Du lurade mig och på ett litet ögonblick trampade du sönder allt. Underligt hur man kan vara så dum, jag borde väl ha lärt mig av historian sen förr. Men jag ville inte tro det om dig. Trodde att du var en annan sorts människa och person. Att du värderade mig högre att jag betydde mera. Det var dumt att jag trodde det, att jag själv såg mig som så betydelsefull. När man inser att du inte fattat hur illa du gjort mig så rivs såren upp igen. Helt ofattbart otroligt. Nu när allt varit lite extra svårt så river det ännu hårdare i mig. Minnen kommer tillbaka när det stormar. Det är ju då man behöver nära, kära och vänner. Det hela går från klarhet till klarhet, skulle inte ha tigit och lidit. Skulle gjort klart det hela redan då. Men ville inte ställa till mer oredan än du redan gjort.
Inser att du aldrig varit mig nära så som jag trodde, det är en av klarheterna. Jag måste springa i väg, så långt jag kommer. Mitt leende är borta sedan länge, och om du skulle bry dig så snälla låt mig aldrig veta det. Hela min historia som jag bär med mig gör det här ännu svårare. Hela mitt liv så har jag många gånger trott på människor, har givit de mitt innersta, men sen slås det sönder. Vad i mitt öde ger mig detta? Jag kontrollerar inte änglarna, men jag frågar de ofta vad de vill mig. Jag får inget svar och jag frågar igen, vart vill ni leda mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar