Vi kom i väg vid 11-tiden och alla var med, husfolk likaså hundarna. Syrran säger väl inte så mycket då hon sitter med sina hörlurar inproppade i öronen, sonen håller hov som vanligt. Väl inne på Inter Sport så möts vi av ett hav med skor. Vi väntade på någon som ville expidera oss, och vi väntade och väntade............och väntade. Till slut kom det en stressad man och slängde åt oss mätinstrument för att kolla storleken på foten. Det var ungefär här jag verkligen började lacka ur. Vi hade åkt alla milen för att konsultera en kunnig person på området sportskor och får fan ingen hjälp.
Hur tålmodig min son nu än må vara så har han en liten brist i det hela, han tappar snabbt tålamodet av butiker och shopping, det är inte hans starka sida och påminner väl mycket om vad som känns bekant om man talar med män i största allmänhet. Jag klarar inte att hålla mina nerver i styr när jag ser de mina börja spåra åt det mindre charmerande sättet.
Jag sprang mellan skohyllorna och vinterkläderna där min äldre variant av unge ska testa ut en bra vinterjacka till vettigt pris.Till slut har den björn som sover väckts inombords hon mig och jag klargör för min familj och övriga i lokalen att den här butiken kan behålla sina skor och förlora en kund för nu får det fan i mig vara nog på usel service. Punkt! Uppskattningsvis har det gått 45 min utan större hjälp av någon personal, kanske ser vi inte ut som någon köpstark kund, vad vet jag. Men att vänta på det här viset acepterar jag inte. Uruselt.
Sonen lackar ur och börjar med det där provokativa surandet som kan få varenda människa att tappa fattningen, vilket jag ju redan hade gjort. Förklarar att vi ska till fler affären som kanske har skor men så klart har de inga sportskor eftersom Intersport tycks vara den enda med den varan. Som tur är har han en lite mera stillsam pappa som efter besök i övriga butiker åter går in på Intersport med honom och visp har han fått fatt på en passande sko. Men helvete vilket projekt, trodde väl att skon var det minsta problemet att införskaffa under dagen.
Dottern sökte med ljus och lykta efter serveringsbyxor som till slut återfanns på Dressman. Det var ett mycket snabbt avklarat projekt tack och lov. Hade detta också trasslat så hade jag nog tagit bussen hem och lämnat allt på stående fot.
Men sen är det ju det där med att man får vad man ger, tyvärr. På gågatan får jag skäll av en man vars liv och verkligehet jag inte har det minsta gemenskap med. Känner väl att jag inte direkt förtjänade denna vrede och aggresiva ton, men se jag fick det som ett brev på posten.
Mannen är en känd malungsprofil vars väldigt ytliga bekantskap grundar sig i mitt arbestsliv under sex månader på Jofa. Väldigt stressad och letandes efter hela min flock i centrala mora dyker då denna man upp som gubben i lådan och formligen tycks känna mer bekantskap med mig än vad jag någonsin har fattat.
-HEEEJJJJAAAA!
-Hej hej.
Sen går jag vidare och letar efter resterande familjemedlemar som jag ska möta upp.
-Men det var då väl fan också, alla tycks springa i från mig och ingen vill prata med mig, hör jag bakom min rygg.
Nej just det, fatta budskapet och låt mig få behålla min personliga intrigitet. Jag pratar med vem jag vill och mitt hej hej visar iaf respekt och hövlighet.Mer än så tycker inte jag att behövs bara för att vi jobbade i samma fabrik på 90-talet. Kan man få vara i fred om man vill det eller?!? Har ingen lust eller ork att höra så dyrt allt är och vad mycket maten kostade som ändå var helt undermålig. Vill inte stå på gågatan i Mora och dumprata med en människa jag inte känner. VILL INTE!
Men visst, jag fick tillbaka för att jag tidigare surnat i hop totalt på Intersport, livet ville visa mig ännu en gång att man får det man ger, så är det ju. Sorry men måste man vara någon morsa åt hela världen som ständigt ska ha tid för alla människor? Jo i de aldra flästa fallen så tar jag mig tid och försöker lyssna och samtala, men i bland så måste även jag få bevara mig själv för en stund. Ta en paus och inte behöva ge utan behålla energin inombords. De jag aldrig någonsin försöker prioritera bort är mina vänner som betyder något, de som står mig nära och de som också ger tillbaka. Mannen i dag rår inte för sin livssituatíon eller livslott, men i dag räkte jag bara inte till.
Ska jag skämmas för det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar