Den exekutiva auktionen av vårat hus.

Att ha ekonomiska svårigheter är fyllda med skam. På något vis så anses detta vara förenat med ett dåligt ansvar och att man skulle vara en usel människa. Jag vet att det är många med mig som sitter i samma båt och därför vill jag på något sätt försöka lyfta det hela en liten aning.


I mitt fall handlar det i från starten om krav ställda på mig/oss som nästan har varit omänskliga. Jag har varit tvingad att stå brevid mitt barns sida men också fått göra det på bekostnad av att inte få en enda krona i ersättning för detta. Jag har inte kunnat varit sjuksriven för jag har inte varit sjuk, jag har inte fått VAB pengar för detta vi varit i / är i anses inte som sjukdom. Då också noll kronor. Mannen i huset har tjänat för bra alltså över norm, inga pengar i från soc. Vi har ändå hankat oss fram på något sätt. laborerat i hop det och försökt på alla vis. jag har arbetat i den mån jag kunnat, vilket har gett mig i snitt 60% lön i månaden. Jag jobbar i vården och den som hänger med något kan ju gissa att det inte är ett yrke som är högavlönat.

Eftersom jag jobbar som vikarie har inkomsten varierat i från månad till månad, i bland mer i bland mindre. Till slut fungerade inte det hela och vi bestämde då att en avverkning av skog skulle rädda oss ur en ekonomisk knipa. Tidigt i höst beställdes avverkningen och för er som är bekant med den här processen vet att man får ett visst förskott. Det gick till det nödvändigaste då. Krisen såg ut att vara under kontroll.

Den regniga hösten och väldigt blöta vintern var inget vi hade räknat med, men den kom till oss alla. Detta resulterade i att de maskinerna som skulle ta ner skogen inte kunde göra det jobbet som var beställt. Vi väntade och förklarade för Mellanskog vårat krisläge ekonomiskt, men de kunde inget göra. Vi talade med banken som i den mån de kunde hjälpte oss med att vänta med pengarna de skulle ha. Mannen i huset hade fått nytt jobb med 80% löneökning mot det förra och någonstans såg vi en ljusning i tunneln.I januari påbörjades det nya jobbet och pengarna var på väg in. Men Mellanskog tycks dröja. Först i slutet av December började de kunna ta ner den skogen som vi hade förväntat oss vara nertagen för länge sedan.


Hur ser läget nu ut i skirvande stund? Jo Mellanskog har talat om att de ska mäta in skogen så snart de kan och i Norge får man Lön den 10, alltså kommer det snart en stor summa pengar som vi då kan betala de skulderna vi har till banken. Annställningsbeviset samt den årliga inkomsten har skickats till banken och de vet att pengar kommer in så snart det bara går. Frustrationen hos oss är stor då vi har pengar inom räckhåll men inte kommer åt dom. Processen har trots detta sin gilla gång och där av läget som det ser ut nu.

Just nu är jag och min familj utställda till offentlig beskådan genom Kronofogdens förfaranden men jag tänker inte skämmas ett förbannade dugg. Jag vet precis vad vi har stretat och kämpat och jag vet att vi är människor som vill göra rätt för oss och har hitills också gjort det på alla vis. Jag hoppas också att ni som läser detta behandlar informationen med förnuft och respekt, jag hoppas att ingen kommer behandla mina barn illa eller bespotta någon av oss. Jag vill också påminna er alla om att när det knakar i ekonomin så går det fort utför. Vem som hellst av oss kan hamna i den situationen. Och jag lider verkligen med de som inte har samma förutsättningar som vi har. jag lider med alla som ska gå igenom den här processen. Vi klarar oss bra i detta, men alla gör ju inte det.

Det som rör mig till tårar är att en människa ringde i kväll, en person jag aldrig skulle kunna ha gissat mig till skulle så ödmukt erbjuda sig sin hjälp om vi så skulle behöva. Det var fint gjor av honom. Och jag är tacksam för att vara bland vänner. Eftersom detta nu enbart beror mig peronligen så hoppas jag också att ni låter mig reda i det hela i fred, utan att fundera och spekulera. Det sista en människa i svåra situationer behöver är illatalande tungor och uppkommna rykten om både det ena och det andra. Jag hoppas att ni alla där ute med min ärlighet kan tänka till och fundera en extra gång när ni känner att det där är faktiskt inget jag vet men det har nog gått till så här.

Jag är inte ett dugg orolig för att situationen skall redas ut, så det behöver ingen av er där ute heller vara.Jag kan inte sticka under stolen med att man är efterklok och kanske kunde ha handlat på anat sätt. Nu valde vi att gå den här vägen och allt brast för att pengar i från skogen inte betalades ut som vi hade beräknat. Men som alltid går det inte att ändra på saker, nu gäller det bara att bita tag i det hela och köra på vidare. Om ca sex månader har vi ett helt annat liv. Ett liv där pengar inte gnager sönder oss om nätterna i alla fall.

Det var allt för nu.