Om stenar ändå kunde prata.

Om ändå stenar kunde prata, om de kunde berätta för mig hur jag ska hantera hela mitt liv. Så mycket att reda i just nu. Svåra saker att fatta beslut om, tänk om beslutet blir fel.

Samtidigt så kan det inte bli mer fel än det redan är nu. Men jag måste finna modet och kraften. Det handlar nog mer om det än att inte veta vart i livet jag vill.

Jag tänker inte längre stå med mössan i handen och vara den som ständigt blir måltavlan för dumma påhopp, elaka ord eller andra beskyllningar. Har gjort klart det nu. Hade en tro en gång i tiden att allt går att lösa med kärlek och omtanke. Men det har visat sig att jag hade fel. Nu måste jag rädda mig själv, ingen kommer tacka mig den dagen jag är knäckte och aldrig mer har en chans att erövra livets alla möjligheter igen.

Om ni visste vilket pris jag har betalat. Om ni visste med hur många tårar jag betalat, om ni bara visste. Men ingen vet, ingen kommer någonsin att förstå och det klandrar jag ingen för. Sumerar det hela med att det är synd att jag är född stark som ett järnspett, stark som få. Hade jag inte varit det kanske jag hade variit någon annan stans i livet just nu. Men jag kämpade och slet, kanske det som är fel. Ingen tror att man blir av med mig för jag har stått kvar och jag har stått pall, tills nu. Kanske finns det en tro om att mig kan man säga vad som hellst till, det gör ju inget för hon försvinner ju inte. Varför ska jag visa henne respekt för, skit samma för livet rullar på ändå inget händer.

Nu sitter det allt för många taggar i mitt bröst, det sitter allt för många taggar i hjärtat och många öppna sår blöder och gör väldigt ont.Känner mer en fysisk smärta än bara bildligt talade ord, det gör ont, förbannat ont.

Ingen mer än jag själv kan förändra detta. Det ligger helt i mina händer. Nu ska jag bara finna styrkan att resa mig en enda sista gång, för nu är det bra, det räcker nu.