Affirmationer.

Morsan kallar det hela för att lura sig själv. Att inbilla sig bra saker och då lättar det hela upp lite och man finner lösningarna. I lite mera andligare kretsar så kallas det affirmationer.Ordet affirmation kommer ur latinens affirmatio, 'försäkran'.

Man upprepar posetiva fraser för sig själv och det blir då en självuppfyllande profetia. Jag övar på det hela stenhårt just nu. Tror väl inte det undgått någon av er att det just nu är en mycket stor formsvacka i mitt liv. Tycks ställas inför prövning på prövning och mitt kännslomässigacenter i kroppen agerar och reagerar. Oftast med fullständig härdsmälta och aggression, men som i självaverket är frustration.

Min egen personkännedom är det inget större fel på kan man säga. Jag vet att det blir på det här viset, känner igen det hela mycket väl men jag vet inte åt vilket håll jag ska tippa det riktigt. Kroppen är lite taskig tycker jag, det är när man är i taskigaste skicket man verkligen behöver vara gjord av teflon. Inget onödigt skall behöva skjutas rakt in i själen, men sen i självaverket så är det tvärtt om. Vidöppet hjärta där minsta lilla träflisa kan sätta sig fast och skava ordentligt hårt och göra ont.

Det här har jag övat på i många år, att vända i lägen när man faller ner. Men i blad får man också aceptera ett återfall i den själsliga processen mot målet att stå stabilt som människa.Allt är visdom och lärdom, ingen kännsla är någon gång onödig, det handlar om att handla och finna vägarna för att sen komma vidare. Det är när man lägger sig platt som det börjar bli farligt, det är då man förlorar sin själ och verkligen säljer den till fan själv.

Nej det ska jobbas framåt, det ska siktas mot mål, om det så handlar om att vika en tvätthög så ska målen vara målbilder i skallen. Klara tydliga målbilder i ljusa fina färger. Och jag vet att det fungerar utmärkt och att processen och fallet vänder så småningom. Man måste våga vara i det urusla också och inte få panik. Det som känns just nu är just så, men det är inget som säger att man behöver stanna kvar i det, valet är fritt.

Låter ju som jävligt enkelt och som om Farbror Barbro just talade men jag har så många gånger ställts inför detta fenomen så jag kan tydligt säga att det fungerar och ser ut så här. Någonstans har vårt samhället tvättat in i oss att det alltid är så bra och är det något som knackar och inte går så bra så ringer vi på reparatören som återställer det hela ögonblickligen. Det man helatiden glömmer bort är att reparatören inte kan fixa viljan av att må så som man vill må. Det ansvaret och mandatet ligger helt i varje persons egna händer. Man kan be om hjälp men man kan aldrig någonsin se till att livet fixas av någon annan än en själv. Trist men sant.

I dag är det heller ingen som riktikt kan se värdet i att ha en formsvacka, det skrämmer människor och oftatst tror många att det är något fel och får panik. Att må lite mindre bra i bland skadar inte alls, det ger bränsle att skapa nytt och ta sig i från en punkt till en annan. Det som krävs är den personliga inställningen. Men jag vet att alla kan.

Just nu har jag lite för mycket tid att fundera på saker och ting. En aning bitterkännsla kryper så sakterliga in under skinnet på mig. Och det vill jag inte vara, jag vill inte vara bitter och hindras av den kännslan. Men jag vet också att i bland så måste man få bli så jävla förbannad på allt och bara skrika och vråla en liten stund för att sen samla i hop bitarna igen och gå vidare. När man känner sig bestulen på livet i från många olika håll så är det inte alltid så lätt att hålla god min och streta på framåt i vardagen.

Mitt jobb är nu att vända det hela och en ljus fina målbild är just nu att i morgon är det kurs och det ska bli roligt att komma ut en liten stund och ha lite annat för händerna än bara frustration.

 Hevy metal skall spisas. Allt för nu.