätska i benen, mina är ju nog så stora i från start liksom. Gråter, skrattar, deppar, äter,trött, migrän. ja alla symtop på en allvarligare sjukdom ändå handlar det bara om ett kvinnligt fenomen som återkommer med en intervall av 1 gång i månaden. TACK så jävla mycket för det då. Behöver vara i balanserat sinnes mode just nu för stunden, livet är nog så jävla krångligt i alla fall.
Så många människor runt mig nu som kämpar med sina olika strider och svårigheter, jag själv också för den delen. Just nu vill jag inte bli som en jätte baby, men nu får jag väl lov att vänta ut hormonernas lustiga spratt sen är jag på banan igen.
Det är jävligt svårt att liksom se om sitt eget hus och vara i den situationen man befinner sig i själv och inte få dåligt samvete för andras elände och skit liv. Men jag tränar på att om jag överhuvudtaget någonsin ska kunna vara en hjälpande hand och en fungerande människa vid en nödställd medmänniska så måste jag faktiskt ha det stabilt runt mig själv först, nu handlar det inte bara om veckans hormoner, det handlar om hela mitt liv. Det måste bli stabilt och lungt. Just nu är jag ständigt jagad av att jag MÅSTE ha ett jobb. Söker allt som går och allt jag tänkas kan. Har sänt runt en blänkare om att jag finns att tillgå om det så skulle behövas till ställen som inte har annonserat om lediga jobb. Jag försöker med alla tänkbara trix jag kan komma på.
På ett ställe är jag uppsatt i alla fall som vikarie, det känns bra. Men jag har levt ett liv som vikarie i så många långa år att jag nu gärna skulle vilja ha ett fast jobb. Ett jobb som jag vet när jag ska gå till eller inte. Drömmer om att kunna planera mitt liv. Drömmer om ett liv med fast månadsinkomst, och bestämda veckor med semester.
När jag har det där fasta och trygga så kan mina andra drömmar släppas fria och börja ta form, det är först då det blir möjligt att skriva. Det är då jag ser min lilla skrivarstuga i siktet, där jag har mina vinpavor och kandelabern tänd, om nätterna sitter jag där och blickar ut över det norska landskapet och kanske ser jag en och annan båt sakta glida fram på fjorden.
En anan dröm jag har är att starta ett sorts företag med stödinsattser för familjer i kris, ett företag med resurser som faktiskt kliver in i en familj när allt skakar och hjälper till med det man just för stunden inte klarar själv. Kanske handlar och fixar mat, kanske hjälper till att kolla över räkningarna, damsuger, hänger tvätten eller vad det nu må vara. Det kluriga blir kanske att få någon att betala för den tjänsten, men planen ska finslipas lite och kanske finns det någon socialnämnd i världen som faktiskt förstår hur det fungerar när det plötsligt rämmnar för en familj. Allt handlar ju om pengar men kanske kan man med list lägga fram det hela som en besparing för framtida socialabudgeteringar.
Case Mangment finns ju redan i dag så nog lutar det lite åt det här hållet. Att en enda person kliver in och blir spindeln i nätet för att få vardagen att fungera för en familje eller person. Nå väl, det är i alla fall skönt att man har drömmen och att man ser något som driver en framåt. Oavsett den tillfälliga hormonella kidnappningen den här veckan.
Grät i dag för att sonen är så långt bort, en tvär omkastning i från det jag tycket när han reste i väg till varmare breddgrader. Så tårarna var bara hormoner, inte alls något annat. Han skulle i väg i dag till ett stort varuhus, han hade införskaffat sig ett gäng nya kallingar och tyckte att livet var toppen. 30 grader i skuggan men det var ändå okej för en ung herre som han. Han hade firat drottningen i den Europeiska parken och som en sann turist haft kameram med i ett snöre runt halsen och dokumenterat det hela.
Frågade honom om han funnit sitt paradis på jorden.
-Njaa, det är fint och bra här, men mitt paradis är nog ändå Alaska.
Så klart en viss kontrast i från där han befinner sig nu och ändå så typiskt honom. Hans älskade Alaska som han drömt om sedan blöjåldern. Hans favorit vintrar är de med -30 grader, det är då han varit ute och trivts som bäst, övat inför hans kommande resa till Alaska. Ja jag funderar många gånger på hur han kunde bli den han är. Liksom väldigt långt i från sina vänner och deras intressen. Hur kom han på det här, vad var det som väckte hans egna lilla gnista? Vet inte alls, lika underligt är det att dotterns stora passion för Kungligheter tog form och bara fullständigt exploderade. Förvisso gillar jag Kungen, men hon har ett passionerat förhållande till det hela.
Känns bra att ha två barn som går sin väg och känner att de har friheten nog att finna sina vägar, men de gör det på olika sätt. Jag är säker på att vi om inte allt för lång framtid får vinka av sonen för en äventyrsresa på egen hand till något ställe i världen som ingen har hört namnet på knappt. Att vinka av dottern för ett besök till det kungliga slottet känns lite mer hanterbart faktiskt.
Talade med två föräldrar till ett äventyrande barn. De sa, hur skulle vi ha kunnat stoppa honom att genomföra det han gjort, det hade inte gått och inte varit rättvist alls. Nej jag själv börjar förstå att det faktiskt är på det viset. Att ha ett barn med den här unika gnistan och lusten att äventyra i den här formen som att besökta knappt bebodda platser i världen är inget som bara faller över de. Det är något de bär med sig inombords, som ett behov av något större vi andra nog inte kan förstå riktigt.
Sonens stabila personlighet är något han begåvades med i från födesel. Han har aldrig varit speciellt beroende av oss, aldrig speciellt beroende av socialt umgänge alls, men han har ett enormt behov av att få vara med och göra någon riktigt, precis så beskrev de andra föräldrarna sitt barn också.
Så klart uppskattar min grabb sina vänner, han sätter värde på de väldigt högt och är rädd om de. Men han har inget större behov av att altid ha en vän att vara med. han tycker liks mycket om att hugga ved, stapla ved, ränsa skot, plocka i ladan, slänga skräp på tippen eller läsa en bok.
Före han flyttade till Norge sa han, se älgjakten prioriterar jag INTE bort. Det kommer jag aldrig att överge hur mycket än jag bor i Norge. Jag ska vara ledig och med på jakten i alla fall, sen får de säga vad de vill så är det bara.
Ja nu ska jag väll försöka hantera det fortsatta hormonella flödet fördagen och hoppas på att jag slipper ett bryt av någon slag, varken hysteriska bryt eller deppbryt.
Hej så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar