Jag trodde i min enfalld att så redan var fallet, men det visade sig att elever tidigare hade en ganska stor ram att röra sig inom inan något eventuellt kunde ske. Man gav eleverna den fina förmånen att ha möjligheten till 20% skolk, det är ganska mycket tycker jag eftersom det gäller ett bidrag som delas ut. Den synen på att förtjäna ett bidrag är man inte van precis. Snarare tvärttom, det brukar nästan vara omöjligt att fylla kraven för att få ett bidrag.
Jag tycker mig se att skolmenistern vill ta tillbaka den aktoritära ställningen till skolan. Det tycker jag är bra. Sen om alla ideer är smarta kan jag inte svara på. Det här med CSN har flera sidor. Det finns faktiskt flera varianter av orsaker till skolket som kan uppstå i en skola. Det behöver ju inte handla om att eleven inte bryr sig och med en axelryckning ligger kvar hemma i sängen för att det är det roligaste som finns. Det jag tycker att är bra i det hela är att skolan sätter ner foten och talar om att det handlar inte om en lekstuga, det handlar om att ta ansvar för sina studier och samtidigt ställer ett motkrav på prestation för att få pengarna in på kontot.
Den sanningen kommer ju annars väldigt hastigt uppfläskande i nyllet på alla som tar studenten och sen ska ut i det verkliga livet som vuxen. Den regeln gäller ju för oss alla, pengar kommer väldigt sällan in på kontot utan att du anstränger dig på ett eller annat sätt.
Frågan blir hur de eleverna som skolkar blir omhändertagna? Har varit delaktig i flera typer av sådana arrangemang, både när det gällde mig själv som elev och på annat sätt. Nu har jag aldrig sett hur gymnasieskolks åtgärderna går till, hoppas innerligt att jag slipper det också. Men jag har sett rutinen på när håll när det gäller grundskolan. En av sakerna som jag kritiskt kan tycka om är att det hinner spåra ur så kapitalt att det oftast är otroligt svårt att komma igen när det väl blir en första samankomst.
Den skolkande elvern tar sig allt som oftast på sig allan ballan rollen och den rollen befäst ganska så kvickt i bland kompisar och övriga lärare. Det är den rollen som aldrig borde få ett fäste. En skolkande elev sitter sällan på skills som gott självförtroende och väl utvecklade specialkunskaper gällande skolämnena. Det enda den kan och lär sig väldigt fort är att vara den där allan ballan eleven som skiter i hela världen. Kan man inte vara bra på något så kan man iaf vara skitbra på att vara dålig och bete sig där efter. Då syns man och märks.
Efter en långre tid och pusslande med datum så att alla kan närvara kallas man då på ett elevvårdsmöte. I detta ingår SYO,skolsköterska,mentorer,rektor,kurator, hur tycker allan ballan eleven om detta? Ja inte speciellt trevligt så klart trots att alla sitter där med goda avsikter. Varför tror jag inte att detta skulle skörda god frukt? Jo för att eleven väldigt sällan eller kanske aldrig har någon som hellst relation eller kontakt med alla personerna i sina yrkesroll i detta läget,där av sker inte det goda mötet som man talar om. Därför kan man inte heller hjälpa så som syftet är. Kanske i några fall men väldigt långt i från alla fall. Ambitionen måste väl ändå vara att hjälpa alla som kört i diket eller hur?
Alla de här människorna känner sällan eleven också. de hör i från mentorn vilka problemen är sen plötsligt har man en generallösning på allt och ska under detta elevvårdsmötet reda ut allt sen slutade det lyckligt.Och så blir det ju så klart inte. Under ett sånt här möte ställs det otroligt stora krav på elevens egna självförtroende, att våga tala, att ha förmågan att förklara, att ha förmågan att på ett bra vis samtala med vuxenvärlden i skolan som man just för stunden hatar och avskyr. Hela elevvårdsteamet har en föreställning om att de under den här samankomsten ska få information av eleven så att det hela kan återställas och problemlösningen är i rullning, alltså ställs ytterligare stora krav på eleven, vilket jag inte tror alls att elevvårdsteamet alls har för avsikt att göra eller kanske inte alls har tänkt på själva att det faktiskt är just det som händer. De sitter ju där för att hjälpa.
Eftersom hela den här skaran sällan har en relation med eleven och känner eleven så blir mötet mycket konstigt, elevens kännsla av att ingen fattar besannas och att avsky och hata skolan blir åter igen den enda snabba lösningen eleven ser. Min övertygelse är att det behövs en relation för att man ska kunna komunicera på ett vettigt vis. Detta gäller i alla lägen, så länge du inte har lärt känna en människa så kan du inte kliva in och hjälpa heller.
Hur många elever skolkade i åk 6 före man flyttade in på Centralskolan? Hur många elever gör det i dag när utformningen ser ut som den gör? Utan att alls ha några siffror på det hela så är min kännsla att frånvarnon har ökat. Varför det då? Jo för att i den här "nya" skolformen så har man inte en lärare som man får en relation till, man har ämneslärare och mentorer huller om buller och relationen som behövs skapas aldrig. De elever som behöver synas lite extra och bli bekräftade kan omöjligt bli det eftersom man har flera lärare att försöka skapa en relation till. Detta blir alltså ett naturligt inslag i den här typen av skolform, jag kritiserar inte lärarna.
Samma fenomen sker när man tagit sig upp i högstadie ålderna. Ingen av de lärarna man har behöver man utveckla den där nära relationen med. Och i den här åldern ska man då också baka in att livet suger mer eller mindre för ganska många ungar. Det är en lite mera naturlig del i utvecklingen än tidigare åldrar. Här har vi nu en individ, tusen snabbrusande kännslor,skolan är kass,orkar inte,skit samma ingen bryr sig ändå.
Då kommer det trevliga vänliga elevvårdsteamet in i bilden som en joker i kortleken. Det är nu det ska ske, det är nu man ska dryfta och ventilera kännslor och åsikter. Min stora övertygelse i livet är den att så länga man inte har en typ av relation så kan man inte hjälpa till 100%. Det fungerar inte så för någon av oss, varken vuxna eller barn.
Utan relation sitter då där teamet med den fina och behjärtansvärda tanken om att hjälpa eleven till rätta. De tolkar in och värderar saker under saamtalet, de ser snart en lösning på problemet. En av lösningarna brukar allt som oftast vara att boka in nya samtal hos, skolsköterskan, kuratorn. Allt för att ge stöd och en knuff framåt för eleven. Vad händer? Jo ännu mer ansvar och och krav ställs på individen. Vill eleven samtala med kuratorn som den inte alls känner? Blir detta en bra lösning. Jag tror att detta oftas görs för att inbringa kännslan hos personalet att de har gjort något. Men om man skall se till syftet så är ju då frågan vad man har gjort för eleven? Är inbokade samtalsmöten det som behövs?
Att boka in möten för samtal görs nog allt som oftast bara för att, den bakomliggande tanken av det hela försvinner nog väldigt lätt bort eftersom man tycker att man gör något. I vilket syfte vill man träffa den skolkande eleven egentligen? Tja det blir ju frågan och i bland kan det nog kännas som ett kännsligt ämne för den yrkesverksamma kuratorn, skolsköterskan eller vad det nu må vara. De vill ju hjälpa och arbetar dagligen efter den tron och filosofin också, det betvivlar jag inte ett dugg. Det jag säger är att det förekommer mängder av tankefel och kanske en omoderna variant av tron på vad som kan vara till hjälp och gagn för en elev.
Mina ideer och förslag på vad som verkligen skulle kunna hjälpa en elev är en enda person som vid minsta lilla trassel rycker in för att etablera en kontakt med eleven. En person som lär känna eleven på elevens villkor. Det är först efter ett sånt etablerande som man kan börja lösa problem och se problemen för vad de är, inte något som under ett kortare möte har pressats fram och som hällsovårdsteamet tror sig se och förstå.
Det hela ska vara på riktigt i från början till slut. Men det absolut viktigaste är att fånga de fallande eleverna väldigt fort och långt före de har slagit i backen regält. Visst är det absolut bra att CSN drar åt pengaflödet för skolkande elever. Frågan blir om skolan har förmågan och kunskapen om hur man möter de här kidsen och hjälper dom före CSN smäller igen rävsaxen? Känner att jag har många tår under min sko just nu, men jag har inte för avsikt att baktala någon eller göra någon ledsen. Snarare tvärtt om. Jag tror inte på det rådande systemet för skolkande elever. Och jag vill hjälpa till att få en ny vinkling och infalls vinkel.
Jag tror också att det socialanätverket runt den skolkande eleven är minst lika viktigt som eleven. Man måste också där skapa en relation och kontakt och ett förtroende. Ett strot samarbete runt eleven som fångar in den i fållan och med en hjälpande hand leder upp den i från dikeskörningen. Samma förhållanden gäller även här. Det är inte alls enkelt att som mamma,pappa eller anhörig sitta ensam runt ett bord med ett elevvårdsteam och prata om situationen utan att ha en etablerad förtrolig kontakt och relation med någon av de övriga. Det är också så många olika yrkesroller och människor inblandade i den här grejen så vem håller i trådarna egentligen? Alla vet ju hur flytande och svävande saker och ting brukar bli ju fler människro som är inblandade i det hela.
Fattar att CSN har lackat ur fullständigt och det har de all rätt att göra. Men medvetheten om skolorna har förmågan att hjälpa eleverna tycker jag i samma veva måste upp på tapeten. Det traditionella sättet kanske inte är det optimala? Kanske skall flera varianter av hjälp och åtgärder diskuteras. Skolan är en värld som talar om individanpassning väldigt ofta och gärna. Då borde även insikten och förståelsen för att detta även i skolksituationer måste tas i beaktan. Alla har vi vissa regler
Ja men det är ju det vi gör, det är ju därför vi bokar ett möte och frågar eleven.......hum ja just det. Så långt var det individanpassat men sen då? Samtidigt som man måste se det hela ur elevens perspektiv, inte ur ett kuratorsperspektiv eller skolsköterskeperspektiv.
Jag är innerligt trött och utsliten på åtgärdsprogram,samtal,möten och ingen tycks reflektera över varför inget blir bättre? Detta reflekteras inte alls på så sätt att det kanske beror på åtgärnderna man trampar runt i kanske är fel. Nej det läggs på eleven att den fan i mig får ta och bjuda till nu. Att den ska släppa TV och förändras till en samarbetsvillig elev. Det är rimliga krav men skolan måste nog ta och tänka till hur man kommer till det målet. Det handlar om att vägleda och visa. Att sitta i stödsamtal för en hormonstinn jävligt trött elev fungerar föga. En minut efter avslutande samtal så har den ändå inte den blekaste aning om vad som sakts, om nu något alls verkligen har sakts.
Jag kan inte alls se att CSN gör ett dugg fel som inte vill ge pengarna till skolkande elev. Inget jobb ingen lön. Men jag vågar nog med all säkerhet säga att skolan inte kommer förändra sina handlingsplaner för skolkande elever ett förbannade dugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar