Det som gör så ont är att se sina egna barn lida. Man vill ju bara hjälpa och se till så allt är bra. Kommer man till en punkt där man inte längre råder över ömständigheterna är lidandet just aceptansen att man inte kan göra mer. Det gör så förbannat ont och hjärtat blöder.
Jag undrar hur det är i familjer där tonårstiden paserar obemärkt förbi? Oj så avundsjuk jag är på dom. Kanske är de familjerna avsundsjuk på mig och ser det i från en annan synvinkel, det vet jag inte. Jag har ifa ett barn vars listighet och knivskarpa skärpa har utvecklast enormt. Detta kommer sig nog ur ett ständigt utmanande av vuxenvärlden. Ständigt inramande och soppande av vuxna och då måsta man ju bli bra på att argumentera för sin sak för att nå framgång.
Har väl försökt lära mina barn att man ska inte köpa allt, man ska ifrågasätta och samtidigt också kunna argumentera för sin sak. Så här i efterhand så kan jag ju se att det inte är den enklaste vägen att fostra sina barn. De kräver ett svar av mig.
Nu har vi då kommit fram till sommarens dilemma. Vi vill åka till Danmark på semester, Legoland har lockat under en längre tid och jag tror att vi alla i hela familjen förtjusas över de små färgglada plastbitarna. Sen upplyser mig min dotter om något jag inte hade med i beräkningarna. I Danmark får man handla både alkohol och cigaretter när man är 16 år.
-Bara så att du vet mamma så ska jag göra det och ta mig en fest. Sen fnissas det på regält, antagligen för att hon fick mig svarslös för en gång skull. Hur svarar jag på detta och vilket ställningstagande gör jag nu?
-Eftersom det är fullt lagligt i Danmark så kan du ju inte stoppa mig mamma, eller hur?
Nej juridiskt kanske jag inte har samma stöttepelare som i Sverige där lagen säger annat, men att svälja ner mitt absoluta ställningstagande om strävan efter nolltolerans och vikten av att eftersträva lagen i Sverige försvinner ju inte bara för att vi åker en vecka till Danmark.
Nu har jag inga farhågor alls för att mitt barn skulle vara drängfull i Danmark i en vecka och bilröka och fördärva våran semester, det är liksom inte det allt handlar om. Jag tror heller inte att hon själv har för avsikt att supa sig full och rammla in i legobyggnaderna på Legoland och förstöra miniatyrstäderna och alla andra legosaker, eller jag ska nog säga att jag vet att hon inte har det.
Nej det här handlar om en frigörelse där mor inte kan sätta åt ett endaste argument till sitt ställningstagande och uppstyrning i vardagen hemma i Sverige. Plötsligt har jag inget att säga till om, mer än att jag tycker att en eftersträvan av att dricka alkohol och röka är förbannat dumt. Speciellt extra mycket dummare för henne då diabetesen spelar en stor roll i hennes liv. I Danmark så har jag ingen åldersgräns i ryggen som här.
Det enda jag till slut kommer fram till är att hon fortfarande är svenskmedborgare och att det är rådande åldersgränser som gäller. Även under en familjesemeter i Danmark.
Detta dielmmat har fått mig att fundera lite extra, tänk om man bara skulle lägga ner allt. Om man skulle skita i allt vad ordningar är och säga, varsågod lev ditt liv du men se till att städa upp efter dig själv också. Jag tänker inte göra det längre. Jag funderar i bland på de föräldrarna som ser det så, hur känner deras barn det? Känner sig deras barn respekterade som människor och att någon bryr sig om dom. Alla de regler och ordningarna vi har i familjen handlar ju inte om att vara sadist eller diktator, det handlar ju om att styra in barnen på rätt väg och forsla ut dom i livet med bra värderingar och rätt tankesätt för att sen ta sig vidare ut i världen.
Hur det nu än är så ska vi till Danmark på semester och jag har mycket tid att grubbla vidare i föräldrarskapet tills det är dags att ge sig av i sommar.
I morgon är en ny dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar